Vikten av en bra story – och varför jag skiter i grafiken

Vikten av en bra story – och varför jag skiter i grafiken

Varje gång jag diskuterar spel med någon så kommer alltid ämnet upp. Hur snyggt någonting är, hur bra gjort det är, hur verkligt det ser ut (eller inte ser ut). Men det är sällan någon annan än jag som tar upp storyn. Det som hela spelet kretsar kring, som ger dig någonting att göra, det som över huvud taget är grunden till intresset för spelet. Men ingen tycks lägga märke till den. Hur kommer det sig?
—–För mig är storyn i ett spel inte bara viktig, utan snarare fundamental. Det spelar ingen roll hur snyggt ett spel är, hur bra världen är byggd, hur verkligt någonting rör sig eller hur bra musiken är: om storyn är fattig så stänger jag av, och kommer aldrig tillbaka.

dragonageinquisition

Storyn är det som driver både spel, film, serier och givetvis böcker framåt. Men ändå har det, på något sätt, blivit så självklart att vi struntar i det. Vi ser den inte längre, för den bara är där ändå. Den är inte viktig att tänka på för den händer oavsett. Lite som att andas. Och i den mentaliteten verkar många spelstudios själva ha fastnat. Man lägger ofattbara summor pengar och timmar arbetstid på att få grässtråna att vaja åt rätt håll i vinden, men bryr sig inte om att anställa en riktig game writer från början. Det är som att det blivit så oviktigt självklart att halva branschen förväntar sig att en hållbar, intressant och dynamisk story bara finns där automatiskt, utan att man behöver engagera sig. ”Släng in en cool snubbe som ska rädda världen bara. Det blir bra. Tack och hej.”

För de flesta kanske det går obemärkt förbi. Men vad händer, i längden, när vi tappar det djupet i spelen? Vi tappar anledningen att spela. Ta vilken titel som helst som du gillar, och som är riktigt jäkla snyggt, och tänk dig hur det skulle vara att spela det helt utan en bakomliggande story, utan ett riktigt mission som pressar och motiverar dig framåt. Vad hade du gjort? Du hade sprungit runt på måfå och dödat allt som har en mamma. Men du hade inte riktigt haft någon anledning, och det skulle förmodligen bli väldigt tråkigt väldigt snabbt.
—–Vi vänder nu på det. Tänk på vilken titel som helst som du gillar. Men nu låtsas vi som att spelstudion har prioriterat storyn i sin budget istället för den där sjuka grafiken som får allt att se så galet stort/ läckert/ annorlunda ut. Spelet är nu riktigt fängslande: helt plötsligt är du inte en spelare hemma i soffan, utan du ÄR karaktären på skärmen. Du spelar inte bara för att döda tid eller skoja runt med dina kompisar, utan för att du inte kan släppa det ur ditt huvud. Det är en extra värld som du kan kliva in i och göra vad du vill i. Där du har ett syfte och är en hjälte. Du lever i din absoluta favoritfilm. Men som baksida är det inte lika snyggt.

Vilket hade du valt?

För mig är det lika självklart som att jorden är rund. Om jag får en makalös story så bryr jag mig inte lika mycket om hur det ser ut runt omkring, för jag har inte tid att märka det. Jag är så uppslukad av storyn och mina missions att skuggor och färger helt glöms bort. Jag har mer spännande saker att tänka på än det. Det är DET som borde vara självklart, odiskuterat. Det är DET som borde finnas där ändå. Precis som att andas.

Men för andra är det inte lika givet. Andra skulle förmodligen välja det snyggaste spelet, eftersom man är bara där för att få skjuta saker ändå (citat från en bekant). Och vissa, förmodligen majoriteten, skulle säga ”jag vill ha både och”. Det vill jag med.
—–Så varför fokuserar man bara på det ena?

skyrim-remastered

Nu vill jag inte verka som en surkärring. Förstå mig rätt: jag älskar också när ett spel är sådär ofattbart snyggt att det är svårt att urskilja video från animation. Jag sitter också med hakan i golvet när texturerna är så verkliga att jag vill sträcka fram handen och känna på dem. När skenet från en fladdrande fackla i en fuktig grotta flämtar till och lämnar dansande skuggor på stenväggarna – som att jag vore där på riktigt. Men – och här är det stora Men’et – varför är jag där, om inte något i storyn tagit mig dit?

Det finns rätt tydliga exempel på det jag menar. Det bästa är Skyrim. Jag spelade det första gången direkt när det kom ut 2011, på min Xbox 360, och fastnade direkt. År 2011 var det ett sjukt snyggt spel, för sin tid, på en konsol. Men om du öppnar det idag så inser du att det ser ut som skit. Skillnaderna mellan det och Doom från 1993 är inte skitstora med sina kantiga armbågar och stela rörelser. Men jag skulle ändå spela det igen och igen, utan att tveka, av samma anledning som då: det är den mest fängslande men samtidigt fria berättelsen jag någonsin spelat.
—–Å andra sidan är jag rätt ointresserad av titlar som Star Citizen. Det de visar är den hisnande storheten, som verkligen ger Open World en helt ny innebörd. Det är makalöst snyggt. Men än så länge ser jag ingen anledning att vilja vara en del av den. Jag behöver mer än så.

Vidare kan man ju diskutera för om det verkligen är storyn i sig som driver spelaren framåt, eller om det i själva verket ”bara” är uppdragen. Om man går tillbaka i tiden och tittar på hur det såg ut innan det blev TV-spel som vi känner till dem, så fanns det ingen story. Ett av världens första skärmspel, Tennis for Two, skapades 1958 i ett tekniklabb och var föregångaren till det som senare blev Pong. Två sidor, ett mittstreck och en prick som åkte över det på en svart skärm. Ingenting mer. Det var inte ens menat att vara ett TV-spel, men industrin som utvecklades efter detta följde den enkla modellen i åratal (här är det också viktigt att poängtera att det inte behövs någon särskilt ny eller banbrytande teknik för att göra en fantastisk story; ”endast” en grym författare). Inte förrän på 80-talet började man förstå att folk ville ha någonting att knyta an till när de spelade. Någonting de fastnade för och kunde identifiera sig med; som skapade fans. Då föddes Donkey Kong och Mario, och med dem, en av de första riktiga spelberättelserna i historien (som dessutom räddade spelbranschen från sin hårda krasch i mitten av 80-talet). Och berättelsen kring Mario hänger fortfarande med idag, trots att man knappt ser någon ytlig skillnad på honom mellan exempelvis Nintendo 64 och Nintendo Switch. Men ändå sitter vi här idag och har återigen knölat ner storyelementet mellan soffkuddarna och fokuserar på estetiken.
—–Min poäng är detta: skulle du hellre spela ett vrålsnyggt remastrat Tennis for Two en hel helg, eller skulle du spela ett fult gammalt Super Mario Bros.?

tennis_for_two-1958

Story spelar roll. Författarna drar ett enormt lass i skapandet av spel. De ger oss både en anledning att uppleva den estetiskt fantastiska värld som alla designers skapat, men också en anledning att inte tänka på att den är där. Författarna, i skapandet av stories, utmanar oss intellektuellt och emotionellt. De utvecklar oss som människor och fortsätter att föra våra hjärnor framåt, precis som TV-spel gör på alla sätt överlag. Spelen skulle vara rätt korkade utan dem. Vi borde börja ge dem cred för det, och ta upp storyn som ett värdigt diskussionsämne.

 

PS. Det behöver inte vara en pretentiös fantasystory om drakar, magi och världens räddare (även fast jag personligen älskar sånt). Det räcker med tre idioter i en storstad som ska råna en bank. Man hittar ändå en favorit i någon av dem, och man följer dem ändå till slutet. Och när spelet är slut, så saknar man dem.
—–Och då har de gjort rätt.

27 Kommentarer

  1. Profilbild på Destructoo

    Mycket bra artikel! Kul med lite djupare läsning i nyhetsflödet på Powergamer för en gångsskull. 🙂
    Jag tycker verkligen inte grafiken är allt, men har kommit på mig själv allt mer på senare tid att titta lite extra åt de spelen som bjuder på en ”bättre grafik”, men i slutändan är det trots allt storyn, eller spelmekanik överlag jag är ute efter. I rollspel eller äventyrsspel så är storyn det som bär hela spelet och då spelar grafiken ingen större roll, även fast det är trevligt lite med ögongodis.

    • Profilbild på Kimmy Keelyn

      Ja, precis så ser jag det också. Grafiken är trevligt ögongodis men inte avgörande liksom. Hur stor skillnad tycker du/ni att det är på t. ex. äventyrsspel och ett klassiskt FPS, när det kommer till story? Klarar sig det senare utan, eller är det bara bortglömt?

  2. Profilbild på Avangenia

    Det jag fastnade för när jag först satte tänderna i Skyrim var inte den färdiga utstakade storyn i sig, utan att man på ett sätt skapade sig en egen story. Ingen genomspelning av det spelet är den andra lik och möjligheterna för vad du ser, hittar och upplever är så otroligt stora. Det är det som är så fantastiskt i det spelet (För min del, det är så jag upplever det). 🙂

    • Profilbild på Kimmy Keelyn

      Bra poäng! Att skapa sin egen story är ju half the fun. Att allt inte är färdigt och bara att ”springa igenom”, utan att man faktiskt är en del av världen. Så skulle jag säga att det är med t. ex. The Witcher och Dragon Age också!

  3. Profilbild på Rocketpanda

    Jättebra text! 🙂 Ställer frågan själv ibland, men samtidigt så ska jag erkänna att jag sneglar allt mer åt spel med bra grafik. Men om vi pratar specifikt om rollspel, så är det självklart upplevelsen i sig som innehar störst tyngd.

    • Profilbild på Kimmy Keelyn

      Tack! 🙂 Hur tycker du att det ter sig när vi inte pratar rollspel då? Även helt linjära FPS’s har ju ett visst mått av story, men extremt lite i jämförelse. Hade de varit bättre spel med lite mer story, tro?

      • Profilbild på Rocketpanda

        Jag tror det beror lite på typen av FPS. Som t.ex. Battlefield och liknande spel tar ju inte skada av en välskriven story. Men som t.ex. Doom & Wolfenstein där hela spelet iallafall från början egentligen enbart bygger på själva shootermekaniken, där finns det ju inte ett lika stort behov såklart. Även fast de båda sistnämnda titlarna dock har visat på senare år att de blivit mer intressanta av en story också.

  4. Profilbild på Tompa

    Riktigt intressant och aktuell artikel. Ibland känns det till och med som att vissa utvecklare vet med sig att de har en något svagare historia och lägger då sitt sista krut på att få upp grafiknivån ytterligare, för att ha ett försäljningsargument över oss stackars konsumenter. Kul att Skyrim nämns också, som är lite som ett hushållsspel här på PG, det har kommit och gått i olika former och skepnader fast alltid något man kommer tillbaka till känns det som. Tar man även det som exempel så hade det knappast varit samma sak ifall man plockat bort historierna spelet förtäljer. Då hade det enbart känts som en buggig soppa, något som man lätt ser mellan fingrarna på just eftersom det är så tilltalande när det kommer till alla historier spelet bjuder på.

    • Profilbild på Kimmy Keelyn

      Tack! Ja, kan det kanske vara så att grafiken är en marknadsföringsgrej som sen tagit över fokus helt? Det var ju, intressant nog, det som lyftes fram till det remastrade Skyrim också. ”Snyggare värld”, medan det som gjorde att iallafall jag köpte det var för att kunna spela på PS4 istället för föregångaren.

    • Profilbild på Imazombie

      Jag antar att det allra största försäljningsargumentet idag faktiskt är hur visuellt tilltalande ett spel är. Är säkerligen ganska stor procentuell målgrupp som enbart går på grafik när de avgör om de ska köpa ett spel eller inte och detta vet nog utgivarna om.

      • Profilbild på Kimmy Keelyn

        Troligen är det så. Där kan man ju dock jämföra med marknadsföringen för film – hur mycket köper vi biobiljetten för det visuellt snygga, och hur mycket är det för handlingen? Spel ligger lite efter där, känns det som.

  5. Profilbild på MrAndersson

    Givetvis spelar grafiken bara en allt större roll i våra val när det kommer till vad vi spelar och kan tänka mig att det spelar en ännu större roll bland de yngre målgrupperna, då de inte är vana vid något annat. Som en gammal datorspelar från långt innan det ens fanns grafikkort, så är jag per automatik inte speciellt kräsen när det kommer till just grafiken. Men det är trots allt ett stort argument vid t.ex. en utannonsering av ett nytt spel, det är något som fångar upp gamers och reagerar och memorerar spelen. Känns som publiken har blivit mer kräsen överlag och att story och spelmekanik tyvärr är sådant som för många kommer i andra hand. Jag håller dock med artikelförfattaren här, om jag inte klargjorde det? 🙂 En bra och välskriven story är definitivt A&O när man ska välja vad man ska lägga sina surt förvärvda pengar på.

    • Profilbild på Kimmy Keelyn

      Det är en intressant tanke. Har vi som funnits med lite längre, och ”är vana” vid sämre grafik, lättare att överse ett lite ”fulare” spel, medan yngre spelare kräver det som standard? Det kan mycket väl vara en generationsfråga. Eller vad tror du?

  6. Profilbild på Stewie

    Mycket intressant läsning! 🙂

  7. Profilbild på Slasher

    Spot on artikel! När jag har diskussioner med folk i min vänskapskrets och när det kommer till spel så är grafik alltid det som kommer på tal först när ett nytt spel ska introduceras. -”Det är skitsnyggt” -”Det ser otroligt snyggt ut” osv. Men som i artikeln här, vad är ett snyggt spel som saknar en riktigt bra story? Det är inget, det är ett tomt skal av krossade visioner.

  8. Profilbild på Rachelew

    Det här var en av de bästa artiklarna jag läst på mycket länge, bra jobbat! 🙂 Hoppas det kommer fler?

  9. Profilbild på Megaman18

    Det var riktigt roligt att kunna läsa en såhär utförlig och välskriven artikel med såpass unikt innehåll på Powergamer igen. Späd gärna ut nyhetsnotiserna med dessa större texter i framtiden också, då blir det ett mycket bra komplement till övrigt material och skapar en helhet som jag saknat de sista åren. 😀

  10. Profilbild på RiseofME

    Storyn är betydligt viktigare än grafiken, sen tycker jag ju att bra grafik kan hjälpa till att bygga atmosfär och faktiskt även hjälpa till att berätta storyn. Men det är absolut inte viktigare!

    • Profilbild på Kimmy Keelyn

      Det har du faktiskt rätt i. En snygg värld gör ju en bra story ännu bättre, och tvärtom. De behöver varandra på ett nyttigt sätt. Men det kanske är just därför jag reagerat på hur man bara ser till det ena i marknadsföring, diskussioner och liknande nuförtiden…
      The Witcher 3 tycker jag är ett ganska bra exempel på ett spel som har både och, likaså Mass Effect 2 när det begav sig (det var ju snyggt då, så att säga).

  11. Profilbild på Totalchaos

    Jag vet inte ifall det redan diskuterats här i kommentarerna eller inte? Men jag tycker att det beror lite på vilken typ av spel det är. Dock blir ju i stort sett alla spel bättre av en välskriven story, men det finns ju givetvis undantag.

    • Profilbild på Kimmy Keelyn

      Det har tagits upp 🙂 Personligen står jag för att alla spel blir bättre av en genomtänkt story, oavsett genre eller spelstil. Den behöver som sagt inte vara enorm och pretentiös, men den behövs likväl. Vad skulle du säga är undantag? 🙂

  12. Profilbild på snyggjonas

    Det finns väl lite likheter i det ytliga att döma människor såväl som spel efter utseende. Det kan ju såklart vara en lockelse, något som kickar igång ens intresse. Men finns det inget på djupet en dras till är det ju svårt att vilja stanna kvar en längre stund.

    Jag brukar dra min egen linje vid ”sticker i ögonen” eller när spelvärlden känns allt för platt. Något som tyvärr drabbar mig vid äldre spel som kom där i den tidiga 3D-boomen i slutet av 90, då de var tvungna att skära ner på objekt och annat lull som kunde fylla ut och berika miljöerna.

    Ludologi kontra narratologi känns som en konstant dragkamp. Vissa tycker spelmekaniken är det viktigaste för spel, andra berättelsen men för dem allra flesta är det nog en rätt jämna fördelningen mellan dem båda.
    Jag vet inte om jag tycker den ena sidan väger tyngre i en viss genre, t.ex. att spelmekanik är det absolut viktigaste för ett plattformsspel (även om jag säkert hade rubricerat spelet under en kanske mer narratologisk genre som skräck, fantasy osv).

    Det kan ju snarare vara intressant att se en traditionellt spelmekaniskt tung genre prova på ett nytt grepp där storyn står i fokus, och vise versa. Det viktigaste är väl egentligen då att den ena sidan är stark nog att lyfta den andra sidans tillkortakommanden. Sen finns det väl också nån sorts balans i det där med.
    Ett spel med för mycket spelmekanik blir bara krångligt (för mig då) och ett spel med för mycket story blir bara tröttsamt, då läser jag hellre en bok eller ser en film som kanske är ett mer lämpat format för den typen av berättande.

    Men hur som helst, riktigt bra text 🙂 Roligt att se lite nyförvärv till PG och att de längre krönikorna får ett uppsving (även om jag är ett stort fan av de sponsrade texterna, vilket varit sidans mest genomarbete material den senaste tiden). Får ni nu bara podcasten up and running så är ni back on track 😉

Skriv en kommentar

Glömt ditt lösenord