Retro: Solomon's Key

Tecmo som har gett oss en hel del spel av hög kvalité släppte 1989 Solomon’s Key, ett spel med riktigt svåra banor där blocken var i fokus. Idag är det ett spel som jag knappast längtar efter att spela igen och hoppas verkligen inte att någon får för sig att göra en 3D-version av detta.

Solomons key

Förr när man inte hade recensioner att lita på, handlade spelköp oftast om rena chansningar där en del ger roliga historier och andra betydligt mer dråpligare som ni har märkt när vi har fått skriva om retro. Vart jag ska kategorisera Solomon’s Key har jag ingen aning om. För inget annat spel har gett mig både ångest och mardrömmar vilket för min del är ganska så ovanligt när det gäller gaming. Förr kanske man tyckte att omslaget var coolt där en snubbe står på block omgiven av fiender som ser ut att vara enorma huvuden. Med hjälp av änglar och en trollstav lyckas han förmodligen besegra de och på förhand kan det ge intrycket av ett riktigt coolt spel med otrolig mycket frihet att kunna göra det mesta. Skenet bedrar och mycket mer i fallet med Solomon’s Key. Även om startskärmen inte säger mycket, är det med en viss besvikelse första banan väntar en. Musiken är helt ok första gången man spelar Solomon’s Key och banan i sig ger lite utmaning.

Solomons key box

Med hjälp av trollstaven kan Dana som snubben visar sig heta, skapa antingen block man kan gå på eller förstöra ifall någon stör. Det går även att skjuta iväg eldbollar som kan stoppa fiender bl.a. en som går bärsärk vilket ser komiskt ut. Huvudpersonen Dana har en grön dräkt på sig och påminner faktiskt om Zelda, känns nästan som en rip-off i det här fallet. Ju fler banor man klarar eller befriar som det kallas i spelet, eftersom två änglar dyker upp efter varje och uppmanar en att fortsätta med ”befrielsen av rum”. Dessutom börjar det dyka det upp alltfler fula fiender och banorna blir bara jobbigare och svårare vilket gör att man redan efter ett par blir frustrerad. Med undantaget för bonusbanor, är det samma låt som spela bana efter bana och det i kombination med en trög kontroll, gör att jag börjar få mardrömmar om spelet. Varje gång man förlorar spelas ett hemskt stycke musik samtidigt som Dana faller ned med öppen mun, precis som i Super Mario Bros. Det enda som knappt får godkänt är ljudeffekterna som faktiskt ”makes sense” när det handlar om att knäcka block, skjuta iväg eldklot eller som vissa fiender gör, rapar ut eld och framförallt när trollstaven används så känns det som att ljudet passar.

Efter drygt 30-tal banor med samma musik, fula fiender, hemska banor som är väldigt svåra har Tecmos smarta pussellösare förvandlats till något som är riktigt jobbigt att spela igenom. Jag var ganska så skicklig på Solomon’s Key vilket gjorde att mina kusiner tvingade mig att spela så mycket som möjligt, allt för att jag skulle kunna klara av det vilket ju inte var speciellt kul även om det måste ha varit häftigt för dem. Jag minns inte vad Solomon’s Key kostade med dagens penningvärde men det måste ha varit över 1000 kr och det är definitivt inte värt det och när min NES-konsol gick sönder, var det ett bra tag sedan jag ens hade rört spelet.

Solomons key 2

Alla kombinationer som spelet ger med trög kontroll, fula fiender, jobbiga banor, repetitiv musik och oändliga banor som aldrig tycks ta slut gör Solomon’s Key är ett spel jag inte skulle kunna tänka mig att ge bort till någon. Det skulle vara alltför taskigt och idag tillhör omslaget ett av de fulaste som har funnits till NES. Spelet saknade vad jag kan minnas lösenord så det är inget man kan spela nån timme för att sedan komma vidare till samma plats nästa gång med ett lösenord. Nej, Tecmo ville att man skulle spela den här riktigt frustrerande upplevelsen tills man började bli så pass trött att det var läggdags eller när man insåg att det var alldeles för sent att lira tv-spel. Speciellt när andra personer ville titta på tv eller tyckte det var tillräckligt då inte alla kusiner eller skolkamrater var intresserade av att spela NES. Efter väldigt många spel är Solomon’s Key bland de få spel jag inte tänker röra igen. Även om idéen var god, blev slutresultatet mindre bra vilket gör att Tecmo lyckat skapa ett spel som framkallat mardrömmar och riktigt roliga berättelser om ett spel som såg så lovande ut på grund av den väldigt fula förpackningen. Som, för övrigt, idag nästan har blivit en klassiker på grund av att den just är så pass ful.

Skriv en kommentar

Glömt ditt lösenord