International Track & Field

Även om Konami släppte titlar till Super Nintendo, kändes det som att företaget I efterhand väntat på någonting mer avancerat. Ett Metal Gear släpptes aldrig till SNES och samma sak med Track & Field. Det var först till PlayStation som vi äntligen kunde spela ett friidrottsspel i modern tappning.

Konami har genom åren släppt en hel del klassiska titlar men när SNES och Mega Drive introducerades till marknaden fanns det två spelserier vi aldrig fick se från NES-eran: Metal Gear och Track & Field. Istället verkade det som att de väntade på bättre teknik vilket Sony erbjöd de med sin PlayStation. Bättre grafik, mer plats på cd-skivorna och fler knappar på handkontrollen gav Konami möjligheten att göra de spel som utvecklarna önskat som Hideo Kojimas Metal Gear Solid. Vi fick även se International Track & Field, del tre i Track & Field-serien.

Där vi i Track & Field till NES ”tvingades” spela grenarna i en viss ordning, försvann det i samband med releasen av International Track & Field. För vissa var det kanske efterlängtat att man kunde välja grenarna i den följd man önskade. För mig som är en nostalgiker och uppskattade det första Track & Field oerhört mycket för att man tvingades ha en tävlingsinstinkt. Misslyckades du med en gren så var det game over och det försvann i International Track & Field tyvärr. Spelet saknade ett spelläge som Olympic Mode i Track & Field II.

På själva arenan var känslan av delta i ett VM eller OS mer påtaglig tack vare grafiken som då gjorde att idrottarna inte såg ut som Super Marios kusiner. Animationerna kunde förbättras och göra att International Track & Field kändes mer realistiskt än föregångarna. Samtidigt försvann den måttfulla lekheten som präglat Track & Field. Även om det handlade om tävlingar gjorde grafiken och stilen på gameplay att de två första spelen var väldigt charmiga och även familjevänliga. Vänner som kanske inte var alltför intresserade av friidrott kunde fortfarande ha roligt ifall man tävlade mot varandra.

Likt föregångarna till NES var man tvungen att hamra sönder knapparna så att atleterna sprang snabbare. Där knapparna på NES-kontrollen gjorde det möjligt var problemet med handkontrollen till PlayStation att knapparna av någon anledning kändes lösare. Något som gjorde det svårt att spela International Track & Field och det medförde att jag faktiskt lyckades med bedriften att göra sönder en knapp. Även om det fanns arkadstickor ägde ingen av de jag kände en och själv spelade jag bara International Track & Field. Någon ägare av PlayStation blev jag aldrig även om konsolen bjöd på en hel del spel jag lyckades bekanta mig med.

Trots de problemen var det i grunden ett bra spel som blev en PlayStation-klassiker som skulle införskaffas och Konami försökte sig sedan på vinterolympiaden med Nagano 98, som med sin OS-licens baserades på vinterspelen i Nagano 1998. Dock var det aldrig lika uppskattad som International Track & Field och även om det är idag ett bra spel, har PlayStation-versionen enligt min mening aldrig varit lika bra som de två första spelen till NES. Första spelet släpptes till Live Arcade men vi hoppas på att Konami vågar satsa på ett Track & Field till Xbox 360, PlayStation 3 och Wii U med dess klassiska kontroller istället för att satsa helhjärtat på Kinect eller Move. Man ska kunna växla mellan båda typerna och även om det är jobbigt, tillhör det trots allt Track & Field-serien: hamrandet av knappar.

Skriv en kommentar

Glömt ditt lösenord