Homefront: The Revolution Recension

Profilbild på Xavier Ladu

Första spelet togs knappast emot väl men det hindrade inte THQ från att återigen ge serien en ny chans. På pappret har Homefront: The Revolution alla möjligheter att bli ett spel i världsklass. Men vägen från utannonseringen till release blev mycket krokig vilket antagligen har påverkat slutresultatet.

När ni läser denna recension, har vi lanserat nya PowerGamer. Meningen var att recensionen skulle komma ut tidigare, dock var det en hel del saker som gjorde att den blev försenad. Vilket jag vill be om ursäkt då ni egentligen skulle ha fått läsa recensionen innan vi lanserade nya sidan. Det var längesen jag var så frustrerad med ett spel som Homefront: The Revolution och det beror på oerhört mycket saker. För det första, som jag påpekat i inledningen har spelet potential. Spelet tar vid från det första fast i en alternativ framtid där Nordkorea har lyckats ockupera USA. Vi får chansen att spela rollen som en rebell i Philadelphia som ska hjälpa start upproret mot nordkoreanerna. Ockupationsmakten använder sig av teknologin för att spionera på sina medborgare samt amerikaner som samarbetar med regimen. Hur häftigt låter det inte?

Samtidigt har varningstecknen funnits där kring Homefront: The Revolution. Från början skulle THQ ge ut spelet fast som en del kanske minns, gick utgivaren i konkurs. Crytek köpte rättigheterna till spelet men hamnade sedan i ekonomiskt trubbel varpå titeln såldes vidare till Koch Media. Nya utgivaren gav den nybildade studion Dambuster Studios en chans att göra klart. Det betyder att tre olika utgivare och nästan lika många utvecklare skulle sätta sin prägel på det hela. Crytek skapade vad dem beskrev som en öppen värld medan Dambuster slutförde det hela. Antagligen är det bytena som har gjort att Homefront: The Revolution aldrig blev det spel THQ, Crytek samt Koch Media hade velat släppa.

homefront-the-revolution-img03

Inledningen är lovande när man ska hjälpa motståndsrörelsens ledare att gömma sig. Tyvärr hittar nordkoreanerna honom och arresteringen är ett faktum. Vi får då veta att amerikanerna inte vågar stå emot Nordkorea men det kan ändras tack vare dig. Gör uppdrag med målet att sabotera för nordkoreanerna, ta över områden i Philadelphia och förmedla information eller hjälp motståndsrörelsen att stå emot ockupationsmakten. Efter två timmar börjar man dock redan tröttna på uppdragen då dem är i princip likadana. Gå till en plats och gör en sak. Senare bege dig till en annan plats och gör något liknande. Med tanke på dem stora orden och att man valde Philadelphia, är det egentligen märkligt hur Homefront: The Revolution har kunnat bli så repetitivt. Samtliga utvecklare verkar ha haft en massa häftiga idéer utan att veta hur dem ska förvaltas.

Något som chockade mig var grafiken och från början var den knappt godkänd. Tråkig där byggnaderna rent detaljmässigt ser bra ut medan människorna samt fordonen inte ser lika detaljerade ut. När jag senare fick veta att man använt sig av CryEngine, ja då kom den stora chocken. Antagligen har Dambuster fått lite tid samt fått åtgärda oerhört många saker som Crytek gjorde. För den kraftfulla grafikmotorn har knappast utnyttjats väl och ni som tycker att Far Cry ser fantastiskt ut, kommer att bli oerhört besvikna över vad Homefront: The Revolution lyckats prestera. Ska vi prata metaforisk, tänk er att man köper en ny dator med senaste grafikkortet, mycket RAM, snabb processor samt marknadens bästa skärm. Istället för att spela titlar som Far Cry, använder du din splitternya dator till att spela äldre titlar som knappast utnyttjar kapaciteten. Förutom chocken ökar det ännu mer min frustration med Homefront: The Revolution.

Dessutom har ingen av utvecklarna utnyttja ljudet väl för jag märker knappast av musiken, dialogerna är töntiga medan vapnen producerar det ljud man förväntar sig från dem. Knappast någonting fantastiskt utan på sin höjd oerhört mediokert hela ljudsidan. Tyvärr för även på den punkten finns det en hel del potential. Utvecklarna hade kunnat skapa en tryckt, läskig stämning med hjälp av ljudet. Ännu en gång vill man vara slita bort håret på ens huvud av ren frustration. Återigen har vi en punkt där potentialen inte använts utan blivit pannkaka som vi säger på ren svenska. Philadelphia som stad känns oerhört öde i många områden. Tänk dig promenera ute och höra propagandainslag hela tiden eller ljudet av fordon samt soldater som patrullerar hela tiden. Manuset låter som från en filmskola och då kan man inte förvänta sig att det blir fantastiskt. Däremot en speltitel med en stor budget, kan vi kräva mycket mer. Hade någon skrivit manuset till Homefront: The Revolution och skickat ut det, hade ingen nappat på projektet, med undantag filmskola eller desperat B-filmregissör.

Meningen med en revolution är att du ska ta hjälp av andra. Ensamt klarar du knappast av kampen mot en ockupationsmakt som Nordkorea. Fast Homefront: The Revolution råkar vara ett spel där fiendens AI samt dina kamraters AI är programmerade till att vara korkade. Samtliga. Ibland har jag lyckats ta över byggnader som ska vara hårt bevakade utan problem eller inte fått den hjälp jag behövt på grund av korkade medrevolutionärer. Många gånger har jag klarat mig själv eller velat spela själv istället för att gå omkring med en korkad soldat som ska försöka döda en lika korkad nordkoreansk soldat. Dessutom, om du saboterar något som tillhör nordkoreanerna så antar man att dem ska skicka dit soldater som åtgärdar sabotaget. Samt utökar sin bevakning för det hade skett med vilken ockupationsmakt som helst. Ena sidan försöker spelet vara en ren actionrulle för att i nästan stund vara allvarlig. Det funkar inte och oftast blir det inte logiskt, vilket gör att Nordkorea framstår som världens mest klantiga eller rentav sämsta ockupationsmakt. Blir du upptäckt är det lätt att gömma sig undan, gå tillbaka till samma plats för att lyckas med uppdraget du var på väg att genomföra.

homefront-the-revolution-img04

Själva multiplayerdelen erbjuder inte matcher där ett lag består av Nordkorea med det andra av amerikanska rebeller. Istället handlar det om att göra uppdrag där fyra soldater kontrollerade av mänskliga spelare, ska samarbeta för att lyckas. I början är det underhållande innan det till slut också blir samma sak varpå man tröttnar. Idén är det inget fel på men repetition är det som sammanfattar Homefront: The Revolution i sin helhet. Då även multiplayer är svag har spelet ingen punkt som lyfter betyget vilket är häpnadsväckande om ni frågar mig. Idén på pappret är återigen strålande men knappast väl utfört.

Även om det skulle säljas med 50% rabatt eller mer på Xbox Live, PlayStation Network eller Steam alternativt Gamersgate, skulle jag inte rekommendera Homefront: The Revolution överhuvudtaget. Det är för mig årets besvikelse och köp andra spel som utspelas i framtiden som Metro Redux till exempel. Där pratar vi om valuta för pengarna och A4 Games har lyckats göra ett fantastiskt spel med mindre budget än detta.

Bra

  • Man bygger upp en revolution
  • Första timmen
  • Philadelphia som skådeplats

Dåligt

  • Grafiken
  • Manuset
  • Repetitiva uppdrag
  • Korkad AI
  • Tråkig multiplayer
3.7

Uselt

Profilbild på Xavier Ladu
Svensk-chilenare som är bosatt i Stockholm och väldigt intresserad av sport. Fotboll, basket, Formel 1, ishockey och handboll är de stora favoritsporterna. Vilket också återspeglas i spelsamlingen med sportspel samt racing. Övriga favorittitlar/serier är Civilization, Super Mario Bros, Gears of War, Street Fighter, Mortal Kombat, Turtles in Time.

Skriv en kommentar

Glömt ditt lösenord