Yooka-Laylee Recension

Profilbild på Anders Sandberg

Ni märker att spelet inte erbjuder mycket nytt till genren men om vi ska vara rättvisa gör sällan alla uppföljare som spelindustrin spottar ur sig i dagsläget det heller.

I mina tidigare år som spelnörd fanns det ett företag som stack ut bland massan och det var Rare. Denna brittiska spelstudio producerade några av de största titlarna som släpptes till Nintendo 64; GoldenEye 007, Conker’s Bad Fur Day, Donkey Kong 64 och naturligtvis Banjo-Kazooie. Utvecklarna i fråga hade fått sitt genomslag på tidigare Nintendo-konsoler men på N64:an bevisade de att 3D-plattform var en genre som de behärskade med bravur. När konsolgenerationen var redo för nästa steg hängde inte riktigt Rare med och studion försvann från kartan tills Microsoft ingick ett samarbete med utvecklarna.

Många väntar i skrivande stund på Sea of Thieves som utvecklas av Rare och samtidigt som det finns många som blickar framåt finns det också de individer som istället vill minnas dåtiden och framförallt N64-eran. Detta blev ett tydligt faktum när den unga uppstickaren Playtonic Games drog in över 23 miljoner svenska kronor på Kickstarter-kampanjen för Yooka-Laylee. Det är den största insamlingen som genomförts för ett brittiskt tv-spel på Kickstarter sedan sidan startades. Playtonic består till stor del av gamla avhoppare från Rare och dessa individer har slagit sina kloka huvuden ihop för att skapa en spirituell uppföljare till Banjo-Kazooie och vilken uppföljare det blev. Det är paradoxalt nog spelets starkaste och svagaste länk på samma gång och jag vet att det kommer bli skilda åsikter kring detta. Därför vill jag vara extra tydlig med att Yooka-Laylee är ett plattformsspel lika mycket som det är en nostalgiupplevelse. Jag kan alltså förstå om många som aldrig upplevt 3D-plattformsspelens storhetstid inte kommer uppskatta detta, med största sannolikhet var majoriteten av de 80,000 som skänkte pengar till projektet spelare som upplevt en eller flera av Rares 90-talsspel. Vid första anblick är det lätt att avfärda spelet som antikt och att det lider av utdaterad spelmekanik men det är hela poängen!

Yooka och Laylee är två sammansvetsade vänner som ska försöka samla in förlorade sidor ur en magisk bok men det är också andra aktörer som söker efter de åtråvärda papperslapparna men du får istället möta undersåtar och massproducerade fiender som inte begåvats med högre IQ. De generiska motståndarna erbjuder sällan en större utmaning utan den får du istället från spelets kluriga pussel och utmaningar som du måste lösa för att förtjäna de gyllene sidorna. Jag ska erkänna att en del av dessa blev problematiska på grund av en inte alltför stabil kamera men samtidigt gjorde jag som spelare en hel del felsteg och det är inte spelets fel utan då fick jag istället ”göra om, göra rätt”. Precis som Banjo-Kazooie innehåller YL en rad olika samlarobjekt som människor med kleptomani omöjligt kommer kunna motstå utöver alla obligatoriska pagies som krävs för att avancera vidare i äventyret. Ett nytt element som är högst uppskattat är förmågan att expandera någon av de fem spelvärldarna som du besöker. Du kan välja att gå vidare till nästa bana när du roffat åt dig de nödvändiga teknikerna som du kan köpa på varje värld och dessa krävs också för att knipa de sista objekten från föregående världar som inte riktigt var inom räckhåll under din första visit.

Det kan också vara rent uppfriskande att återkomma senare till en gammal värld, expandera den och se saker med nya ögon efter du fått lite ny erfarenhet på senare nivåer. Om du enbart vill se sluttexten rulla får du räkna med minst 20 timmar speltid men om du sen ska försöka hitta allt som YL har att erbjuda kan du lätt bli sittandes mellan 30–40 timmar. Det fanns många moment som var extremt frustrerande men när de till slut gick att genomföra ett sådant hinder blev känslan av framgång en belöning som gjorde det värt alla försök och svordomar. Rent grafiskt och stilistiskt erbjuder Yooka-Laylee samma varma färger som vi fick uppleva till Nintendo 64 och de musikaliska tonerna påminner också om Rares tidigare verk. Ni märker att spelet inte erbjuder mycket nytt till genren men om vi ska vara rättvisa gör sällan alla uppföljare som spelindustrin spottar ur sig i dagsläget det heller. Det är lätt att säga att spel ska vara originella och erbjuda spelare nya erfarenheter men när AAA-utgivare bara är ute efter att tjäna pengar känns det uppmuntrande att se utvecklare som direkt får respons av fans via sidor som Kickstarter.

Jag har upplevt majoriteten av Rares spel till Nintendos konsoler och en faktor som nästan alltid stämde överens mellan dessa titlar var den stora dosen av spelglädje som de erbjöd. Detta om något är vad Yooka-Laylee levererat under de timmar som jag spenderat tillsammans med spelets lustiga karaktärer och den självmedvetna humor som spelet fullständigt osar av. Jag kan medge att det blir lite väl överdrivet till och från men Playtonic Games försöker inte lura spelare på något sätt utan de är väldigt tydliga med vad deras spel står för. Om deras syfte var att skapa den spirituella uppföljaren till deras samlarspel innan millennieskiftet har de lyckats utan motstycke. Att kliva in i denna värld är som att resa i tiden och Yooka-Laylee påminner mig än en gång om varför jag älskade denna typ av spel.

Bra

  • Nostalgifaktor över 9000
  • Humor
  • Utmanande pussel
  • Spelglädje!

Dåligt

  • Nostalgi är en stor faktor
  • Vinglig kamera
7.9

Bra

Profilbild på Anders Sandberg
Anders är chefredaktör på PowerGamer.se och ända sedan han fick sin första konsol har han varit fast i spelträsket. Den första tiden var det bara Super Mario Bros. som gällde men med åren blev han kär i Zelda, BioShock, Metal Gear Solid, Final Fantasy, Pokemon, Dark Souls och Chrono Trigger.

Skriv en kommentar

Glömt ditt lösenord