Nintendo World Cup

Nintendo 8-bits teknik begränsade utvecklarna i fråga om sportspelen då de inte kunde göras realistiska. Ice hockey från Nintendo visade att det gick att utveckla sportspel om man satsade på det mer lekfulla medan Konami å andra sidan släppte Blades of Steel. Istället för lekfullhet satsade de på mer realism med den begränsade tekniken och Blades of Steel visade sig vara ett hockeyspel av den mer seriösare varianten. Därmed hade hockeyfansen två spel att välja mellan medan fotbollsfansen skulle få vänta innan de kunde spela ett roligt fotbollsspel på NES i och med releasen av Nintendo World Cup.

Återigen satsade Nintendo med hjälp av Technos på det mer lekfulla och förutom kända fotbollsländer som Italien, Västtyskland, Spanien eller Brasilien, fanns även Japan, Kamerun och Mexiko. Att Japan var med var ganska självklart då Nintendo kom från landet men i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet var de långt ifrån en stormakt inom fotbollen medan Kamerun hade börjat synas på de stora arenorna samt etablerat sig som en stor fotbollsjätte från Afrika. Varje land hade sina spelare vars namn var vanliga förnamn i länderna men av någon anledning fanns spelaren ”Tonto” hos Spanien. Översatt till svenska betyder det ”idiot” av den snällare varianten och frågan är om någon hos Technos blev lurad eller om det var medveten humor som slank in.

Med tanke på att Technos hade valt att göra ett fotbollsspel som var långtifrån seriöst, fanns det förvånansvärt mycket att göra inför matcherna. Först var spelaren tvungen att välja en position eftersom enbart en spelare kom att styras under matcherna. Rent taktiskt var det på den tiden väldigt avancerat med alternativ ifall laget skulle passa sig fram eller dribbla offensivt men också om medspelarna skulle skjuta mycket, ibland eller aldrig. På det defensiva området kunde man välja ifall tacklingar eller punktmarkeringar skulle sättet laget skulle försvara sig och om målvakten skulle styras av datorn eller en själv.

I Nintendo World Cup hade varje spelare i lagen sina unika ansikten istället för att det skulle se ut som att de massproducerats från en kloningsfabrik. Mohikanfrisyr, glad eller argt ansikte, stora eller små ögon var några av de detaljer som kunde ses på varje spelare och vid tacklingar bytte de ansiktsuttryck med ögonen som ser ut att vara nära ramla ur ansiktet, fast ja på ett mer lekfullt sätt än otäckt vilket var en oerhört rolig detalj. Istället för att höra på publikljud från den tiden hade utvecklarna satsas på musik med några ljudeffekter vid mål, tacklingar eller skott. Efter ett tag kändes musiken repetitivt men gav ingen huvudvärk utan förmedlade istället en känsla av något underhållande men spännande skedde på skärmen eller för den delen på fotbollsplanen.

Något som idag är standard på fotbollsspelen experimenterades ganska tidigt inom tv-spelsvärlden var det faktum att enbart en spelare styrdes. För att spelaren skulle få bollen kunde man vänta på att få en passning eller befalla sina spelare att passa eller skjuta beroende på vilket läge de befann sig på planen. Var man tvungen att försvara sig kunde lagkamraterna istället tackla men det berodde på hur långt ifrån de befann sig från motståndaren, trots befallningar kunde man få svar som att det inte gick att genomföra. Idag har FIFA 10 och PES 2010 karriärsläge där man styr en spelare och för att få bollen ropar man på den, precis som i dagens matcher där spelarna är tvingade att påkalla uppmärksamheten på sina lagkamrater för att de ska kunna se andra alternativ. Nintendo World Cup fick sin release 1990 och det är idag imponerande att se hur Technos tidigt testade i hur det var att styra en spelare istället för ett helt lag samt att lagkamraterna kunde få order.

Satsningen från Technos sida på ett fotbollsspel som var långtifrån seriöst resulterade i att någon domare inte fanns på planen. Utvecklarna hade valt att skippa den delen och enda gången domarpipan hörs är när matcherna sparkar igång, vid inkast, mål och avspark efter mål. Spelaren kunde tackla hur mycket som helst och vid tur eller otur beroende på vem vi pratar om, kunde vissa ligga skadade på planen fram tills halvleken alternativ matchen var slut. Givetvis var det inte möjligt att tackla målvakten eller störa vid utsparkar men övriga spelare låg i farozonen att bli tacklade vid anfall och skada sig rejält.

Tempot fungerade tillfredsställande i Nintendo World Cup och kontrollen med sina knappar var såklart begränsad men att styra var inte alls svårt. Passa, tackla eller skjuta var de alternativ som fanns och vid några tillfällen kunde man göra en stenhård cykelspark som inte ens målvakten kunde rädda. I övrigt fanns det på planen en radar som visade vart man befann sig ifall kameran styrde bort från en, även det är en standard inom dagens fotbollsspel men på Super Nintendo började några fotbollsspel använda sig av tekniken med radar som visar vart spelarna befinner sig på planen. Storleksmässigt var planen inte alls stor då sex spelare befann sig ute det vill säga en målvakt plus fem utespelare men det beslutet visade sig vara korrekt taget då fler hade förstört gameplay. Dessutom med tempot hade en alltför stor plan gjort det jobbigt att springa mellan målen.

Idag är Nintendo World Cup en klassiker för oss som uppskattar sportspelen. Dels för att man lyckats fånga samma lekfullhet som i Ice hockey men också dels för att de fått in mer seriösa delar som i Blades of Steel. Tänker man på de tekniska begränsningar som fanns är det imponerande vad man lyckats pressa in på en kassett och att man kan styra medspelarna genom att be de tackla eller passa alternativ skjuta känns avancerat idag med tanke på vilken tid det tog innan karriärslägena blev standard i dagens moderna fotbollsspel.

Skriv en kommentar

Glömt ditt lösenord