Krönika: varför köper vi bärbara konsoler?

Sonys PSP Go har haft sin premiär och med tanke på priset är frågan hur mycket den kommer att användas jämfört med de äldre bärbara konsolerna. Eller finns risken att PSP Go också blir en ”dammsamlare”?

För ungefär 3-4 år sedan köpte jag en bärbar konsol för första gången, på länge den gången Nintendo DS ”Phat”. Tidigare hade jag spelat en del Game Boy som en kompis hade och ibland blivit helt uppslukad av Tetris även om mina favoritspel var Mario Land-serien. Den var bärbar fast försökte man stoppa in den i jeansbyxan fanns risken att de kunde gå sönder och din eller i det här fallet kompisens Game Boy kunde ramla ned och gå sönder i asfalten. Att spela under sommarsol var att glömma, displayen var usel och det krävdes perfekt med ljus för att kunna se vad som händer på skärmen. De flesta som köpte Game Boy lär ha använt den under bussresan förutsatt att skolans häftigaste eller mest mobbningsbenägna gäng, inte åkte med i samma bussresa och snodde den. Resor med tåg eller flyg måste ha varit den gråa tegelstenens andra användningsområde och platsen där man mest spelade Game Boy måste ha varit hemma. Den var bärbar fast krävde en ryggsäck och med tanke på vad den kostade måste en del föräldrar ha begränsat spelandet till hemmet. Förra året köpte jag en via Tradera och det var en riktig kul nostalgitripp i ett halvår… sedan gick den sönder och vad ska man göra? Är det någon som reparera en bärbar konsol från 1989?

Sedan kom Game Boy Pocket som var mindre och hade bättre display. Hallelujah! Äntligen en bärbar konsol du kunde ta med och inget krånglande med skärmen även om det inte var så revolutionerande på spelfronten så försökte man ibland spå framtiden där drömmen vid det här laget var att kunna spela antingen SNES- eller PSX-spel på en liten skärm. En kusin fick Game Boy Color som present julen 1998 tror jag och hade förmånen att testa de flesta spelen, det kom väldigt mycket skräp förutom ett spel som jag än idag minns: Metal Gear Solid eller Metal Gear: Ghost Babel som det hette i andra delar. Av någon anledning bestämde sig Konami för att konvertera sin coole actionhjälte till en konsol med mycket sämre prestanda än Playstation. Men på något sätt hade de lyckats och än idag anser jag att Metal Gear till Game Boy Color är konsolens bästa spel. Fast jag spelade aldrig det utanför någons hem och GBC var något större än Pocket. Den var ju trots allt inte min och skulle den tappas bort, skulle min morsa betala notan.

Nästa version av Game Boy släpptes 2001 i och med att Nintendo introducerade Game Boy Advanced, även den en konsol jag har haft förmånen att testa. Med förbättrad grafik där gamla SNES-spel kunde konverteras och en design som gjorde att den fick plats i fickan, hade min dröm besannats något. Men skärmen var tyvärr usel och återigen var det stora användningsområdet hemmet. Visserligen släppte Nintendo den förbättrade GB Advanced SP där problemen med skärmen hade fixats men den var inte alls skön att hålla i. Trots de erfarenheterna köpte jag Nintendo DS Phat runt 2005 eller 2006 och den var återigen långtifrån bärbar. Smeknamnet ”Phat” förvånar inte men jag köpte den och uppgraderade senare till Nintendo DS Lite som jag har kvar än idag och varför? Mario-spelen är en favorit hos mig och ibland är det skönt att spela något litet. Med en restid på nästan en timme och byte av t-banestation kan jag ibland spela på tunnelbanan fast oftast får jag ingen sittplats på väg till universitetet eller vägen hem, så min Nintendo DS kan ligga i väskan en hel dag utan att jag använder den.

Återigen så är det hemma jag mest spelar DS fast den har varit en räddade när minst anade det. För ett år sedan åkte jag till mitt födelseland Chile och flygresan dit är på 14 timmar och redan innan resan började jag planera vad som kunde tänkas ta med. En bok kan jag inte fokusera på, tidningarna läser jag ut alldeles för fort och även om min mp3-spelare kunde rädda lite, fanns det en liten sak som jag visste skulle rädda min flygresa: Nintendo DS. Med skärmen inställd på att slösa mindre batteri än vanligt så kunde jag fördriva tiden med att spela istället för att titta på usla filmer med skärmen alltför långt bort. Även om det blev liten av en kris på hemvägen när batterilampan var röd, kunde jag tänka på helt andra saker som att hur ont jag hade i benen efter allt sittande och vid mellanlandningen i Madrid hade jag fått nog av sittandet vilket ledde till att jag promenerade runt flygplatsen tills mitt flyg hem till Sverige skulle anlända. Den blev riktigt jobbig för att man ville bara hem men på den 14 timmar lång flygresan, kom en räddare som jag knappt använder annars.

De bärbara konsolerna må finnas där och användas lite utanför hemmet men det går aldrig att veta när de kan rädda från situationer som kan bli riktigt, riktigt tråkiga. Sonys nya PSP Go lär mest användas i hemmet som sagt men räkna med att de som köper den lär mest spela hemma och vara glada över att de skaffade den vid situationer man inte hade tänkt sig att en liten bärbar konsol skulle bli deras räddning. De bärbar konsolerna är inte räddarna i nöden utan snarare ”räddaren när du minst anar det”.

Skriv en kommentar

Glömt ditt lösenord