The Last Guardian Recension

Profilbild på Anders Sandberg

Precis som Trico och pojken skapar ett band med varandra lyckas även The Last Guardian skapa ett band med dig som spelare.

Fumito Ueda är hjärnan bakom PS2-klassikerna ICO och Shadow of the Colosuss, men han har också skapat The Last Guardian. Det här är en titel som många inte ens trodde skulle få se dagens ljus efter all omstrukturering och programmering som skett genom årens lopp. I över ett decennium har vi väntat och nu är det slutligen här, men var det värt all väntan?

Vi börjar vårt äventyr i en grotta och en liten pojke vaknar upp bredvid en stor varelse vid namn Trico. Han har inget minne av hur han kom dit men för att ta sig därifrån behöver han hjälp av den stora besten som dessutom är väldigt reserverad av sig. Trico är märkbart skadad och har ett fåtal spjut som sitter fast i hans kropp men efter du avlägsnat dessa och funnit lite mat till honom vinner du en trofast kamrat. De börjar tillsammans ta sig därifrån och genom att lösa en rad olika pussel som ofta är kopplade till miljön avancerar de båda vidare och fortsätter upptäcka världen. Det bandet som byggs upp under de tio till 15 timmar som det tar att spela genom TLG är något av det mest genuina och berörande som jag upplevt i ett tv-spel. Händelserna i spelet stärker vänskapen mellan dessa och Trico lyckas inte bara vinna en vän i spelet, hans realistiska beteende når ut över till andra sidan av tv-skärmen och det finns få djurliknande kompanjoner som engagerat mig emotionellt lika mycket som Trico har gjort.

thelastguardian-img03Jag nämnde tidigare att pussel är en stor del av The Last Guardian och dessa är tämligen kluriga och en del tog mig lång tid att lösa men för det mesta handlade det om vart Trico behöver befinna sig för att kunna nå nästa höjd, och här måste jag tyvärr beröra en av spelets större brister. Kontrollerna är smått vingliga och för att kunna komma vidare i många situationer behöver din vän befinna sig i exakt rätt läge och position. Det kan vara extremt frustrerande när jag försöker gång på gång att försöka få honom att gå dit jag önskar, men det här kan också vara ett genidrag från utvecklarna. Det är trots allt ett djur som du ska försöka styra över och utan någon typ av ordentlig kommunikation mer än ljud och kroppsrörelser är det inte konstigt om alla kommandon inte när fram. Det tar ett tag för Trico att koppla vad det är du vill att han ska göra och det handlar helt enkelt om att ha tålamod, men det kan som sagt vara ett bristande problem i utvecklingen. Kamerakontrollen hjälper inte till utan kan många gånger se till att sikten är skymd i den riktning du ska ta dig och ibland är den in-zoomad på en absurd nivå som gör att du inte ser något förutom fladdrande fjädrar.

thelastguardian-img02Dessa fjädrar är vad som utgör en omfattande del av Trico men det är helt otroligt hur detaljerad och levande denna mäktiga ”katt” känns. Jag drar många paralleller i hans rörelsemönster och reaktioner med verkliga katter men det är också en kisse som har klös. Du stöter på fiender under spelets gång och för att hantera dessa behöver du lista ut hur du kan locka dem till Trico eller vice versa, men efter en närstrid behöver du lugna ned din vän och detta gör du genom enkla strykningar som gör honom from som ett lamm. Det finns alltså en lekfull sida där men som också kan skifta humör vid minsta tecken om fiender närmar sig. Världen som du utforskar är också visuellt en syn att beskåda och det var helt rätt att skifta utvecklingen av spelet till PlayStation 4 istället för PS3 som det först utannonserades till. Det förekommer ett fåtal FPS-drops under spelsessionen men det utgör ingen majoritet på något sätt och det förtar inte upplevelsen i närhet lika mycket som de taskiga kontrollerna och kameran som jag påpekade tidigare. En sak som däremot kompletterar grafiken perfekt är Takeshi Furukawas otroliga toner som är lika träffsäkra genom hela resan.

thelastguardian-img01The Last Guardian är ett spel som jag önskar hade varit perfekt men som slutligen inte når upp till dessa höjder. Det har sina brister med kontroll och kamera som måste beräknas in i det slutliga betyget, men samtidigt kunde det ha varit mycket sämre. Spel som genomgår denna typ av utveckling med förseningar staplade på varandra blir oftast totala fiaskon. Lyckligtvis är TLG allt annat och det finns något här som få andra spel lyckas med lika bra; hjärta och själ. Precis som Trico och pojken skapar ett band med varandra lyckas även The Last Guardian skapa ett band med dig som spelare. Fumito Ueda har till slut levererat något som vi tålmodigt väntat på och kan vi vänta på det i tio år är det lätt att ha överseende med Trico som tar lite tid på sig ibland. Till slut hittar han hem till ditt hjärta, du måste bara hjälpa honom på vägen.

Bra

  • Trico känns levande
  • Relationen som byggs upp
  • Vackra vyer
  • Stämningsfulla toner
  • Berörande

Dåligt

  • Vingliga kontroller
  • Klumpig kamera
  • Tricos reaktionsförmåga
8.4

Mycket bra

Profilbild på Anders Sandberg
Anders är chefredaktör på PowerGamer.se och ända sedan han fick sin första konsol har han varit fast i spelträsket. Den första tiden var det bara Super Mario Bros. som gällde men med åren blev han kär i Zelda, BioShock, Metal Gear Solid, Final Fantasy, Pokemon, Dark Souls och Chrono Trigger.

4 Kommentarer

  1. Profilbild på Daniel Green

    Om det är något jag vill hinna med att spela i mellandagarna så är det The Last Guardian. Som man har väntat, som man har väntat. 🙂

  2. Profilbild på Tompa

    Tänk att det kom tillslut ändå! :p Ska erkänna att det var ett tag där då jag faktiskt inte trodde att vi skulle få lägga händerna på det. Skönt att jag hade fel. 🙂

  3. Profilbild på Trains

    Känns som att det är ungefär som de andra spelen, just det där med ”vingliga kontroller” känner jag.

  4. Profilbild på IvanSpoljaric

    Jag bara älskade detta spelet!

Skriv en kommentar

Glömt ditt lösenord