Mer information än så, som vilken bana demot kommer innehålla eller när demot beräknas släppas, vet vi ännu inte. Med tanke på spelets release bör det dock inte dröja särskilt länge.

Splinter Cell: Conviction kommer släppas till PC och Xbox 360.

Det var när de första kopiorna av expansionen till Dragon Age: Origins nådde 1up.com-kontoret som det till synes inte särskilt märkvärdiga pappersbladet hittades. När man uppmärksammade datummärkningen, som talar om en release den första Februari 2011, tillsammans med den för spelet välkända blodröda draken blev det hela mycket mer intressant.

Även om ingen vidare förklaring medföljde detta påstående om en uppföljare i serien så styrks datumet av det faktum att EA i en finansrapport nyligen listade ett ännu inte utannonserat spel i Dragon Age-serien. Dragon Age: Origins Awakening släpps till PC, Ps3 och Xbox 360 den 16′de Mars, vad som händer den första Februari 2011 återstår att se.

källa: eurogamer.net, 1up.com

]]> http://www.powergamer.se/2010/03/13/uppfoljare-till-dragon-age-februari-2011/feed/ 1 http://www.powergamer.se/2010/03/12/rise-of-prussia/ http://www.powergamer.se/2010/03/12/rise-of-prussia/#comments Fri, 12 Mar 2010 16:09:02 +0000 Xavier Ladu http://www.powergamer.se/?p=13002 För de som inte har så bra koll på historien har kanske trott att Tyskland alltid har varit en stormakt. Så är inte fallet då området förr bestod av flera olika regioner som Preussen, Braunschweig-Lüneberg, Hessen-Kassel, Sachsen och många fler. Oftast var de i konflikt med varandra och att Napoleon lyckades erövra områdena som hade erkänt vältränade arméer bör inge respekt hos de flesta. Utvecklarna AGEOD har valt Sjuårskriget 1756-1763 som scenario för sitt strategispel och valet är riktigt spännande.

Med Paradox Interactive som utgivare förstår man att det återigen handlar om ett strategispel med ett otroligt djup och som dessutom brukar ha en riktigt hög inlärningskurva. För att göra Rise of Prussia än svårare har AGEOD valt att göra ett turordningsbaserat strategispel. Även om det kan låta enkelt på förhand då tempot sänks rejält, innebär det istället att varje drag blir viktigt och felaktiga misstag kan kosta väldigt mycket i form av dödade soldater samt förlorade städer eller regioner.

Även utvecklarna har förstått att deras spel inte är bland de lättaste som finns och har faktiskt gett något jag saknat i många av spelen som Paradox ger ut: en välgjord tutorial. Många speltimmar gick åt tutorial fast jag kände aldrig att de var bortkastade, tvärtom så kände jag hela tiden att man lärde sig och kunde utforska spelet i lugn och ro. Det gäller att organisera sina arméer, utse befäl, förflytta trupper, attackera eller inta en stad och förutom tutorial finns det även en manual som kompletterar det hela väldigt bra.

På förhand kan Rise of Prussia låta väldigt likt Hearts of Iron fast de skiljer sig åt på några viktiga punkter. Trots att det finns andra allierade länder är Preussen eller Österrike de enda man kan välja. Fokus ligger på de egna styrkorna vilket märks i alla scenarios som finns. Till exempel handlar ett om att som Preussen att kunna hålla tre regioner medan fienden attackerar för att kunna gå vinnande ur striden. Väljer man samma karta men Österrike, kan uppdraget handla om att återerövra områden som Preussen tog medan man själv tvingades retirera till en militärbas. Det går när som helst att beordra sina trupper att anfalla eller inta en stad fast det gäller att ha koll på terräng, storleken på fiendens bataljon samt väder som kan innebära en skillnad mellan en vinst eller en riktigt förnedrande förlust. Slagen kan inte pågå i all evighet utan istället har man ett antal drag på sig att genomföra målen och ju svårare, desto mindre tid ges. I bästa fall kan man ha fått fler poäng än fienden vilket gör att spelet klassar en som den vinnande parten. Eller så har man gått förlorande och tvingas göra om ett helt scenario vilket kan vara frustrerande med tanke på hur lång tid vissa kan ta om man nu inte gör förhastade beslut och bara attackerar.

Andra skillnader jämfört med Hearts of Iron är såklart att det är avskalat. Diplomatin behöver man inte hålla på med även om rapporter om fienden kan vara viktiga, dock så är underrättelsetjänsterna inte lika utförliga som i HOI. Vilket gör att det inte går att ta samma beslut som i HOI med Sverige där man kunde neka tyskarna transporter av trupperna med oerhörda konsekvenser för Svea Rike. Det går fortfarande att träna nya soldater, dock så tar det tid och för den som vill kunna skapa nya soldater i samma tempo likt Command & Conquer bör helt klart välja ett annat spel. Valet av Sjuårskriget gör att det blir avskalat även när det handlar om årtal, från 1756 fram tills 1763. Dock gör alla avskalningar inte Rise of Prussia till ett enkelt spel, tvärtom behöver man sitta timmar framför skärmen för att kunna behärska spelet.

På grund av det blir det oerhört viktigt med musiken och jag kan bara beklaga mig över en sak. Oftast blir det för tyst men så fort musik börjar höras så vill jag berömma utvecklarna AGEOD för deras val. Det handlar om klassisk musik vilket höjer stämningen av att befinna sig i krig under 1700-talet och modern musik hade tagit bort den charmiga känsla som faktiskt infinner sig tack vare musiken. Sedan är det synd att man har varit så sparsam med ljudeffekterna även om musiken räddar ljudbiten i Rise of Prussia.

För de som tyckte om Hearts of Iron och söker nya utmaningar ifall inte den spelserien har mättat er rekommenderar jag varmt Rise of Prussia. I början kan det kännas avskalat och begränsat fast efter ett flertal speltimmar börjar man se att även detta har ett otroligt djup vilket gör att det varar i timmar. Sjuårskriget är också en riktigt intressant val av tidsepok för en historieintresserad person som mig. För den som är bered på att spendera flera timmar framför datorn och är historieintresserade samt älskar utmaningar, testa Rise of Prussia. Jag tror inte att ni kommer att ångra er.

Rise of Prussia

Releasedatum: 2010-03-09
Plattform: PC
Utgivare: Paradox Interactive
Utvecklare: AGEOD
Genre: Historic Turn-Based Strategy

Betyg:

Plus	Minus
+ Intressant val av krig + Detaljerat + Utmanande + Musiken + Bra tutorial	- Begränsat till Preussen eller Österrike - Väldigt svårt - Begränsat med ljudeffekter

Det första Bad Company-spelet gjorde sig känt för sin oseriösa attityd och komiska inslag. Dessa inslag är som bortblåsta i Battlefield: Bad Company 2, och istället har Dice gett spelet en betydligt mer allvarlig känsla. Spelets kampanj inleds med ett prologuppdrag under andra världskriget tänkt att sätta stämningen, en uppgift det lyckas bra med. Efter det gör spelet ett jättehopp till nutid, där vi presenteras för Bravo 2, en grupp spydiga soldater ute på rutinuppdrag i snöiga Ryssland. Snart märker spelaren att de är något betydligt större än vad de först trott på spåren; Ryssland planerar att skaffa massförstörelsevapen som ska hjälpa dem att invadera USA.

Spelets historia är både dum och totalt oengagerande, och fungerar enbart som en värdelös ursäkt att skicka karaktärerna världen över. Många tyckte det första Bad Company kändes alldeles för fånigt, men själv hade jag hellre sett en fortsättning på det stuket än något så här grått och slätstruket. Det samma gäller karaktärerna – Bravo 2 består av ett gäng krigare så stela, klyschiga och stereotypa de över huvud taget kan bli. Jag tror detta är ett resultat av Modern Warfare 2, att Dice velat anpassa sig och försöka få sin del av den publiken, men resultatet blir bara platt.

Spelmomenten är bättre, om än inte perfekta. Tempot är vansinnigt högt; man kastas mellan den ena striden intensivare än den andra, knappt utan någon möjlighet att andas ut. Fienderna anfaller i stora vågor från olika håll, och det gäller att avancera försiktigt för att kunna ta ut dem utan att själv bli prickad. Banorna är överlag välgjorda, men tyvärr för linjära och scriptade. Den enda direkta valmöjlighet man har är om man ska ta skydd bakom stenen till höger eller husväggen till vänster, i övrigt finns det för det mesta bara en väg och den går framåt.

Svårighetsgraden är inte jättehög, men bjuder på tillräcklig utmaning. Något som irriterar är fiendernas och medhjälparnas AI. Medhjälparna är för det mesta urbota korkade och står mest och beundrar den vackra miljön. Fienderna fokuserar tvärtemot all sin eldkraft mot spelaren; skitsamma att jag gömmer mig i gräset på en kulle 100 meter bort medan mina medhjälpare står och stirrar på fienderna 10 meter ifrån dem, det är ändå mig hela fiendestyrkan tvunget ska stå och försöka pricka. Å andra sidan är det kanske inte så dumt tänkt, i och med att ens medhjälpare är odödliga (man får aldrig någon direkt förklaring till varför det inte gör dem något att bli hagelpumpade i huvudet, men så är det i alla fall) och att det således vore ganska korkat av fienderna att slösa skott på dem.

Något som imponerar väldigt stort är ljudet. Vapnen låter precis sådär underbart tunga som man vill att de ska göra. Ljudet från studsande skott ekar mellan husväggarna och granater river med högljudda smällar upp marken runt omkring dig. Ljudarbetet är briljant och bidrar starkt till att öka inlevelsen i striderna.

Spelaren och Bravo 2 kastas tvärt mellan olika platser i världen, någon som ger spelet en ganska hoppig och ofokuserad känsla, men som samtidigt bidrar till en rätt välkommen miljövariation. Ena stunden utforskar man en snöby, nästa stund paddlar man på en flod i djungeln, och ytterligare en stund senare kör man buggy genom öknen. Grafiskt är det blandad kompott; vissa miljöer, särskilt djungeln, är väldigt vackra och inbjudande. Andra miljöer känns halvfärdiga och oinspirerade. Även spelmomenten är rätt varierade, men trots detta känner jag aldrig någon motivation eller något sug att fortsätta framåt. Jag tror att kampanjen hade tjänat på att vara mer fokuserad, att hålla sig till färre spelmoment och miljötyper och istället ta igen det på att utföra dessa moment riktigt bra. Kvalitet framför kvantitet är något Dice borde hållit sig till, men som de här försummat till förmån för att trycka in så mycket av allt de bara kan.

Som synes är jag inte särskilt förtjust i singelplayer-läget. Det känns ytterst medelmåttigt, och med undantag av ett par minnesvärda passager är den i sig inte värd någons pengar. Men så kommer de allra flesta heller inte köpa Bad Company 2 för dess storyläge utan för onlineläget.

I onlineläget kommer spelet till sin fulla rätt och Dice visar där upp sig från sin allra bästa sida. Det är där alla deras år med Battlefield-serien verkligen visar resultat. Dice har skalat ner onlineläget till de mest nödvändiga spellägena och fokuserat på det som faktiskt spelar roll – bandesignen och klassbalansen. Några stora nyheter behövs inte, utan det räcker gott med att slipa något som redan sedan tidigare är nära på perfekt.

Samma områden som i singelplayer-läget återfinns i onlineläget, med skillnaden att onlinebanorna är betydligt större och öppnare. Där kampanjen känns för linjär är det online fritt fram att tackla varje situation precis som man vill. Bandesignen är klockren. Fokus ligger på samarbete och att nyttja fordon på rätt sätt. Till skillnad från Call of Duty går det som bekant i Battlefield att köra både land-, vatten- och luftbaserade fordon av olika typer.

Vill man spela på egen hand går det givetvis bra, men samarbete gör inte bara allt lättare utan belönas även. Att ensam smyga runt kan även vara rätt svårt på grund av att det här inte är många skydd som varar särskilt länge. Ett nyckelord i Bad Company 2 är nämligen förstörelse. Träd, hus, de flesta tänkbara skydd – med rätt vapen går det mesta att spränga totalt. Detta fyller flera funktioner. Dels blir det svårt att spela defensivt, eftersom man tvingas sicksacka fram och tillbaka mellan olika skydd medan allt runtomkring fullkomligt demoleras av motståndarlaget. Det är således ingen hållbar strategi att ensam sitta och snipra i ett hus, när det när som helst kan komma en pansarvagn rullande som inte bara spränger dig utan även hela byggnaden i luften. Att spränga saker leder även till stora rökmoln som skapar förvirring, och genom att utnyttja detta korrekt går det att enkelt flankera fiender. Därtill är det som vi alla vet jäkligt kul med explosioner, och när de är så snygga som här blir det lätt att man ibland inte kan hålla sig från att spränga något enbart för skojs skull.

Onlineläget i Bad Company 2 är redan på ett så här tidigt stadium relativt buggfritt. Ett par matcher har jag mötts av ganska intensivt lagg, men för det mesta flyter det på fint. Frameraten är inte alltid perfekt, ibland är det lite hackigt, men överlag är det inga stora problem på den fronten.

Att gå upp i rank, låsa upp nya vapen och uppgradera sin karaktär blir lätt beroendeframkallande, och med rätt personer är onlineläget vansinnigt underhållande. I Bad Company 2 har klassantalet blivit mindre sedan tidigare, det finns nu endast fyra olika klasser att välja mellan, men det känns helt rätt när de balanserats ut så väl. Något som är kul är att det finns många vapen som alla klasser kan använda, och att det därför går att utveckla klasserna i många olika riktningar och skapa precis den karaktär man vill använda.

Jag har blandade tankar om Battlefield: Bad Company 2. Är du ute efter en bra online-skjutare är få spel bättre än Bad Company 2, så enkelt är det. Singelplayer-läget känns däremot med sin värdelösa historia och för linjära banor totalt oengagerande. Man får helt enkelt känna efter vilken grupp man själv tillhör och vad man förväntar sig av spelet innan köp, är du främst ute efter att bomba dina vänner över nätet kommer Battlefield: Bad Company 2 garanterat bjuda på många timmars underhållning.

Battlefield: Bad Company 2

Releasedatum: 2010-03-05
Plattform: 360, PS3, PC
Utgivare: EA Games
Utvecklare: EA DICE
Genre: Modern First-Person Shooter

Betyg:

Plus	Minus
+ Suveränt onlineläge + Ljudet + Förstörelsen	- Gräslig story - Dålig AI - För linjära singelplayer-banor

Köp spelet nu

Nintendo DSi XL är alltså en uppföljare till den omåttligt populära Nintendo DS Lite, som dessutom erbjuder en skärmyta som sägs vara 93% större än tidigare. Dock är det lika många pixlar, eller samma upplösning på skärmen som på tidigare versioner så förvänta er inga underverk här. Enheten kommer dessutom bundlad med en extra stor styluspenna och några titlar från DSiWare, som gör att du får testa möjligheterna med enheten direkt. Men om man spelat DS förut så är det inte några direkta nyheter här.

Det som är så bra med Nintendo DSi XL är att de gamla DS-spelen får nytt liv i och med den större skärmytan, även fast det är samma upplösning så känns det helt enkelt mycket fräschare än tidigare. För att testa köpte vi titlarna Birds & Bombs och Mario Vs. Donkey Kong: Minis March Again som är en blandning mellan Donkey Kong och Lemmings och själva spelupplevelsen i sig blir mycket bättre med större skärm. När vi testade Brain Training, som redan låg med på enheten när vi fick den, så kom vi på varandra att snegla över axeln på den som spelade, något som knappt var möjligt tidigare med de mindre skärmarna. Sen i just Brain Training så är det nu betydligt lättare att skriva, då ytan är betydligt större än tidigare.

Den nya stora pennan, som faktiskt ser ut som en penna är mycket välkommen. Den vanliga stylusen följer självklart med, men det är med den nya stora pennan man spelar bäst. Den ligger riktigt bra i handen och känns väldigt naturlig. En större Stylus är något man tidigare har fått lösa genom tredjepartsleverantörer, men nu skickar alltså Nintendo själva med detta tillbehör. Det enda negativa med den stora pennan, är att den inte passar i höljet på XL:en. Så man får vara försiktig så att man inte slarvar bort den.

Knapparna på XL:en känns gedigna och påminner om de tidigare versionerna av konsolen och är skapligt ”klickiga”, fast på ett bra sätt. XL:en i sig ser kanonfin ut med en glansig finish på toppen, dock är det en riktig fingeravtryckssamlare. Ungefär som den tjocka Playstation 3.

Nu till det enda negativa. DSi XL är faktiskt stor, riktigt stor och är därmed inte så speciellt portabel längre, det går knöla ner den i fickan om man har lite större byxor på sig men det är inte lätt. Utan man använder den helst hemma på köksbordet eller i soffan, den blir helt enkelt för stor för att släpa med sig på resande fot. Sen känns det som att de borde kunna skala av lite plast från sidorna av enheten då den är mer eller mindre ihålig runt skärmarna och runt knapparna, då hade skärmarna vart lika stora som de är nu, fast enheten hade blivit mindre och något mer portabel.

Men när allt kommer omkring så älskar vi de större skärmarna och den är roligare för man kan faktiskt sitta och titta på när någon annan spelar nu. Så detta kommer antagligen som tidigare versioner att bli en riktig framgång om den används på rätt sätt och om man inte tar den för en ny ”ultraportabel” enhet, för det är den verkligen inte om man bara har fickorna att tillgå.

Bra
+ De nya STORA skärmarna
+ Den extra stora styluspennan
+ Bra batteritid

Dåligt
- Den är egentligen inte så portabel längre
- Inget fack till den extra stora styluspennan

Specifikation
Nintendo DSi XL
Skärm: 4.2tum med pekskärm.
Batteritid: 10 – 15 timmar
Färger: Vinröd, Mörkbrun
Extra tillbehör: En extra stor styluspenna
Förinstallerat: DSiWareversioner av Brain Training och DS Easy Dictionary

Pris
1844 – 2495kr exklusive frakt.

Ta också en titt på vår unboxing video som vi postade för en vecka sen

Direktlänk till videon.

Mejla oss åsikter, frågor och annat skoj på: podcast@powergamer.se

Ladda ner denna podcast:
[iTunes] Prenumerera
[RSS] Prenumerera
[MP3] Ladda ner som MP3

Värd:
Daniel Green, Andreas Rikk, Xavier Ladu

Musik
MazZer
OCRemix

Länkar:
Spana in de senaste nyheterna

Ruri Island verkar vara en ö som är porten till resten av kontinenten och skyddas därför hårt vilket vi kan urskilja från öns alla kanoner. Vi väntar med spänning på mer information!

Formel 1 sägs vara en av de största sporterna sett till antalet tv-tittare, enbart slagen av Fotbolls-VM och Sommar-OS. Därför är licensen eftertraktad även om fansen har fått vänta ett bra tag på ett nytt spel efter att Formula One Championship Edition släpptes som releasespel till Playstation 3 2006-2007.

Trots att Codemasters släppte F1 2009 till PSP och Wii, är det till versionen till Pc, Xbox 360 och Playstation 3 som F1-fansen väntar på. Idag släpptes utvecklarna lite screenshots som ska visa hur det ska se ut även om bilarna är från 2009. Dock påpekar Codemasters att till releasen ska samtliga bilar vara från årets säsong och det finns tid att åtgärda det då man har satt september som den månad då spelet ska ut till handeln.

Förutom alla förare, banor och stall finns det andra intressanta nyheter. Den sjufaldige världsmästaren Michael Schumacher gör comeback och Koreas Grand Prix kommer att finnas med. Ett innovativt karriärsläge utlovas från Codemasters vilket låter spännande på förhand. Som bekant har inte ett exakt releasedatum fastställts, bara att det ska komma i september.

Källa: Codemasters

Dice berättar också att de tänker stödja Bad Company 2 länge med nytt material. En del material kommer kosta pengar, men det kan då röra sig om annat än enbart nya banor.

Hela 36 tredjepartsutvecklare stödjer Playstation Move. Listan är som följande;

* 505 Games U.S.
* Activision Publishing, Inc.
* AQ INTERACTIVE Inc.
* ARC SYSTEMS WORK CO.,LTD
* ATLUS Co., LTD.
* Bigben Interactive
* CAPCOM CO., LTD.
* CCP
* Crave Entertainment
* CYBERFRONT Corporation
* Disney Interactive Studios
* Electronic Arts Inc.
* FromSoftware, Inc.
* Game Republic, Inc.
* GUST CO., LTD.
* HUDSON SOFT CO., LTD.
* IREM SOFTWARE ENGINEERING INC.
* Koei Co., Ltd.
* Konami Digital Entertainment Co., Ltd.
* Majesco Entertainment
* Marvelous Entertainment Inc.
* NAMCO BANDAI Games Inc.
* ONGAKUKAN Co., Ltd.
* Oxygen Games
* PAON CORPORATION
* Q Entertainment Inc.
* Q-GAMES, LTD.
* SEGA CORPORATION
* Sony Online Entertainment
* Spike Co., Ltd.
* SQUARE ENIX GROUP
* TECMO, LTD.
* THQ Inc.
* UBISOFT
* Warner Bros. Interactive Entertainment
* Zoo Entertainment, Inc.