Topp 10: Största spelbesvikelserna

Det släpps väldigt många spel under ett år och medan vissa passerar obemärkt, kan andra hypas upp i förväg. Av spelpressen eller en själv och genom åren har man testat spel som gjort en besviken.

Vissa spel är inte lika usla som Stalin vs Martians som jag fick ”äran” att recensera medan andra håller lika hög klass. Spelen som platsat på min lista är personlig hype: antingen har jag börjat tro väldigt mycket på ett spel eller så har jag hänförts av den svenska spelpressens rapportering kring ett. Vilket har slutat med att slutresultatet har varit långtifrån det jag förväntade mig av de.

10. The Fifth Element (1998) PSX & PC

Filmen med Bruce Willis och Milla Jovovich i huvudrollerna var en ganska så cool film som utspelas år 2263 där flygande bilar är vardag och robotar tillsammans med utomjordingar är integrerade i jordens samhälle. Glöm inte heller Gary Oldman som var grym som skurken Zorg och öppningsscenen med Luke Perry där hans partner skriker ”Aziz light!” till en stackars pojke. Men inget av det lyckades man få med i spelet som baserades på filmen och både Corben Dallas samt Leeloo var otroligt trögstyrda.

Futuristiska New York har aldrig varit så fult att och man undrade hur länge utvecklarna jobbade med spelet för att hinna släppa det när filmen var som hetast. Jag fick testa det senare på Playstation men laddade ned demot från games.net som på den tiden var en guldgruva för demos. Problemet var att jag slösade bort timmar på att laddade ned det på ett 56K modem och när det installerades ångrade jag bittert alla dessa timmar. Varför testade jag det på Playstation? Av någon anledning hoppades jag att det skulle vara bättre till konsol.

9. Hydro Thunder (1999) Dreamcast

Ersätt racingbilar med racingbåtar och förutsättingarna för ett annorlunda men också roligt racingspel, var det tänkt, skulle släppas till Dreamcast. Efter att ha hört mycket om spelets förträfflighet på diverse DC-forum, åkte jag till en spelbutik och köpte det. Kom hem och det såg inte alls lovande ut med fula menyer och grafiskt såg det slarvigt ut även om det fortfarande var snyggare än ett Psx-spel. Men bandesignen var otroligt usel och racen blev långtråkiga och efter par dagar bytte jag bort Hydro Thunder. Än idag förstår jag inte hur spelet kunde få se bra betyg på DC-forumen.

8. F1 2000 (2000) PC & Psx

Ett företag som EA Sports har genom åren stått bakom flera spelsuccér även om de riktigt stora framgångarna började med FIFA 98. Därför såg jag fram emot F1 2000 då en jätte stod bakom utvecklingen och en riktigt stor nyhet då var att Indianapolis F1-bana som lagom till releasen inte ens var klar i verkligheten, skulle vara med i spelet. Tyvärr visade det sig att det var ospelbart till Playstation och även om det var lite bättre till PC, behövdes en monsterdator och kontrollen var inte den bästa. Banornas exakthet var långtifrån bra och det skulle ta EA Sports ett par år innan man släppte ett bra F1-spel.

7. Teenage Mutant Ninja Turtles (2003) Xbox

Efter att knappt någon rört temat Teenage Mutant Ninja Turtles i ett par år, bestämde sig någon hos Fox för att sköldpaddorna skulle göra comeback. Med lite mörkare toner hade Turtles nypremiär 2003 och ett spel släpptes samtidigt i samma stil som de föregående. Gå runt New York och slå ned fienderna, en miljö som passar Turtles mycket bra. Konami som tidigare har gjort TMNT-spel, fick återigen chansen att göra något nytt och jag hoppades att de nya äventyren med Donatello, Michaelangelo, Rafael och Leonardo skulle vara roliga.

Visuellt var det snyggt men kontrollen var inte alls bra vilket är märkligt när de äldre spelen har bättre och sköldpaddorna skrek hela tiden ”Hit me!” eller ”Slash n’ dice!”. De nya stilen kanske passar dagens ungar men jag charmades tyvärr inte av det och får fortsätta komma ihåg roliga spelstunder med mina favoritsköldpaddor i TMNT: Turtles in Time. Fast det var snyggt trots allt…

6. Pro Evolution Soccer 6 (2007) Xbox 360

Striden mellan FIFA och PES skulle fortsätta på den nya generationens konsoler där Xbox 360 var först ut och när PES6 fick sin release, köpte jag Xbox 360 tillsammans med spelet. Lite tidigare hade FIFA 07 kommit ut och det började komma klagomål om att EA Sports spel var buggiga och långtifrån klara, började jag själv bli orolig. Hemma var det ingen tvekan: PES6-skivan åkte in på en gång. Även om det var kul att spela fanns det buggar som irriterade som när någon gick online och det hackade lite t.ex. Enbart sex arenor fanns att välja mellan och till skillnad från PES5, kunde man inte ändra på tröjorna, emblemen, lagens namn eller spelarnas namn. Det var kul att spela, men besvikelsen var stor och jag hade hellre väntat ett tag till.

5. Def Jam Icon (2007) Xbox 360 & Ps3

Efter succén med Def Jam: Fight for New York, satsade EA stort. FFNY hade flera kända hip-hoppare som Sean Paul, Snoop Dogg, Ludacris tillsammans med vitt skilda personligheter som Carmen Electra och Henry Rollins. Det var ett överraskande roligt fightingspel och uppföljaren Def Jam: Icon skulle vara snyggare, större, ha ett bättre soudntrack och nya kontroller. Studion som tidigare hade utvecklat Fight Night fick uppdraget att göra Icon. Nyheterna var att det gick att använda miljöerna på ett helt annat sätt och de reagerade på musiken dvs. vissa saker kunde explodera vid ett visst ögonblick. Genom att scratcha kunde man spola framåt eller bakåt till ögonblicket då det exploderade och meningen var att man skulle använda sig av miljöerna till max.

När det väl släpptes var Def Jam: Icon bland det sämsta man spelat med absolut noll variation när det gäller spelkontrollen och även om det var väldigt snyggt, så var det otroligt långsamt att man undrade hur de kunde förstöra en så lyckad spelserie. Tyvärr har ingen orkat göra Fight for New York bakåtkompatibelt till Xbox 360 eller Ps2, som var tusen gånger bättre och häftigare.

4. Marc Ecko’s Getting Up (2006) Xbox

Minns ni Jet Set Radio till Dreamcast? Tack vare spelet var japansk hip-hop och pop coolt att lyssna på och graffiti var häftigt. Modedesignern Marc Ecko började som graffiti-konstnär eller klottrare, beroende på vem du pratar med i New York. Han började skapa sina egna t-shirts som blev populära bland hip-hoppare och med en massa pengar på kontot, skulle han förverkliga sin dröm: att producera ett spel med hans namn. I en nära framtid ser en ung kille som heter Trane, hur de medborgerliga rättigheterna håller på att strypas och staden förvandlas till en polisstat.

För att protestera och irritera de styrande, bestämmer sig Trane för att börja tagga i staden och under resans gång slåss han mot rivaliserande gäng samtidigt som han får träffa legendarer inom graffitin. En mycket cool story som visade sig bli spelets bästa del. Kontrollen var värdelös både när det gäller taggandet men också fightingen och trots att banorna var varierande, var det med frustration man tog sig igenom staden med Trane. Om utvecklarna bara hade förbättrat kontrollen, så hade Marc Eckos Getting Up varit ett väldigt bra spel då storyn var medryckande och spelets soundtrack passande. När en undergroundlegend som Talib Kweli lånar ut sin röst, hoppades man att det skulle fungera, vilket det tyvärr inte gjorde.

3. C&C: Tiberian Sun (1999) PC

Westwood var en spelstudio från Las Vegas som spottade sig ur kvalitétsspel med sin Command & Conquer-serie. Efter fyra års utvecklande och flera förseningar var förväntningar höga på Tiberian Sun som var tänkt att bli bättre än de föregående. Dessutom hade Westwood lyckats få med James Earl Jones och Michael Biehn till mellansekvenserna som var väl gjorda, dock var spelet en besvikelse med grafik som var långtifrån bra och det krävdes en bra dator för att få det att rulla trots att den inte alls såg så avancerad ut.

C&C

Uppdragen man spelade var inte heller så roliga så det var med besvikelse man lämnade ifrån sig jätteförpackningen och lade den i hyllan. Nästan tio år senare har jag nästan helt glömt bort spelet när jag nämner strategispel jag lirat och det kanske visar på att Westwood misslyckades kapitalt med Tiberian Sun. Det släpptes en expansion som jag inte var intresserad men de lyckades ta revansch senare delar av C&C och togs senare över EA.

2. Rise of the Robots (1994) SNES

Jag letade efter ett nytt SNES-spel tillsammans med brorsan och farsan under en sommar i Norrtälje. Samma stund som jag skaffade det legendariska Another World, köpte vi Rise of the Robots. Street Fighter II var alldeles för dyr (500 kr begagnat) och längtan efter ett fightingspel gjorde att det blev slagsmål med robotar istället för människor. Grafiskt var det hur snyggt som helst för att vara SNES och Brian May från Queens stod för soundtracket. Introt lovade väldigt mycket med huvudpersonen som slår mot skärmen samtidigt som man får höra ett gitarriff. Oron steg när kontroll ett enbart kunde vara den robot som syns på första skärmen dvs. en cyborg. Kontroll två hade ett otroligt utbud på fem robotar att välja mellan: en såg ut som en spindel, en annan som en trög diskmaskin utrustad som en schweizisk armékniv.

RiseOTR

Annars kunde man välja en gorillaliknande robot eller en som liknade Optimus Prime otroligt mycket och min självklara favorit – Ninjan, egentligen mest för att varje robot har sin hemmabana och ninjan hade bäst soundtrack plus var snabbast. För resten av robotarna var otroligt tröga att styra och förvånande nog cyborgen också. Att blockera slag gick inte även om robotarna gjorde sådana rörelser som visade att de försökte göra det, livmätaren visade att man förlorade lika mycket som när man struntar i att skydda sig, helt värdelöst med andra ord. Som ni kanske förstår, Rise of the Robots visade sig vara en ganska så billig men också en värdelös chansning som dock gav många historier att berätta om senare bl.a. för PowerGamer…

1. Metal Gear Solid 2 (2001) Ps2 & Xbox

Den absolut coolaste anti-hjälten måste vara Snake Plissken som i Flykten från New York räddar USA:s president från ett New York som i framtiden är ett fängelse där fångarna skapar sin värld och inte kan ta sig ut ur. Grejen är att Snake Plissken som också har ett coolt namn, skiter totalt i allt och alla. Hideo Kojima var utan tvekan ett fan av filmen och bestämde sig för att skapa sin karaktär Solid Snake, en hemlig agent med attityd vars uppdrag var att rädda världen från Metal Gear. Det första spelet till Playstation var otroligt välgjort och storyn var det Hollywood-klass på. Uppföljaren skulle släppas till det hett efterlängtade Playstation 2 och varje liten filmsnutt visade då en otrolig snygg grafik och i stort varenda speljournalist hjälptes åt att hypa spelet.

mgs2

När det väl släpptes, tog jag enbart del av de som gav det högt betyg genom att lusläsa på Pressbyrån men problemet var att jag hade en Dreamcast och skaffade en Xbox senare. Ett perfekt tillfälle att köpa det och första delen var bland de grymmaste på länge men ingen, absolut ingen hade varnat mig för en jobbig snubbe: Raiden. Förutom att gnälla över allt och allt annat, avbröts spelandet av alla dessa konversationer i Codec. Absolut roligaste stunden som är pricken över i:et måste ändå vara när Raiden är naken och frågan var såklart hur mycket sämre kunde det bli? När spelet väl var avklarad var med stor besvikelse skivan åkte ur för sista gången. Jag hade inga planer på att varva spelet fler gånger, allt för att slippa Raiden gnälla återigen.

Skriv en kommentar

Glömt ditt lösenord