Krönika: Nördvärlden som vann

Jag vet inte hur ni minns nittiotalet, men jag minns det. Trots att jag är bland de sista åttiotalisterna betyder inte det att jag inte hade min del av spelerfarenhet, nej nej. Uppvuxen med ett NES och tidigt hångel med mitt Sega Mega Drive innebar var julafton, födelsedag och väl sparad veckopeng ett nytt spel. Och som jag spelade.

I min lilla värld var Tv-spelet en självklarhet, lika självklar som morgonprillan med kaffet är nu. Och är man uppvuxen på landet, som jag, så är inte den sociala biten på fritiden lika given som den är för klasskamraterna i staden. Jag hade en granne som jag ”lekte” väldigt mycket med, men det fanns något speciellt där emellan oss. Det var inget Brokeback Mountain om ni nu tror det, utan det var en gemensam sjukdom som uppstod på landet. Våra föräldrar beskrev sjukdomen som ”lata jävlar som inte förstod skönheten i naturen”. Vi kallade det för Tv-spelstumme, vår gemensamma nämnare.

Tv-spelstumme är väldigt lätt att få, lättare än att få klamydia på en festival. Det enda som behövs är en konsol med tillbehörande styrkors-kontroll och en jäkla passion. Efter tolv timmars wrestlingsmaraton med min granne på NES bildas små fina blåsor på tummen. Likt ärren på en legendarisk krigare så visade det hur flitiga vi varit dagen innan och det gjorde inget att man inte kunde hålla något i händerna på ett tag.

Awesome boy

I skolan var dock valsen en annan. Självklart fanns det personer som gillade spel, men inte på samma vis. De hade spelat ett och annat samt var inte främmande för Duke Nukem-one liners. Men de såg inte världen som jag såg den. Varje nytt spel gav upphov till nya äventyr, tidiga svordomar och utmaningar men framförallt nya blåsor. Nördstämpeln käkade man till frukost, även om det inte var något negativt i de andras ögon. Bara lite udda. Varför spelade jag i den utsträckningen, och varför spenderade jag mina pengar på spel som ingen hört talas om och inte på nya coola actionfigurer? Jag och min fyra år äldre granne satt fast i en sjukdom som verkade begränsas till oss två enbart.

Men 2009 är en enorm skillnad från nittiotalet, och det fick jag uppleva igår. Jag gick en sväng till den lokala baren, satte mig ner och avnjöt en stor stark med diverse nötter. Vid bordet bredvid sitter ett gäng på fem-sex personer och diskuterar livligt. Vanligtvis är jag inte den personen som tjuvlyssnar på folks krogsnack, men vissa ord går inte förbi ett tränat öra.

 -Hur går det egentligen i Fable? frågar killen tjejen bredvid. Hon svarar med enorm entusiasm om hur bra spelet är med instämmande nickar från de fokuserade bordskamraterna.

-Men hur faaan har man sex? Jag vill bli gravid! avbryter det intensiva nickandet med ett smittande garv och jag kan själv inte hålla mig från att småfnissa. De alla försöker tillsammans ta reda på vad hon gör för fel, medans jag själv ställer mig frågan om jag ska gå dit och reda ut problemet. Men jag hindrar mig själv och tänker på att det faktiskt är en del av spelandet i sig att komma på lösningarna eller att leta upp svaren. Istället tar jag ännu en klunk starköl, lutar mig bakåt med min fantiserade version av ”Come Hither, Dear”, vänder blad och tänker på att jag nog har världens bästa jobb. För om spel är barsnack, så är jag fan ta mig kung i baren varje dag.

Skriv en kommentar

Glömt ditt lösenord