Topp 10 – Games of the Year 2012: Linda Barna

10 .Guild Wars 2

Det va kul så länge det varade brukar man säga, och det passar bra in på min upplevelse av Guild Wars 2. Det va väldigt kul, men det varade alldeles för kort stund. Spelet va en spännande omväxling från Wow, men moment som individuella skills till varje nytt vapen,  karaktärsbundna mainquest som liknar dom i rollspel och framför allt en känsla av wanderlust – att spelet va designat på så sätt att man kunde vandra runt och upptäcka nya saker för att levla, inte bara följa en bestämd rutt. Det fanns en känsla av spänning i att inte veta vad man hittar runt nästa krök, en lust att upptäcka som väcktes av att man på egen hand fick prova sig fram. Tyvärr slutade mina kompisar spela Guild Wars 2 ungefär samtidigt som jag börjat gilla det. Och att spela ensam i dagens spelvärld där allt kretsar kring multiplayer blir tillslut tröttsamt. Så jag föll för grupptrycket och började spela det mina kompisar lirade för stunden. Fast i hemlighet hoppades jag på att vi alla skulle dyka in i den magiska världen som är Guild Wars 2 igen.

9. The Testament of Sherlock Holmes

Okej, jag vet, The testament of Shelock Holmes va dåligt och buggigt på många sätt (hundbanorna, tex, hur tänkte man här?). Men utvecklarna ska ha credd för riktigt bra pussel och att de lyckats skapa ett actionspel där man inte behöver döda någon alls, utan att för den delen tumma på obehagliga och spännande sekvenser.

8. Far Cry 3

Det är med stor glädje jag har märkt att röstskådespelandet och karaktärerna tas på allt mer allvar i spel nu för tiden. I Far Cry 3 har man lyckats alldeles exceptionellt med detta. Animationerna är genomarbetade, röstskådespelare förvånansvärt duktiga och karaktärerna väl genomarbetade. Spelet va dessutom äckligt snyggt med sina enorma världar att utforska. Det va därför med sorg som jag övergav att försökas pela det på min PC. Min kära gamla trotjänare till dator stendör nämligen efter bara en halvtimme i spelet. Den ger upp, blir kokvarm, lägger sig ner och dör. Jag har provat allt, plocka bort chassit, rikta golvfläktar mot den och till och med ställd den bredvid ett öppet fönster. Men inget funkar. Så jag har gjort det enda logiska. Jag har beställt det till PS3. Tills det kommer hoppas jag ni inte spoilar, för gör ni det har ni garanterat er en plats på min hämnd-lista.  Far Cry 3 är med andra ord det bästa spelet jag aldrig fick spela klart 2012.

7. Diablo 3

Jag har aldrig spelat något av Diablo spelen. Inte ens trean. Vad gör då Diablo 3 på min lista kan man undra? Det hamnade här för aldrig för har jag blivit så påverkad av ett spel jag inte spelar själv. Det gick inte att undgå att något hade hänt efter att Diablo 3 släppts. Pojkvännen försvann ut i midnatten tillsammans med ett gäng polare för att gå på ”natt-releasen” av nått spel som tydligen ”va det största som hänt på flera år” och jag fick sova själv den kvällen. Dagen efter va det öde på alla spelservrar, det va tyst som i graven på skype och teamspeak. Inte en kotte att spela med någonstans, alla ALLA mina vänner va fast i den bubbla som va Diablo 3 i flera månader och jag stod utanför och fattade inte grejen.  Efter en tid jag insåg hur stort Diablo 3 va bland mina fellow nördar och hur jag verkligen har missat något som man bara måste spela. Så 2013 hamnat Diablo i skäms högen tillsammans med alla andra spel jag borde, men ännu inte har spelat.

6. Spec Ops: The Line

Det väcktes ett visst obehag hos mig under de första delarna av Spec Ops the line. I en passage ska man skjuta människor, onda människor visserligen men likväl människor, och situationen va så verkligen att blev alldeles illamående och fick en stor klump i magen. Så här i efterhand kan jag beundra spelutvecklare som inte bara ser spel som en nöjeskanal, utan även får spelaren att tänka och att bli moraliskt involverad i spelet. Spec Ops the line rekommenderar jag till dig som vill ha en omtumlande upplevelse. Därmed inte sagt att spelet inte hade många spännande och underhållande moment. Det har lags fokus på en stark berättelse och inte bara på grym multiplayer, som det tyvärr görs i spel i samma genre. Spec ops the line är det första spelet jag kommer spela om 2013. Och det tycker jag du också ska göra.

5. Assassins Creed 3

Något som gör mig riktigt glad är när jag träffar människor som inte spelar dataspel, men som berättar om hur dom hittat ett spel dom blivit helt besatta av. 2012 va detta spel Assasins Creed 3. Flera vänner till mig som inte spelar mycket annars, och framför allt massa tjejer, har provat Assasins Creed hos nån kompis och förälskat sig i det. Det är fint på något sätt att ett spel som många skulle kalla hard core och som definitivt tillhör kategorin AAA titlar kan tilltala både ovana och inbitna spelare. Det är tecken på en briljans hos utvecklarna. Mina egna tankar om spelet? En liten hemlig fascination jag har är just inbördeskriget i USA och jag älskar serien Nord och Syd, med en galet ung Patrick Swayze och det allra bästa är filmer som innehåller båda romans och en rejäl dos inbördeskrig. Behöver jag säga att jag sett Borta med Vinden så många gånger att min kille suckar varje gång jag sätter på den och säger ”-Inte nu igen….”. Assasins Creed 3 var med andra ord som en sån där glasstrut med med tre kulor, sylt, vispgrädde och en gräddbulle på toppen. Det va massa mycket mera av allt som gör ett bra spel på ett historiskt tema jag längtat efter att få spela länge.

4. Mists of Pandaria

Det va nog flera än jag som vart lite paffa när Mists of Pandaria utannonserades på Blizzcon 2011. Jag och mina vänner som hade uppesittarkväll trodde på fullaste allvar att det va ett skämt först. För inte skulle väl Blizzard göra ett Kung fu panda i wow? Spelet kom och alla andra köpte det, så då gjorde jag också det. Grupptryck fungerar tydligen lika bra på en 26 åring som på en fjortis. Men till skillnad från min första cigg va Mists of Pandaria en betydligt lenare och trevligare upplevelse. Det va faktiskt inte så tokigt alls, utan till och med ganska bra. Riktigt bra. Pandaria va både stämningsbyggande och Blizzard har blivit betydligt bättre på att skriva quests än va de va tidigare. Även om denna expansion inte står sig lika starkt som de tidigare, där pet-battles (eller pokémon?) drar ner det hela, har Mists of Pandaria övertygat mig om att wow kanske inte riktigt har dragit sin sista suck ännu.

3. Counter Strike: Global Offensive

Årets för mig största överraskning var i allra högsta grad Counter Strike: Global Offesive. Counter Strike i version 1.6 har varit en trotjänare i snart 10 år och många med mig har haft svårt att se hur något spel skulle kunna fylla det tomrum som detta åldrande spel sakta lämnar efter sig. Från att ha varit ett av de allra största e-sport spelen, till att vara den där egentligen tomma tandkrämstuben man borde slängt för längesen men fortfarande försöker klämma ut några gram tandkräm ur. Fanns det någon räddning där ute? Svaret kom med den länga efterlängtade nya versionen av vårt älskade Counter Strike. Counter Strike: Global Offensiv va allt hoppats på men inte vågade tro. Spelet flyter fantastiskt, banorna har fått behålla sin ursprungliga briljans och lagspelet har förenklats på ett lätttillgängligt sätt. Det nya achievement systemet känns kul och gör det lätt att mäta sina prestationer med sina vänner och   skapar en ny upptäckslust hos den här spelaren. Kanske är det redan för sent. Kanske får vi aldrig se något fps spel i e-sport sammanhang igen. Kanske det är dags för oss gamla fps lirare att lägga e-sports musen på hyllan för gott. Eller kanske finns det en liten möjlighet för en renässans för fps genren inom e-sport, tack vare Counter Strike: Global Offensive.

2. Journey

Det är lustigt att många fortfarande inte anser att spel är konst. Man tycker att det inte är mer än logiskt, att något som innehåller så flera delar av saker som var för sig skulle klassas som kultur som storslagen och originell musik, fantastiska bilder och animation, berättelser av episk storlek  och karaktärer vi älskar. År 2012 kom ett spel som för mig nådde perfektion på alla nivåer av finkultur. Spelet hette Journey och jag såg det första gången när min sambo spelade det. Det var först svårt att se att det var ett spel, men efter tag visade det sig att det hade subtila och snillrika designval som men minimala medel gjorde det så himla självklart vad man skulle göra. Atmosfären  kring din resa fulländades genom spelets egensinniga grafik,  omslutande musik och sköna flow i spelandet. Det var en kort, men omtumlande upplevelse som lämnade mig berörd och förändrad på något sätt. För mig blev  Journey själva definitionen av spel som konstform, på alla sätt och vis.

1. Mass Effect 3

I ärlighetens namn är jag lite för gammal för att ha svårt att sova när det händer något kul dagen efter. Men som ett litet barn på dan före dopparedan låg jag vaken och räknade timmarna tills spelbutiken öppnade. Pirrigt gick jag och en kompis dit, upprymda och sprickfärdiga av förväntningar. Vi möttes av en liten kö som redan bildats utanför butiken och nu va vi så nära! För där på andra sidan den låsta entrén fanns det vi väntat på i många månader, fortsättningen på världens bästa rymdsaga, där fanns Mass Effect 3. Det är nog ingen hemlighet för den trogne PowerGamer-läsaren att jag är besatt av Mass Effect och dess universum, så det var med lite bitterljuv förtjusning som jag slet av plasten på det som skulle bli min sista resa tillsammans med Shepard. Hur blev denna sista färd då? En alldeles alldeles underbar spelupplevelse som med de två föregångarna.  Speler är rafflande, actionpackad och otroligt snygg. Bioware har lyckats med att skapa en helhet i som gör att Mass Effect 3 är fantastiskt på så många plan. Från shooter sekvenserna, till berättelsen. Med de fantastiska miljöerna och oförglömliga karaktärerna som de snillrikt lyckas få spelarna att knyta emotionella band till. När jag väl når slutet som många tycks lämna mycket mer att önska tänker jag istället att målet inte alltid är allt, utan det är resan dit som verkligen spelar någon roll. Och herre gud vilken resa det var.

Skriv en kommentar

Glömt ditt lösenord