Track & Field

Vi som drömt om att få delta i OS men aldrig ens varit i närheten av det som förmodligen är jordens största idrotssevenemang, har fått förlita sig på tv-spel och redan till NES kom det ett sportspel med flera grenar som än idag håller och med all rätta anses vara en klassiker: Track & Field.

Sommaren 2012 kommer vi att få bevittna jordens största idrottsevenemang när OS avgörs i London och då brukar Fotbolls-VM komma på en andraplats ifall vi diskuterar tittarsiffror. Men där fotbollen har två bra fotbollsspel i form av FIFA eller PES, saknar de olympiska spelen någonting som är lika bra och då är det lätt att man drömmer sig tillbaka till NES-eran eller arkadhallar från förr, då Track & Field släpptes till arkad 1983 och 1988 till konsoler som NES. Sjävla spelet togs emot väl och är med all rätt klassad som en klassiker inom tv-spelshistorien.

Ifall vi pratar om antalet grenar i Track & Field, så var 100m, längdhopp, spjut, 110 m häck, slägga och höjdhopp inte så många till antalet. Kompensationen låg i form av en svårighetsgrad som gjorde att man tvingades kämpa i varje gren och då infann sig lusten att bli ännu bättre. Istället för att kämpa komma vidare där kravet var att nå minimitid eller längd, skulle avancemanget ske på ett enklare sätt hoppades man. Konami introducerade oss en kontrolltyp många kanske hade sett på arkadspelen men inte hemma och gjorde upplevelsen mer utmanande, spännande men också smärtsam.

Även om tekniken var begränsade lyckades Konami göra ett bra jobb med grafiken och speciellt till Track & Field II förbättrades den avsevärt. Anledningen till att jag ändå pratar om första var för genomslaget och animationerna på Super Marios kusiner såg charmiga ut. Eftersom samtliga hade mustacher som påminner om den italienske rörmokaren, så gick det inte att låta bli att tänka på just honom och en annan anledning till att jag pratar om ettan beror på att Track & Field II red på en framgångsvåg där första spelet lyckades med konststycket att slå sig in i historien för alltid.

Med Track & Field lyckades Konami introducera ett spel med flera grenar inom en spelkassett och genom åren har vi sett hur utgivare tillsammans med utvecklare försökt tjäna pengar på OS. Ingen har kommit i närheten av Track & Field i fråga om spänning och gameplay vilket säger oerhört mycket om framgången för detta. Förvisso har OS-spelen med Mario & Sonic gjort genren lite mer intressant men någon seriös ton finns inte utan Sega vill istället förmedla en familjär stämning till OS-arenorna där Track & Field istället handlade om att bli bäst. Annars gick det inte att komma vidare med mentaliteten ”bra kämpat” utan tiderna och knapptryckningarna skulle bli bättre respektive snabbare. Just kontrollen blev en standard för den här typen av spel och 26 år senare har få vågat förändra standarden Konami introducerade.

Själva knapptryckande har i Kinect-titlar som Kinect Sports ersatts av höga knän i ett försök att simulera att vi springer. Men hade vi spelat Kinect Sports med en handkontroll så hade vi antagligen blivit introducerade till en liknande kontroll som i Track & Field, vilket säger en hel del om betydelsen titeln haft för spelvärlden. Dessutom släpptes det till Xbox Live Arcade och det gick att växla mellan ”nyare” grafik eller äldre. Men kontrollen var likadan och med Xbox 360-kontrollen fortsatte vi att kämpa med snabba knapptryckningar.

För de som tittar på OS och vill värma upp har Konami lämnat efter sig en oerhört stor påverkan på den delen av sportvärlden. En hel del som pratar om ”OS-spel” kommer med stor sannolikhet att prata om Track & Field I samt II. Med tanke på hur Konami gjorde oss besvikna med OS-spelet Nagano 1998 till PlayStation och Nintendo 64, är frågan ifall vi någonsin kommer att få uppleva något som är lika bra som de två första Track & Field-spelen.

Skriv en kommentar

Glömt ditt lösenord