Outlast 2 Recension

Profilbild på Xavier Ladu

Som jag känner nu, ger Outlast 2 mig fortfarande kalla kårar och vill helst undvika serien ett bra tag framöver.

Efter Little Nightmares kände jag att hjärtat behövde vila. Men PowerGamer frågade snällt om jag ville recensera Outlast 2. Första spelet kom jag i kontakt med via vår kände Youtuber Pewdiepie. Förvisso kunde jag se de riktigt läskiga scenerna i spelet även om det mesta försvann eller förpassades till bakgrunden på grund av kommentarerna plus skriken från Pewdiepie, som själv erkänt att han är lättskrämd. Istället för att spelet hamnade i fokus kom den svenske Youtubern att stå i centrum. Därför ville jag ta mig an uppgiften för att känna på hur det är att bli skrämd, även om jag återigen kom att ångra mig likt i fallet med Little Nightmares.

Någonstans i Supai, belägen ute i Arizona ska den undersökande journalisten Blake Langermann tillsammans med sin fru Lynn undersöka ett mystiskt mord. Paret åker till platsen med helikopter men den kraschar och Blake Langermann måste hitta sin fru, samtidigt som han måste undvika farorna. Kameran är i princip hans enda vapen  då den spelar in men även kan användas för att se mörka platser då ficklampa eller tändstickor inte finns tillgängligt. Därmed gäller det att röra sig rätt och gömma sig vid rätt tillfällen då Blake Langermann inte har en möjlighet att plocka upp vapen som kan användas överhuvudtaget. Det gör att Outlast 2 får en högre svårighetsnivå utan att man använder långsam kontroll som ursäkt till exempel, för att få oss att stressa mer. Därmed ska det sägas att den inte heller är perfekt, utan gör sitt jobb. Vissa moment känns lite slarvigt gjorda fast lyckligtvis är de få till antalet då resten känns bättre rent spelmekaniskt.

Med Little Nightmares var det ofta jag ångrade att jag tagit mig an uppdraget på grund av hur Tarsier Studios skrämde mig. Med Outlast 2 har Red Barrels, som står bakom utvecklingen, velat skrämmas än mer och det var längesedan nackhåret samt de på armarna reste sig i ren skräck. Längs med vägen kan vissa ögonblick vara förutsägbara på det sätt att man lär sig när det kommer. Samtidigt har Red Barrels gjort det så otroligt bra att man trots allt vill att de momenten ska serveras till en. Miljön är mörk, läskig med invånare som fått för sig att göra konstiga saker om vi pratar i diplomatiska termer. Jag har aldrig känt att jag varit lättskrämd när det handlar om filmer eller spel, något jag fått ta tillbaka. Skrek likt Pewdiepie gjorde jag inte men pauser har förekommit för att lugna ned nerverna. Där har Red Barrels gjort ett enormt bra jobb med miljön och använt sig av den på rätt sätt när de velat skrämma gamers.

Spelet använder sig av Unreal Engine och ni som har sett grafikmotorn, vet vad den är kapabel till. Därför är det synd att vi inte får se den briljera i Outlast 2. Inte för att spelet är fult, och stilen passar helt klart, däremot saknas skärpa i detaljerna. Mörkret kan inte användas som en ursäkt för att strunta i detaljerna, för i mörka spel har vi sett hur utvecklare jobbat med detaljerna och en favorit som jag gillar att citera är Metro Redux. Trots att Moskvas tunnelbana är mörk och ogästvänlig, la A4 Games ned enormt mycket jobb på detaljer i grafiken trots att du inte ens hinner se allting på grund av mörkret. Det ska påpekas återigen att miljön i Outlast 2 passar spelet väl, men det är detaljerna jag hade velat se lite mer jobb på.

På grund av att Blake Langermanns inte kan försvara sig med vapen, kommer ni garanterat att spela om några moment i spelet. Ska du springa ifrån någon i mörkret, räkna med att bli vilse eller hamna i en återvändsgränd. Många gånger har jag haft tur och antagligen har Red Barrels velat få oss att känna så, för skrämseleffektens skull. Första gången reser sig nackhåren men misslyckas du gång på gång kan det bli jobbigt men också förutsägbart till slut. Problemet med skräckspel som Little Nightmares eller Outlast 2 är det faktum att när man spelat igenom det en gång kan man hela spelet. Beroende på hur du spelar kan spelet antingen kännas väldigt kort eller hyfsat långt. Att dra ut på det alltför mycket tror jag inte hade fungerat, utan det hade blivit plågsamt. Därför känner jag att det inte är alldeles för kort och när det väl är klart, känns det skönt att det är över. Prislappen på 289 kr på PlayStation är perfekt och därmed väl värt spenderade pengar.

Outlast 2 är knappast ett partyspel men däremot en skräckis som får dig att ifrågasätta hur modig man är egentligen. Red Barrels har gjort ett enormt bra jobb med att försöka få oss att bli skrämda och undvika att åka till Arizonas vildmarker överhuvudtaget. En tredje uppföljare lär komma men frågan är om jag kommer att känna mig redo att spela det vid releasen. Som jag känner nu, ger Outlast 2 mig fortfarande kalla kårar och vill helst undvika serien ett bra tag framöver. Det ni, är ett ypperligt bevis på hur utvecklarna lyckats skrämma mig.

Bra

  • Du blir skrämd på riktigt
  • Miljön är perfekt för en skräckis
  • Utmanande att överleva utan vapen

Dåligt

  • Kunde haft bättre skärpa på grafiken
  • Gjort för att spela igenom en gång
7.8

Bra

Profilbild på Xavier Ladu
Svensk-chilenare som är bosatt i Stockholm och väldigt intresserad av sport. Fotboll, basket, Formel 1, ishockey och handboll är de stora favoritsporterna. Vilket också återspeglas i spelsamlingen med sportspel samt racing. Övriga favorittitlar/serier är Civilization, Super Mario Bros, Gears of War, Street Fighter, Mortal Kombat, Turtles in Time.

Skriv en kommentar

Glömt ditt lösenord