World of Final Fantasy Recension

Profilbild på Anders Sandberg

Detta är en söt ”liten” upplevelse som är gjort för de FF-spelare som vill ha något lättsamt.

Final Fantasy är en spelserie som för mig har betytt mycket då det blev en av grundpelarna i min tv-spelskarriär. Jag har fortsatt följa seriens utveckling genom åren med blandad förtjusning, det har varit en del fantastiska installationer och några mindre lyckade. Square Enix bestämde sig för att göra ett spel för att fira 30-år med Final Fantasy och det projektet blev World of Final Fantasy som nu finns ute till PS4 och Vita.

Första intrycket av WoFF är att det är en sockersöt upplevelse, jag har aldrig tidigare upplevt ett FF som fullständigt osar den här mängden av sötma. Spelets image är visserligen konsekvent för när du har tagit dig genom introduktionen av världen Grymoire och börjat utforska märker du snabbt att spelets stil genomsyrar hela världen. Spelets två protagonister heter Lann och Reynn, ett syskonpar som lider av minnesförlust. Dessa två har makten att fånga monster som kan slåss tillsammans med dig sida vid sida, eller ovanpå och under. Alla monster i fråga är fiender som vi bekantat oss med under årens gång och det dyker även upp många kända ansikten som vi sett i tidigare Final Fantasy. Kort sagt är WoFF ett spel som är mer lämpat till spelare som mig själv, personer som hängt med ett tag men med det sagt kan du fortfarande uppskatta det som en spelupplevelse som står på sina egna ben, det blir bara mindre nostalgiskt.

worldoffinalfantasy-img03Huvudmekaniken kretsar kring att fånga in monster, eller Mirages som de kallas. Det är samma beprövade koncept som Pokémon använt sig av sedan 1996. Lann eller Reynn kan först skada dessa och sedan använda ett föremål som fångar in monstret, därefter blir det en kompanjon som hjälper dig under strider. Striderna är turbaserade och genom att ha fler Mirages som hjälper till får du automatiskt fler faser då du kan anfalla, men du kan också välja att skapa en starkare enhet istället. Dina två hjältar och alla bestar är indelade i storleksgrupper och du kan välja att stapla dessa på varandra, alltså största individen på botten följt av en mellanstor och avslutningsvis den minsta på toppen. Den här metoden kombinerar allas styrkor och du får istället ett krafthus som slår hårt. Dock kan somliga attacker från fiender rasera ditt torn och därför gäller det att planera inför en bosstrid om du ska ha dina trupper sida vid sida för fler slag, eller om det är klokare att gå in med kraft.

worldoffinalfantasy-img05Likt HM:s i Pokémon kan du också använda specifika förmågor för att utforska världen och hitta gömda kistor och skatter som hjälper dig genom spelets gång. Problemet med utforskandet är att det känns väldigt begränsat, många gånger är det trånga korridorer som möter dig och det blir till slut repetitivt och uttjatat. Om du tycker om att få valuta för pengarna är WoFF med sin spellängd på över 40 timmar ett lockande argument, men blir du uttråkad innan halva den tiden passerat är jag osäker om ”valutan” är värd det. Naturligtvis finns det många sidospår att utforska som avbryter det repetitiva utforskandet av korridorer och uppskattar du turbaserade rollspel kan detta vara värt att ta en extra titt på. En enkel men otroligt uppskattad funktion är möjligheten att snabbspola i striderna, ett genialiskt inslag som underlättar din utveckling i spelet. Det gäller också att hela tiden hålla koll på dina Mirages och vilka förmågor de besitter, räkna med att byta ut dina monster många gånger under din tid i Grymoire.

worldoffinalfantasy-img04Dialogen i WoFF är delvis charmig men också på gränsen till irriterande. Jag fann mig själv småskrattandes många gånger till de vitsiga skämten men en karaktär som jag aldrig skrattade åt var Tama, en Navi-liknande hjälpreda som förklarar olika system och som ackompanjerar dig under din resa. Denna varelse har ett otroligt frustrerande talmönster och jag önskar att utvecklarna hade valt att göra det annorlunda. Rent visuellt är WoFF med sina varma färger väldigt avkopplande för ögat och musiken spelar på nostalgi-strängarna med omgjorda klassiska låtar som varit med förr. Avslutningsvis är detta en söt ”liten” upplevelse som är gjort för de FF-spelare som vill ha något lättsamt, men om du istället suktar efter nästa stora äventyr föreslår jag att du väntar till Final Fantasy XV.

Bra

  • Stacking-systemet
  • Nostalgi
  • Grafik

Dåligt

  • Tama
  • Halva speltiden hade räckt
7

Bra

Profilbild på Anders Sandberg
Anders är chefredaktör på PowerGamer.se och ända sedan han fick sin första konsol har han varit fast i spelträsket. Den första tiden var det bara Super Mario Bros. som gällde men med åren blev han kär i Zelda, BioShock, Metal Gear Solid, Final Fantasy, Pokemon, Dark Souls och Chrono Trigger.

2 Kommentarer

  1. Profilbild på Catcrawings

    Var fick jag känslan av att det här kom som en blixt från klar himmel. Hade nästan inte hört något alls om det här förrän jag såg något om det här på Powergamer för någon vecka sedan. 🙂

Skriv en kommentar

Glömt ditt lösenord