Styx: Shards of Darkness Recension

Profilbild på Victor Holyba

Det är inte helt uteslutande ett dåligt spel, bara i vissa tillfällen jäkligt irriterande.

Jag spelade aldrig det första spelet med Styx i huvudrollen när det begav sig. Jag var rätt intresserad, absolut. Det verkade lovande; en originell värld fylld med rätt mängd steampunk och fantasy, en uppkäftig protagonist med en försmak för grovt språknyttjande och fjärde väggen-brytande, stealth, våld och plattformande som man innan dess bara funnit hos ett enda spel, i alla fall om man inte grävde djupare än massmarknaden. Vad fick mig då att trots alla dessa chanser att plocka upp spelet under otaliga gratisperioder och prissänkningar, tveka och avvakta om och om igen? Bra fråga. Nu när jag fått chansen att recensera Shards of Darkness verkar det som att jag också fått svaret.

Styx: Shards of Darkness tar vid ungefär där det första spelet slutade. En liga med akronymen C.A.R.N.A.G.E. är ute efter att utrota alla goblins efter vad folket kallar ”den gröna pesten” har brutit ut. Vare sig den här gröna pesten nu är bokstavlig eller bara en färgrik beskrivning för den nya ökningen av korta, illaluktande invånare lämnas otalt. Styx lever fortfarande i skuggan och hans kunskap i det mänskliga språket är fortfarande en hemlighet. När en kapten från C.A.R.N.A.G.E. anlitar honom för att stjäla en spira blir det startpunkten för en kampanj med idealistiska intriger och personlig vendetta för vår protagonist.

Efter att ha traskat runt ett tag i spelets öppnande tutorial och lärt känna kontrollen sammanfattas den i en tur runt Styx tillfälliga boende och dess verktygsbord som används till att uppgradera ens skickligheter samt utrustning. Detta funkar precis som man kan tänka sig hos ett modernt spel; ditt talangträd är uppdelat i olika kategorier som var och en huserar under tio attribut som måste öppnas upp med hjälp av skill points som du samlar åt dig genom att antingen göra dig av med vakter, tjuva åt dig föremål från deras fickor och klara av sidospår samt utmaningar. När du nått toppen av ett träd har du möjlighet att öppna upp en av två ultimata talanger för respektive kategori. Om du hittar en ny kniv senare i spelet eller öppnar upp en ny dräkt med hjälp av talangträdet kan du också utrusta dig med dem genom att gå till garderoben i Styx gömställen. Runt 30 minuter och några olycksaliga dödsfall senare är jag redo att bege mig ut i spelets första uppdrag och ta mig an vad som komma skall i utmaningen som är att sätta en benämning på spelets huvudsakliga identitet.Banorna i Shards of Darkness är fulla med alternativa rutter och sidospår, trots en bandesign ämnad att föra dig mestadels fram på ett rakt spår. Detta uppenbarar sig exemplariskt redan i spelets andra uppdrag där du under dess början tar del av en chans att samla fem skripturer som behövs för att öppna ett förseglat inventarie av ’Amber’, ett medel som används i samma mån som mana gör i andra spel. Av ren vana spenderar jag onödigt mycket tid springandes runt uppdragsområdets närmsta plattformar för att säkerställa att dess rum inte döljer fler än den första obligatoriska som hittats. Efter 20 minuters intrikat vägghoppande och kamera-panorering tar jag en närmare titt på indikatorn till huvudmålet samt den till inventariet och kommer till insikt att jag nu har blivit bortskämd av Dishonoreds perfekta bandesign. Trots att Shards design lutar sig mer åt den hos plattforms-titlar som de senare Ratchet & Clank- och Uncharted-spelen än stadsmiljöerna i ’Dishonored’ och ’Remember Me’, så drar jag instinktivt parallellen till dem senare. Gör jag fel i att jämföra Shards of Darkness med Dishonored? Gör jag även fel i att överhuvudtaget jämföra det med något stealth-spel? Här ligger den stora utmaningen hos mig att identifiera vad för spel Shards of Darkness vill vara; Stealth eller plattform?

För mig är det inte så enkelt som att det är båda. Något av dem två borde det vara mer av för annars har utvecklarna tyvärr presenterat sin egen osäkerhet så pass genomtydligt i sin skapelse så de själva inte kan undkomma den. Jag lämnar det upp till dig att avgöra vad du hellre ser spelet som. Men i ämbete av plattformsspel så kommer många dödsfall vara resultatet av frustrerande clipping och saknad kollissionsdetektion i kritiska ögonblick. Enormt mycket tid av spelet kommer att spenderas ovanför marknivå, vare sig det är hustak eller kranar du använder som mellanlandning kommer du att märka av en väldigt oregelbunden känslighet i Styx när det är dags att landa och grabba tag i kanter. Samma sak kan sägas för dess stealthmekanik. Förutom problemet att inte kunna använda potions när man håller sig mot en vägg är spelets AI väldigt opålitlig. Under ett uppdrag på ett luftskepp öppnade jag upp en dörr i slutet av trappan som mot min överraskning hade en vakt bakom sig. Precis som man ska så blev vakten chockad, hamnade på alertnivå och började leta efter misstänkt aktivitet… genom att stå i dörrkarmen och stirra rakt fram medan jag stod bredvid honom, inte ens pressad mot väggen. Även på den näst svåraste svårighetsgraden (då den svåraste inte tillåter dig att att fly utan ger dig game over direkt vid upptäckt) verkar fienden ha svårt att lokalisera dig i sin närhet om du inte ställer dig upp och börjar springa eller rulla vårdslöst. Även då har du en liten buffert då deras mätare behöver fyllas upp innan de kan känna att det är dags att börja undersöka.Jag kan bara hoppas att banornas ojämnheter i dess väldigt jämna och stilrena terräng kommer att patchas inom de närmsta dagarna, förhoppningsvis timmarna, men det finns nog inget att göra åt fiendens AI. Om du, precis som jag, förväntade dig ett stealth-aktigt spel med lite mer svart humor och sexuella innuendon än man är van vid från genren så kommer du bli besviken, då de till början lustiga pikarna som följer din död snabbt tappar sin charm och blir ett incitament till att stänga av och söka upp närmsta Life-butik för ett naturligt alternativ till blodtryckssänkande medicin. Det är inte helt uteslutande ett dåligt spel, bara i vissa tillfällen jäkligt irriterande, men där man i andra titlar brukar finna vissa guldklimpar till ögonblick som gör det värt att minnas kan jag inte direkt komma på något.

Bra

  • Fantasirika miljöer
  • Bra röstskådespel
  • Ibland roligt... Inte 'Ha-ha'-roligt, mer 'heh'-roligt

Dåligt

  • Buggigt
  • Korkad AI
  • Känns snabbt enformigt.
6.8

Godkänt

Profilbild på Victor Holyba
Introvert, vinylsamlare, fåordig och på god väg att utveckla en fetisch för datorkomponenter. Victor prioriterar alltid framerate framför grafik och spenderar just nu den mesta fritiden med Overwatch. Favoritspelen genom tiderna är Final Fantasy IX, Ape Escape, Resident Evil (Remake) och Quake III.

4 Kommentarer

  1. Profilbild på UncleFester

    Styx? Jag kan inte placera föregångaren. Hur gammal är serien?

    • Profilbild på Victor Holyba

      Inte så gammal faktiskt. Första spelet släpptes 2014 till nuvarande plattformar.

      • Profilbild på UncleFester

        Jaha, jag fick för mig att det här var någon THQ-historia.. :p

  2. Profilbild på Wilco42

    Äntligen händer det något igen!!! 😀

Skriv en kommentar

Glömt ditt lösenord