Topp 10 – Games of the Year 2012: Joakim Sjöberg

Att summera ett helt spelår och sammanfatta det ned till enbart tio titlar är inte en lätt uppgift. De oförglömliga stunderna från året är många, besvikelserna är ännu fler och när jag till sist ska sitta och välja ut mina egna personliga favoriter så inser jag att jag faktiskt blir förvånad över mina egna val. På många sätt känner jag att jag vill se spelåret 2012 som död och begraven, så för en sista gång ser jag tillbaka på mina största stunder från ett år av spelande.

Håll till godo!

10. Resident Evil: Operation Racoon City

Efter stora löften av Capcom kring deras ikoniska zombie-följetång och en pengasatsning som var studions största någonsin var alla övertygade om att Resident Evil 6 skulle vara det bästa som hänt serien på länge. Många tveksamma val och opolerat spelande såg sorgligt nog till att de förväntningarna gruvades och för undertecknad var besvikelsen av legendariska proportioner. Detta år kom min bästa zombieupplevelse istället genom den ganska så diskreta spin-off:en Resident Evil: Operation Racoon City, som med sin squad-baserade tolkning av spelets universum gav oss en helt ny inblick i epidemins framfart genom staden där allting började. Snyggt, tight och intensivt – årets underdog.

9.  Silent Hill: Downpour

Inte heller Silent Hill fick sin hett efterlängtade återuppståndelse under det gångna året, men trotts att vi inte fick en skräcksaga i samma klass som seriens stöttepelare så lyckades Downpour med att engagera mig fullkomligt. För första gången på länge kände jag att återkomsten till den helvetiska staden kändes meningsfull och det för titeln ikoniska regnet tillförde någonting fräscht och centralt till det utstakade receptet. Ett soundtrack som är tungt som bly kompletterades av mästerlig användning av ljussättning och trots att manusskript och gameplay lämnade allt för mycket att önska för att bli ett av de bättre spelen år 2012 så var Silent Hill: Downpour tillräckligt äkta för att jag inte skulle klara av längre sittningar när jag var ensam hemma på kvällarna.

8. Tekken Tag Tournament 2

Det uppsvinget som fighting-genren fått sig i den nuvarande generationens spelande har inte varit utan att Tekken-serien har varit med och slagits om titeln, men trots att del sex av huvudserien inte hade alla komponenter i trim för att nå premiumstatus hos scenens kräsna fans så kunde Konami i år leverera den produkten som så hade. I ett genidrag återupplivade man Tekken Tag Tournament, som inte bara länge varit kult inom den professionella tävlingsscenen utan vitt och brett anses vara den bästa titeln ur serien. Tekken Tag Tournament 2 visar prov på hur en serie med skinn på näsan på bästa sätt kan ta vara på sitt innehåll och presentera en titel som är polerad till tusen. Detta är den bästa 3D-fightern på många, många år.

7. Journey

Vad som lika gärna hade kunnat vara ett fenomen som passerat förbi helt och totalt obemärkt blev istället en av spelårets största snackiskar. Journey trollband spelmedian med sin elementära enkelhet och med en berättelse som fick oss att i grunden på allvar fundera över vad tv-spel handlar om. På vår färd genom öknar, berg, dalar och himlen självt ackompanjerades vi av musik som sedermera blev spelvärldens första att nomineras till en Grammy. I en spelvärld där vi annars matas med explosiva scener, komplext spelande eller lager på lager av djup så var Journey inget mer än en visuell och känslomässig presentation. Istället för att vi blev golvade av ett godståg så punkterades våra hjärtan med en nål och i slutändan går det inte riktigt att sätta ord på varför ingen bör ha lämnat år 2012 utan att ha upplevt Journey.

6. Guild Wars 2

Sju års väntan visade sig vara nog – Guild Wars 2 slog upp portarna till masshysteri. Fansens hunger såg till att lanseringen blev en fullträff och redan efter ett par dagar gick det att konstatera att Guild Wars 2 redan efter startskottet var en succé. Starten var ett av spelårets största milstolpar och det äventyr som väntade var inte heller det något att fnysa åt. Åren av bearbetning och omsorgsfullt skapande hade sett till att Guild Wars 2 på många sätt kunde bli precis det som de trogna spelarna hade väntat på under all denna tid. Det innovativa spelandet i en annars stagnerad genre överglänstes enbart av en onlinevärld som är lika magnifik som den är insupande och med en uppsjö av potentiellt material att vidare skriva spelarnas historia med talar om att detta endast är början av en världsomfattande onlineepok.

5. Syndicate

Intresset var enormt när vi fick höra om att Syndicate, sci-fititeln från 90-talet, i helt ny form skulle göra övergången till spelvärlden á la 2012. Re-boot:en kom i form av en högintensiv first-person shooter satt i samma kalla universum som originaltiteln – en dyster framtidsbild där företagen besitter all makt. Svenska utvecklarna Starbreeze tvingade däremot att erkänna sin förlust när spelet aldrig nådde några som helst komersiella framgångar, men detta förtar inte från det faktum att Syndicate var en av årets fetaste spelupplevelser. Den spännande sättningen, det stenhårt tighta kontrollschemat och de tjusande verktygen ur vår arsenal var alla del av en shooter-upplevelse långt bättre än den sanning som försäljningssiffrorna ville mena och den hårddedikerade co-op plattformen som integrerats i titeln borde enligt reson ha lett spelet till stor aktivitet i onlinevärlden. Det är beklagligt att Syndicate blev offer för en kall och obarmhärtig marknad, men vi minns ändå ett av årets mest intensiva och mest hisnande spel.

4. Max Payne 3

Den tredje delen om Max Payne är skuret ur precis samma material som de två första titlarna. Återseendet av Max var ett av årets viktigaste hållplatser och resan vi fick var fortsättningen till huvudkaraktärens mörka och nedåtgående spiral. Max Payne 3 var en dynamisk upplevelse där årets bästa actionsekvenser och stillsamt historieberättande avlöste varandra och genom att lyssna till den fallne hjältens historia bjöds vi med på en känslomässig resa. Den råa ärligheten och den påtagliga mänskligheten i vem Max faktiskt är och hur han resonerar kring sin existens kopplade åtminstone mig i ett hårt grepp och viljan att följa spelets berättelse till slutet tog oss igenom ett av årets största och mest actionpackade äventyr.

3. Dishonored

Dishonored var fantastiskt. Det är ett faktum jag inte tänker ens försöka förneka. Få andra titlar har satt oss i samma kontroll av våra handlingar och dessutom skapat konsekvenser utifrån dem på ett lika obarmhärtigt sätt som här, och Corvos slingriga färd mot upprättelse är en som jag gjorde om med förtjusning. Från den storslagna travesteringen av den smakfullt visionerade staden Dunwall till de minutiösa smygmomenten var Dishonored fullkomligt kantat av vägskäl som satte oss som spelare på prov gällande moral och värderingar och de olika utfallen såg till att vi inom kort återvände för att låta oss utmanas på nytt. Det var snyggt, ödesdigert och precis den sortens tunga titel som vi behövde att den skulle vara.

2. Borderlands 2

På sätt och vis och på sina skruvade sätt är Borderlands 2 för mig ett extremt kulmen på vad tv-spel handlar om. Det är inte en enda sekund i spelet som jag inte känner mig engagerad och spelet tycks aldrig glömma bort att försäkra sig om att jag vid varje tillfälle har fruktansvärt roligt. Den fullkomligt klockrena paraden av unika och oförglömliga karaktärer integreras så väl i ett spel som egentligen inte handlar om någonting annat än världen det hela utspelar sig i – en plats som helt från grunden är byggt för att vara en enda stor digital lekplats för mig som spelare. För denna skribent blir detta till någonting som är omöjligt att inte bli kär i, speciellt inte då man sneglar på det faktum att allt spelande runt omkring denna kärna är så pass förfinad och välfungerande att den slutgiltiga produkten är så skinande. Bordlerlands 2 satte multiplayer till år 2012 och bjöd in mig till min största spelupplevelse för året.

1. XCOM: Enemy Unknown

Perfekt på pappret och nästan så nära det bara går i praktiken – XCOM: Enemy Unknown var den mest fulländade titeln för spelåret 2012. Utan att ha haft spelet i mina händer hade jag kallat idén att implementera turbaserad strategi och bas- och resurshantering i ett och samma spel ett recept för kalkon, men aldrig förr har jag blivit så resolut övertygad av en titel. I nytolkningen av retro-titeln XCOM visste utvecklarna Firaxis precis vad de ville göra, varför och hur de skulle göra det och varenda fristående moment av spelet är bara en välfungerande del i det stora maskineriet som är XCOM: Enemy Unknown. Få spel ur denna generation har krävt så mycket av min uppmärksamhet, tid och skicklighet och denna titel, som både visade sig vara det svåraste och samtidigt mest beroendeframkallande spelet ur året, var en djup och engagerande upplevelse från början till slut. XCOM: Enemy Unknown är verkligen inte för alla, men de som brinner för alla de strategiska parametrar denna genomarbetade titel har att erbjuda står inför en spelupplevelse som går direkt in på listan över odödliga klassiker. I salute you!

Skriv en kommentar

Glömt ditt lösenord