Mass Effect kan jämföras med en episk rymdsaga som vi mera känner till som Star Wars. Det här tycker jag personligen är ingen överdrift, Mass Effect är spelvärldens svar på George Lucas rymdsaga. Att röstskådespelarna i Mass Effect 3 dessutom är framstående skådespelare stärker den upplevelsen ännu mer. Inför det avslutande kapitlet i Mass Effect-serien ville inte BioWare lämna något åt slumpen. Därför har spelstudion valt att rekrytera erfarna skådespelare som kan leverera det där lilla extra som gör att känslan i spelet bli ännu mer genuin och trovärdig. Inlevelse är något som är otroligt viktigt för att göra din karaktär trovärdig. Detta ska alltså den utvalda truppen som BioWare valt ut visa oss i Mass Effect 3.

Favoriten Martin Sheen (Illusive Man) återvänder tillsammans med Mark Meer som gör rollen som Shepard. Den kvinnliga versionen av Shepard kommer Jennifer Hale att ge liv till. En ny karaktär som introduceras är James Vega, han är en marinsoldat i spelet. Han kommer att assistera Shepard under spelets gång i kampen om jordens överlevnad. Den som gör hans röst är ingen mindre än Freddie Prinze Jr. Du kan ha sett honom i filmerna Jag vet vad du gjorde förra sommaren och som Fred i filmatiseringen av Scooby-Doo. Sköna Seth Green återvänder också som den alltid lika muntra Joker. Detta är bara några av de personer som kommer att göra allt för att Mass Effect 3 ska kännas mer levande än någonsin tidigare.

“Vi är mycket nöjda med den passion och de känslor som ensemblen tog med sig in i sina rolltolkningar i Mass Effect 3,”berättar Casey Hudson, Executive Producer, Mass Effect-serien. “I en story där Jorden och hela galaxen ligger i krig behövde vi ta skådespelarinsatserna till en nivå av dramaturgisk kraft och intensitet som vi aldrig tidigare försökt att uppnå. Denna extremt begåvade samling skådespelare levererade verkligen”.

“Jag har alltid älskat science fiction och spel, i Mass Effect blandas för första gången de båda genrerna framgångsrikt”, berättar Prinze, Jr. “Det är ett totalt uppslukande spel där du verkligen känner att du är en del av resan genom detta universum. Det kommer att få dig att tänka, att bry dig om karaktären du spelar med och du kommer att känna för de karaktärer du tar med dig ut i kriget”.

Är du redo för den avslutande delen av detta storslagna rymdepos som kommer att avslutas nu den 8 mars? Denna skribent är redo att försvara jorden från The Reapers som kommer att försöka förinta hela den mänskliga existensen. Det enda som står i deras väg är Commander Shepard och besättningen ombord på Normandy.

Mejla oss åsikter, frågor och annat skoj på: podcast@powergamer.se

Det har kommit in en del mejl om att nedladdningsknappen på podcastsidan inte fungerar med nya Internet Explorer 9. Bifogar därför en helt vanlig html-länk också, för säkerhetsskull.
[ MP3 ] Ladda ner som MP3

Värd:
Daniel Green, Joakim Sjöberg, Anders Sandberg, Xavier Ladu

Musik
The Recon
OC Remix

Länkar:
Senaste nyheterna

Men februari har bara börjat och det finns en del kvar att se fram emot. Ett MMORPG som det har skrivits om en del här på PowerGamer är Allods Online. Det har skrivits en hel del om alla spel som går att hitta på gPotato den senaste tiden men den här gången är det Allods tur att skina. Nästa expansion i serien har nämligen release nu i februari. Det finns mycket nya inslag att se fram emot för alla er som spelar spelet. Första nyheten är den helt nya arketypen bard. Den alltid lika muntra sjungande klassen som tycker om att stötta sina lagkamrater introduceras i Volume 5: Game of Gods. Bard klarar av att hantera situationer på egen hand men placerar man denna karaktär i en grupp visar han sin sanna potential. Med hjälp av magiska sånger kan han förbättra sina lagkamrater för att de ska kunna prestera ännu bättre i strid, eller genom att stjälpa motståndaren och göra dem svagare. Totalt är det fyra raser som kommer att ha tillgång till den nya arketypen och beroende på vilken ras du är får din bard ett eget klassnamn. De fyra nya klasserna är Elf Minstrel, Orc Balladeer, Xadaganian Agitator och Kanian Skald. Med dessa inräknat existerar det nu totalt 34 olika klasser i Allods Online.

Det är alltid roligt när en ny arketyp introduceras men den nya expansionen har fler nyheter att bjuda på. Till alla som gillar PvP kan jag gladeligen berätta att battlegrounds kommer att introduceras för första gången i Allods Online. I det här läget utkämpas matcher 12 Vs 12 i blodig batalj mellan spelare. Men det här läget är inte för den svaga, endast spelare som har nått Lv.23 får kämpa i BG. Här finns det dessutom möjlighet att vinna sällsynta föremål. Genom att du spelar i BG får du poäng baserat på hur väl du utförde din roll i både laget och din egen prestation. Dessa poäng använder man senare för att byta till sig de unika föremålen från diverse olika NPCs i spelet. Ett helt nytt läge där det finns potential att hitta extra bra föremål är aldrig fel. Om du istället föredrar dina matcher PvE går du inte lottlös för det kommer en helt ny raid också. Dead City heter det nya området och detta är endast för spelare som nått högsta nivån i spelet, till alla som är på end-game alltså. Det nya området är uppdelat i tre zoner och här kommer du att hitta hela 13 nya bossar. En liten twist i det nya området är att för första gången någonsin i Allods Online kommer du att utkämpa strider sittandes på en drake!

Det finns alltså väldigt mycket skoj att se fram emot i nya expansionen Game of Gods. Det kan också vara bra att nämna den lilla detaljen att spelet släpps den 15 februari. Om mindre än två veckor finns alltså expansionen ute, februari är med andra ord långt ifrån över.

Jag kommer ihåg vårt första möte som om de vore igår, du kom till mig då mitt unga tonårshjärta nyligen hade blivit krossat, du tröstade mig och tog hand om mig, lät mig lära känna dig och jag blev kär. Kommer du ihåg Eden Prime? Paradiset där vi började vår resa, Kommer du ihåg hur vi upptäckte planeter tillsammans, hur vi lät vår moral bana nya vägar för oss, hur vi lärde känna nya karaktärer som blev våra vänner, våra fiender. Du gav mig dialogerna jag behövde, äventyret och berättelsen jag så länge hade längtat efter, du presenterade Garrus Vakarian, Tali’Zorah nar Rayya och Thane Krios för mig, du fick mig att vilja ha mer. Och nu står vi här redo för det slutgiltiga beskedet, du har fått mitt hjärta två gånger, men kommer du få det en tredje gång?

Efter två års väntan så fick jag äntligen se dig igen min kära vän, och du har bara blivit snyggare med åren, texturerna är skarpare och klarare, fortfarande stilren som du alltid har varit. Det som gjorde mig lite orolig var att du presenterade Fem Shep så ung, för ung, men det var dumt av mig att tvivla på dig, Fem Shep är fortfarande den där kvinnan jag förtröstade mig på, några år på nacken och ärrad, så som jag är van att se henne. Du gav mig ett val i början, att få ett rollspels-baserat gameplay eller ett action-baserat gameplay, vilket tyder på att du har lyssnat och att DU ger mig möjlighet att välja hur jag vill spela.

Upplägget på hur man levlar upp sina karaktärer är densamma dock lite nya förändringar, så som att man måste välja en gren i sin förmåga som man kan uppgradera. Det lilla jag hann och se av dig är fortfarande det jag är van vid, dock så presenterade du en ny konflikt, en sammanvävning av problematiken i dina föregångare. Reapers är fortfarande huvudkonflikten men du har hemsökt mig med min tidigare arbetsgivare Cerberus som verkar ha ett annat mål än att rädda galaxen. Trots att du drog fram Cerberus igen så gav du mig även ett kärt återseende med Ashley Williams, jag fick även byta några ord med Liara T’soni som har hängt med oss genom båda spelen. Dessa återseenden varade kort när du visade mig att Cerberus manipulerade sina soldater till något mellanting av husk så att de är kontrollerade av en överman, av Illusive man.

Trots den korta timmen vi hade med varandra så gav du mig ett starkt intryck, du är ju rätt bra på att ge starka intryck med tanke på att du återupplivade vår hjälte Shepard i introt i Mass Effect 2. Du gav mig svart på vitt, du informerade mig att hotet från Reapers nu är kritiskt, du visade mig hur kolonin min hjälte befann sig i föll i ruiner, hur Reapers laserbeams tärde sönder säkerheten och framtiden, du visade mig hur jäkla badass du är. Men trots att du drog bort slöjan som dolde misär och krig så gav du mig också hopp, du gav mig tillbaka Normandy, Joker och en rödlätt Shepard som är redo att rädda mänskligheten, galaxen.

Sam Hulick och Jack Walls Mass Effect Theme ljuder i salen, jag går sakta fram till altaret, storslaget, minst sagt. Tager du Mass Effect till att bli din äkta make, att älska i nöd och lust, tills döden skiljer er åt? Jag blickar upp mot min älskade vän som står vid min sida, tager du ekar i mitt huvud, tager jag?

To be continued…

Att säga att jag tycker om Metal Gear Solid-serien är ett understatement. Om det är något fenomen ur spelvärlden som jag troligen aldrig kommer att sluta tjusas av är det sensationen av att i form av Solid Snake överlista fiendesoldater och ensam ta mig an stormakter. Det vinnande koncept och den framförallt helt makalösa historia som Hideo Kojima iscensatte för tjugofem år sen har under samma tid både skapat en egen subkultur inom spelande och samtidigt trollbundet både en och två generationer. Först nu har vi getts chansen att uppleva del två och tre ur Solid-serien i en helt ny presentation, restaurerad till sin yttersta spets. De båda PlayStation 2-titlarna var för sin tid oerhört avancerade och ser idag inte ens halvdåliga ut, men trots det har man lyckats med att förvandla dem till någonting som är så mycket mer än bara förfinade pixlar.

För Konami hade det i stort sett räckt med att tillgängliggöra de nu klassiska, nästan retrostämplade, PlayStation 2-titlarna till dagens generation av konsoler för att vi hade mottagit deras utgåva med öppna armar. Att vi sedermera fick uppleva PSP-titeln Metal Gear Solid: Peace Walker på stationära konsoler och widescreen-TV är bara kolasås på karamellen. Men vad man istället har gjort är att ta det hela ett steg längre än en enkel samlarutgåva, och istället får vi ta del av en hel hög med nytt material som både känns spännande och fräscht och samtidigt skänker en hel del exklusivitet till den nya kollektionen. I urval så har man varit generös nog att slänga in de två titlar som är seriens rötter, Metal Gear och Metal Gear: Snake’s Revenge som vi för två decennier sedan upplevde i 8-bitar. Dessa spel är idag både svåra att få tag på och på ett enkelt sett kunna uppleva dem på valfri TV-apparat, så det faktum att vi nu bara av farten kan få äga dem på vår Xbox eller PlayStation 3 är en fantastisk tribut till retrospelande. I de senare Metal Gear Solid-titlarna tillkommer extramaterial i form av flertalet nya specialuppdrag, samt möjligheten att avnjuta tidigare osedda spelsegment. Bilder och utökade riktlinjer till spelet gör att det hela känns fräscht och anpassat efter sina nya konsoler. Det blir svårt att vara otacksam.

I slutändan är det enkelt att konstatera att Metal Gear Solid HD Collection är den bästa samlarutgåva vi har sett sedan Valve släppte Orange Box. Förutom de mängder av nytt och även exklusivt material som man har sprängfyllt paketet med så ser samtliga spel fantastiska ut. Peace Walker gör sig väl på en stationär konsol, och av de båda PlayStation 2-titlarna så ter sig framförallt Metal Gear Solid 3: Snake Eater fullkomligt makalöst, precis som man förväntar sig av en titel restaurerad för vår senaste spelgeneration. Det blir uppenbart att de klassiska Metal Gear Solid-spelen i det närmaste är tidslösa, då man får känslan av att de inte har åldrats en dag sedan sin ankomst. Deras unika utförande och djupgående spelmekanik har införskaffat sig en orubblig plats i spelhistorien. Precis som att det banbrytande AI-systemet som introducerades i Metal Gear Solid 2 blev en mall för utvecklare världen över så bör Metal Gear Solid HD Collection vara den referenspunkt att utgå ifrån när man ska göra en samlarutgåva. Ett paket som är i det närmaste komplett gör att den enda bristen blir uppenbar; vart är den första Metal Gear Solid-titeln? Den sista pusselbiten saknas enormt, men avsaknaden av originaltiteln till trots så kan Metal Gear Solid HD Collection omöjligen lämna ett fan till serien besviken.

När Soul Calibur tog sitt namn efter att ha utvecklats ifrån Soul Edge, originaltiteln, så markerades en ny generation av fightingspel. Genrén hade aldrig sett lika bra ut, och med det djupa nya stridssystemet introducerades möjligheten att röra sig sömlöst kring sin motståndare med större frihet än någonsin tidigare. Med ett karaktärsgalleri som fick dåtidens konkurrenter att blekna i jämförelse och en story som var mer välutvecklad än något som scenen tidigare sett så var Soul Calibur nu ett faktum, och efter en lyckad uppföljare under samma namn så var en serie påbörjad. Tre spel senare har serien lyckats med att hålla sin kärna i ett järngrepp, men när något är lånat, något är stulet och inte mycket är nytt så osar det en sanning om maskinstopp i utvecklingen.

Soul Calibur V är bortom alla tvivel ett spel ur sin serie. Ner till minsta detalj så finns alla de funktioner som serien har lagt sig till med, och den som åtminstone har spelat den tills nyligen senaste installationen kommer att spela på hemmaplan. Känslan är i det närmaste identiskt med den fjärde titeln, och förutom ett fåtal undantag så är det i stort sett samma spel. Nymodigheter kommer i form av möjligheten att med två efterföljande rörelser med styrspaket uppåt eller nedåt tillåter spelaren att röra sig i sidled snabbare än förut, och därigenom följa upp med kombinationsattacker. Ett vidareutvecklat pareringssystem ger möjligheten att utföra effektiva pareringar och blockader genom att förbruka energi från sin ny-implementerade ”Critical Meter”, samt ger vid större summor möjligheten att utföra cinematiska specialattacker. Det hela fungerar väl och utan problem, men frågan är vilken plats det har i det mindre taktikkrävande scenario som Soul Calibur faktiskt är.

Precis enligt seriens kotym så lägger Soul Calibur V en stor fokus vid story. Satt sjutton år efter den senaste titeln så läggs största delen av handlingens fokus på nykomligen Patroklos, son till Sophitia, en av seriens veteraner. Genom att spela sig igenom matcher där handlingen utvecklas däremellan via stillbilder och filmsekvenser kan den insatte samla på sig ännu mer kunskap om spelets sagolika universum, men för den som endast har kommit för att avnjuta en fight eller två finns det inte mycket att skriva hem om. Friheten som krävs för att göra ett handlingsdrivet inlägg i ett fightingspel syns inte till, och det hela blir egentligen ingenting mer än ännu ett arkadläge maskerat i teaterakter. Utöver detta finns det därmed inte mycket att roa den ensamma spelaren, och om ingen polare finns till hands i närheten finns det inte mycket att roa sig med utöver att slipa på krigskonsterna för den som väljer att spela offline. Det som därmed räddar spelet är ett onlineläge som fungerar bättre än någonsin tidigare. Robusta uppdateringar ser till att allt flyter på bra och fungerar precis på det sätt som sig bör för en onlinefighter. Här lever spelet ut på allvar, och att sätta sina färdigheter mot spelare från hela världen blir både lättillgängligt och tjusande.

Välkommet återkommande är också spelets läge för karaktärsskapande. Precis enligt receptet så är även detta läge större, djupare och mer utvecklat sen sist, och möjligheterna för att skapa sin egna krigare är nu ännu närmare oändligheten än tidigare. Att vi nu ges möjligheten att justera vår karaktärs längd, kroppsbyggnad och ansikte och till och med justera enskilda kroppsdelar ser till att ingen tas ifrån chansen att skapa sin egna idealkaraktär.

Utöver detta står det klart att Soul Calibur V inte erbjuder mycket nytt, och heller inte erbjuder någonting som för sin genré är originellt. Critical Finish-funktionen från den föregående installationen i serien var lånad från Mortal Kombat, Critical Edge-attackerna introducerade i denna titel är från Street Fighter och nyutvecklingen till det klassiska Ring Out-systemet som har varit med serien sen start som tillåter spelarna att falla ner till nya nivåer av en arena och fortsätta striden där är oblygt stulet från Dead or Alive-serien. Utöver detta är allt innehåll i Soul Calibur V endast vidareutvecklingar av idéer och funktioner som redan har existerat inom serien, och omedelbart blir det uppenbart att denna femte installation inte erbjuder någonting som är nytt. Tyvärr så fortsätter Soul Calibur-serien att använda sig av enkla och oinspirerade medel för att utveckla sig, och fortsätter därmed att stagnera.

Soul Calibur V är ett välkomnat tillskott till 2012-scenen av fightingspel, även om det känns som ett spel som vi knappt väntade på. Dynamisk spelmekanik och visuella läckerheter gör att det utan tvekan erbjuder intensiv och lättillgängligt spelande som bör avnjutas antingen online eller med ett par vänner , men så länge som Soul Calibur-serien fortsätter att trampa i samma vatten så kommer dess spel alltid att endast vara ”bra”.