Obscuritas Recension

Profilbild på Victor Holyba

Det är svårt ta Obscuritas på allvar efter en timme då man börjar upptäcka bristerna i ljussättning, skugga, texturer och skrämseltaktik.

Obscuritas börjar med ett brev uppläst av vår protagonist Sarah däri hon vår veta om sin farbror som inte kontaktat henne sen hon var två år gammal. Nu fullvuxen blir hon ensam arvtagare till Arthurs hela egendom efter sitt förlorade slag mot cancer. Bland egendomen finns hans hus, närmre likt en herrgård ute på landet. Efter en lång tågresa och en promenad i skogen öppnar du grinden till vad som kommer vara ditt hem. Din farbror nämnde i brevet att nyckeln fanns någonstans i en vas på tomten och du hittar den till slut. När du beger dig mot dörren hör du ett prasslande bakom dig. Det är bara ett träd men någonting känns inte rätt. Du beger dig in och möts av en enorm hall med ett stort takfönster av frostat glas. Något tacky och interiören känns något gotiskt blandat med hotellet i The Shining.

Obscuritas är ett typiskt skräckspel i den benämningen att formeln är eller känns väldigt oinspirerad och tråkigt trygg; Ensamstående kvinna ärver något från avlägsen familjemedlem, sagd familjemedlem hade dispyt med närstående familjemedlem, avlägsen familjemedlem hade något fuffens för sig, bla bla bla. Efter att spenderat en hel del timmar vandrandes genom mörka korridorer i diverse spel börjar man ignorera just den grundläggande delen och leta efter vad som gör det aktuella spelet särskilja sig från dem andra och jag har inte lyckats uppmärksamma något speciellt i Obscuritas överhuvudtaget.

Obscuritas Recension - Image 1

Storyn är utspridd på vägen i form av dokument skrivna av din farbror och frågeställningen tidigt in i spelet blir om han vill dig något ont eller om han var inblandad i något ockult men det känns som en väldigt grundläggande backstory eller narrativ saknas för att bara lägga byggstenarna innan man själv går runt med tanken ”varför fan tvingar han mig lösa en massa pussel i huset”. Som jag nämnde i snabbtitten verkar det som att han vill att man ska visa sig värdig men när jag spelar om föregående kapitel för att förfriska minnet upptäcker jag att det är jag som teoriserar för att narrativet finns inte där.

Det är svårt ta Obscuritas på allvar efter en timme då man börjar upptäcka bristerna i ljussättning, skugga, texturer och skrämseltaktik. Jag hade hoppats på att det bara var den tidiga testversionen som var ooptimerad men nu är spelet ute på marknaden och jag har inte fått en uppdatering alls, hoppar in i spelet och kan fortfarande bara köra på medium-inställningar med en i7:a och ett GTX 970 i burken. Även om jag skruvar upp inställningarna till max och försöker genomlida 20-30 fps är det inte värt det för texturerna ser fortfarande ut som skit, skuggorna hoppar runt lite här och var och i vissa rum kan man se gräs clippa in i interiörens hörn från utsidan. Miljöns rekvisita känns också tagen direkt från ett asset-pack från Unity-affären. Du har de rätt sköna korridorerna med heltäckningsmattor och mörka tapeter som drar en tillbaka till herrgården i Resident Evil men också kakelgolv och enorma statyer av olika slag som inte bara är uselt texturerade och reflekteras som kvicksilverbollar utan också verkar ha slängts in för sakens skull, detta utmärker sig speciellt när man kommer till källarvåningen.

Obscuritas Recension - Image 2

Pusslen hade varit otroligt intressanta och engagerande om det inte var så otroligt irriterande att hämta bitarna. Spelet är indelat i sektioner som har flera rum. Har du fått fram en laddningskräm innebär det att du har kommit till en ny sektion med flera rum varav majoriteten har en pusselbit eller nyckel i sig och ett rum har huvudpusslet. Du kan bara ha en pusselbit i handen vilket innebär i fler fall än min tolerans klarar att du måste springa fram och tillbaka ett antal gånger tills du placerat varenda bit och kan påbörja lista ut pusslet. Detta tillsammans med vad som verkar vara en trasig del i spelets ”fear recognition mechanic” har resulterat i en telefon som ringer en signal varannan gång jag går förbi den vilket jag måste göra sex gånger eller fler, jag vet inte jag gav faktiskt upp där och insåg att det här spelet är för frustrerande för att orka ta sig igenom. Ingenting är läskigt, du har dockor som poppar upp på slumpmässiga möbler, björnmattor som byter riktning, en jäkla ballong som av någon anledning blåses upp i ett handfat och sen exploderar för att skvätta blod runtomkring sig (?) och varenda gång något skit händer flashar skärmen vitt som om det ska få mig att rycka till efter tredje gången. Spelet har tre kapitel och totalt 29 sektioner… Jag stannar på första kapitlet för jag vet inte vad som kommer att hända med storyn men jag bryr mig faktiskt inte. Om jag inte är intresserad efter två timmar är det ingen idé att fortsätta.

Obscuritas Recension - Image 3

Förhoppningsvis kommer utvecklarna att patcha spelet så det i alla fall har någon form av slumpmässighet i skrämselmomenten så någon får ut något nöje av det men jag kan inte ta det här spelet på allvar när jag inte får fram en röd tråd någonstans, vare sig designmässigt eller storymässigt efter två timmar. Och jag är övertygad om att det här spelet är alldeles för långt för sitt eget bästa. Hade det varit två till tre timmar långt så hade det inte varit så urvattnat på storyfronten och antagligen hållt mig intresserad hela vägen men nej det är så tråkigt. Jag tror inte jag någonsin himlat med ögonen under ett skräckspel innan detta.

Bra

  • Ljudet, för det mesta
  • Första 30 minuterna är ok

Dåligt

  • Grafik
  • Story
  • Pussel
  • Långtråkigt
  • Ingen röd tråd
3.4

Uselt

Profilbild på Victor Holyba
Introvert, vinylsamlare, fåordig och på god väg att utveckla en fetisch för datorkomponenter. Victor prioriterar alltid framerate framför grafik och spenderar just nu den mesta fritiden med Overwatch. Favoritspelen genom tiderna är Final Fantasy IX, Ape Escape, Resident Evil (Remake) och Quake III.

Skriv en kommentar

Glömt ditt lösenord