Mirror’s Edge: Catalyst Recension

Profilbild på Anders Sandberg

Om du suktat efter en stor dos av parkour gjort på ett mästerligt sätt, då är detta spelet för dig förutsatt att du inte stannar upp.

När första Mirror’s Edge lanserades 2008 hade jag aldrig tidigare upplevt ett spel som fångade känslan lika bra av att springa runt fritt och oavsett vad som kom i ens väg fanns det alltid en väg framåt. Det hade ett flöde som kändes otroligt uppfriskande och därför är det inte konstigt att åtta år senare är många förväntansfulla över Dice uppföljare; Mirror’s Edge Catalyst

Du introduceras genast för spelets huvudkaraktär Faith och får en summerande sammanfattning om hennes tragiska bakgrundshistoria och varför hon befinner sig där hon är. Kort därefter möter hon andra jämlikar som valt att arbeta åt en organisation som jobbar med topphemliga leveransuppdrag, och för att passa in här behöver man vara talangfull inom parkour, och den beskrivningen beskriver onekligen en av Faiths främsta styrkor. Du får börja med att göra några småärenden men allteftersom du spelar får Faith en större inblick i vilka hon egentligen har att göra med och vad dessa individer är kapabla till, kort sagt tar hon sig alldeles för många spannar vatten över huvudet. Ett av spelets bästa inslag är City of Glass där äventyret utspelar sig, det är en kliniskt ren stad där du fritt kan ströva omkring och upptäcka saker i ditt eget tempo när du inte vill utföra diverse olika uppdrag. Jag tycker att den rena estetiska stilen passar otroligt väl på staden, men det speglas tyvärr också i karaktärerna och handlingen.

mirrorsedgecatalyst-img07

Storyn och karaktärerna känns stela och nästintill genomskinliga, det finns liksom ingen substans som är värd att engagera sig i. Det må vara hårda ord men jag stannade sannerligen inte kvar på färden för de två ovanstående faktorernas skull, utan för den otroligt välslipade kontrollen (under rörelse) och spelmekanikens skull. Catalyst har verkligen fått en uppgradering gällande rörelseschemat och känslan av att springa runt bland hustak och industrikomplex, det är verkligen en frisk fläkt att ge sig hän till denna upplevelse och denna spelserie har än idag något alldeles extra som ingen annan installation lyckats återskapa sedan föregångaren släpptes. Ditt ögonperspektiv utgår bokstavligt talat ifrån Faiths egna och det känns verkligen att du har kontroll över farten, oavsett i vilken riktning du väljer att ta dig. Du kan också uppgradera din protagonist för att ge henne ännu fler färdigheter, antingen med bättre rörelser för ökad fart och smidighet, bättre stridstekniker eller med förbättrad utrustning som underlättar din tid i spelets stadsdjungel. Dina uppgraderingar belönas du med efter att du samlat på dig tillräckligt mycket erfarenhetspoäng och dessa tjänar du genom att avancera vidare genom kampanjen eller via extrauppdrag som finns utspridda över hela staden.

mirrorsedgecatalyst-img03

Stridsmekaniken har fått ett rejält lyft men dessvärre är det en av spelets tråkigare delar. Det finns många olika sätt att tackla spelets fiender men enligt mig är det bästa alternativet att bara springa vidare, för när du stannar upp blir hela upplevelsen mycket mer klumpig och stel. Du kan använda en rad olika attacker och dessutom går det att bestämma vilken riktning dina slag ska komma från, men det i sig är också något som går att missbruka. Om du befinner dig nära en avsats tillsammans med en fiende kan du rikta åt vilket håll motståndaren ska falla, självklart siktar du på att få denna av taket men det är alldeles för lätt och det känns nästan som att fienderna vill falla av. Faith blir dessutom en mycket stelare karaktär när hon saktar ned och det är uppenbart att majoriteten av spelets utveckling kretsat kring hur smidigt allt ska gå när hon har momentum, men när denna försvinner är det inte lika roligt längre. Det är rent tekniskt inte felaktigt eller trasigt, det är bara inte lika välpolerat helt enkelt som parkour-biten.

mirrorsedgecatalyst-img05

Allt i allo är det en fröjd att utforska City of Glass och se vad nästa hustak har att erbjuda och ett av alla extrainslag som jag föll pladask för var Dashes; utmaningar där du ska ta dig från punkt a till b och du får själv bestämma din egen väg. Spelet kommer alltid peka ut en alternativ rutt åt dig men att hitta din egen väg som gör att du kommer fram fortast möjligast får du leta efter själv, och dessutom ser du efter varje försök vad andra spelare lyckats med för tider och det blir dels en tävling för att få högsta betyg på just den utmaningen, men det blir även en kamp om vem som har de bästa tiderna online. Detta är som sagt bara en av alla saker som finns att upptäcka och om du endast ska ta dig genom berättelsen tar det ungefär åtta timmar, men om du vill uppleva all potential som Mirror’s Edge Catalyst har att erbjuda kan du räkna med närmare 20. Avslutningsvis blev kanske inte Catalyst den stora återkomsten som många hade hoppats på men om du suktat efter en stor dos av parkour gjort på ett mästerligt sätt, då är detta spelet för dig förutsatt att du inte stannar upp.

Bra

  • City of Glass
  • Klinisk miljö
  • Känslan under högt tempo

Dåligt

  • Känslan när du stannar upp
  • Tråkiga strider
  • Platta karaktärer
7.1

Bra

Profilbild på Anders Sandberg
Anders är chefredaktör på PowerGamer.se och ända sedan han fick sin första konsol har han varit fast i spelträsket. Den första tiden var det bara Super Mario Bros. som gällde men med åren blev han kär i Zelda, BioShock, Metal Gear Solid, Final Fantasy, Pokemon, Dark Souls och Chrono Trigger.

2 Kommentarer

  1. Profilbild på GrandCar

    Jag var lite sugen på det här, sen var jag mindre sugen på det. Sen nu inför releasen var jag riktigt sugen på det, men sen efter releasen kände jag mig mindre sugen igen. Nu efter att ha läst recensionen vet jag varken till eller från. Antagligen köper jag det när det sjunker i pris. 🙂

  2. Profilbild på Daniel Green

    Jag försöker nog få min DICE-fix med Battlefield 1 sen istället. 😀

Skriv en kommentar

Glömt ditt lösenord