Diablo III till konsol – Himmel eller helvete?

Diablo-serien är, precis som allt som Blizzard spottat ur sig de senaste 15 åren, något som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Diablo spelades på polarens playstation när jag var en liten lågstadiegrabb, självklart med de nu kultförklarade svenska rösterna. Men Diablo var endast en liten flört som sedan blommade ut i en blixtförälskelse när Blizzard introducerade uppföljaren Diablo 2. Alla mina första ”uppe hela natten drickandes Jolt flera dygn i rad”-sessioner spenderades i Sanctuary tillsammans med polare där vi med omsorg gick igenom varenda vrå i varenda akt för att inte missa någon chans att drämma ihjäl något stackars creep i jakten efter den episka looten. Samma mönster upprepades och eskalerade när Lord of Destruction släpptes tre år senare.
Jag lyckades förvisso inte fastna lika hårt som en av mina vänner som spenderade helgerna på skumma ryska dedikerade servrar letandes efter kompletterande bitar till Trang-Oul-setet åt sin älskade necromancer.

Sedan efter många års väntan och längtan som kom det, Diablo 3, uppföljarnas uppföljare. Som man hade väntat. Dock blev det något av en besvikelse.

Efter man kommit förbi stadiet att sitta och stirra på rutan med texten ”Error: 37” i vad som kändes som en oändlighet spenderades ett antal dygn med att spela tills höger pekfinger krampade. Men sen då? Visst man kunde pressa vidare och jaga loot och jobba upp sig i paragon-levels men suget fanns inte där, kickarna av att hitta utrustning som var perfekt för ens syfte efter en lång bossfight fanns bara inte där, faktum var att drops från bossar överlag var ren skit. Majoriteten av all gear fick tvunget köpas från Auction House, som i sig vart lite för buggigt för leva upp till den standard man vant sig vid efter åtskilliga år i World of Warcrafts stenhårda grepp. Efter bara några veckor låg spelet på hyllan, ersatt av ett nötande av ladders i Starcraft 2 och senare ett lätt missbruk av The Secret World. Sedan dess har mycket fixats och patchats, men jag har ändå aldrig fastnat igen på samma sätt som hos Diablo 2/WoW.

Diablo3-1

Det som jag förknippat mest med nätterna tillsammans med ovan nämnda spel förutom lukten av svett, avslagen cola och kass musiksmak var ljudet av frenetiskt klickande datormöss. Just känslan av att i total koncentration klicka den levande skiten ur allt man ser på skärmen är något som jag alltid kommer att förknippa med Diablo-serien, därför var jag en aning tveksam till hur känslan skulle vara när man upplevde det med en kontroll i handen. Efter att ha spenderat någon timme med spelet lyder min slutsats mer eller mindre såhär; Det är en omsorgsfullt och mycket välgjord vision Blizzard presenterar. Du känner att du har full kontroll och även om du är van vid att klicka dig igenom fiende-horder så känns det på något sätt naturligt. Man väljer mål med hjälp av autotarget-funktionen som de kodat in. Det fungerar helt enkelt så att du markerar fiender med hjälp av hur du riktar in karaktär. Det kan inte matcha musen i träffsäkerhet, men det fungerar ändå bra i sammanhanget. Dina färdigheter kopplas precis som på PC-versionen till utvalda knappar och man kan utforma sin fauna av skills precis hur du vill, samt även vilka knappar du vill koppla dem till. Det som är nyheten rent game-playmässigt är att du kan utan att gå in i menyn gå igenom din inventory med hjälp av digipaden för snabbt byte utrustning samt möjligheten att med höger spak göra kullerbyttor åt alla möjliga håll för att undvika diverse otrevligheter. Något jag dock märkte var att det första användningsområdet för denna funktionen var att rulla i kapp när man skulle flytta sig från punkt A till punkt B. Jag vet dock inte om det faktiskt gick snabbare, mer tid för analys krävs.

Diablo_3

Det stora minuset i sammanhanget är att konsolversionerna av Diablo 3 inte kommer ha någon kontakt med battle.net utan agerar självständigt på sin plattforms onlinetjänst. Man kommer inte heller ha tillgång till Auction House. Detta innebär att jag som PC-spelare måste lämna kvar mina älskade hjältar i battle.net och starta en ny familj på konsolens onlinetjänst. Båda dessa faktorer gör att i mina ögon så riktar Blizzard in sig på en annan publik sett till tidigare spel, Diablo 3 till PC inräknat. PR-personen vi pratade med bekräftade mer eller mindre vad vi sett i både tv-reklamer och läst under året. Diablo 3 på konsol skall vara ett spel som man vill lira med några polare efter några öl. Jag förstår tanken, PC-versionen skulle vara det självklara valet för core-publiken och en konsolversion av spelet skulle därför behöva erbjuda något annorlunda, lite mer casual om man vill använda det urtvättade uttrycket, vilket det också gör.

Det ser nämligen ut, låter och luktar som Diablo 3 när vi väl får kontrollerna i händerna och kör igång (Playstation 3-versionen spelas, med release 3 september), men det känns annorlunda. Jag kör favoriten Witch Doctor och allas vår Joakim Sjöberg får ratta Demon Hunter. Vi blir insläppta på level 34 för att vi ska komma rakt in i upplevelsen efter att ha spelat ett tag. Det första man tänker på är att kameran är betydligt närmare än i PC-versionen, något som är gjort för att kompensera den ökade distansen till skärmen. Den andra är att styrningen blir mer direkt när man spelar med en handkontroll, det känns som att du har en helt annan kontroll över din karaktärs rörelser jämfört med PC-versionen. Det sedan tidigare nämnda dodge-systemet tillför även detta till den känslan. När man väl efter ett tag började få häng på funktionen så gav det en ny dimension till striderna och även en känsla av ett högre tempo. Spelläget vi får prova är Coop på samma konsol. Systemet är så enkelt som att player 1 automatisk är ledare och kameran följer honom, om gruppen börja sprida ut sig så zoomar kameran ut för att kompensera. Men bara till en viss gräns. De spelare som hamnar för långt bort teleporteras automatiskt till ledaren vilket gör att spelet behåller tempot även om några irrar runt som yra höns från och till. När man däremot spelar över internet och alla har varsin skärm kan man självklart röra sig precis som man vill. (I övrigt flyter gameplay på väldigt bra, det är lätt att ha översikt trots att man är fyra personer per skärm. Med en enkel knapptryckning visas man var ens karaktär befinner sig i de stundtals kaotiska striderna. Detta markeras i form av en linje av skiftande färg beroende på spelaren som dyker upp ovanför ens huvud i spelet.

Diablo3_ps3

Intrycket efter nån timme med spelet är tudelat. Det är inte det Diablo 3 jag spelat på PC men det är inte heller en generisk dungeoncrawler på konsol. Det är något sorts mellanting. Det man kan konstatera är att Blizzard har gjort ett grundligt jobb att få spelet att fungera så optimalt som möjligt i en konsolmiljö, det märks överallt. Allt från menyer till hur de valt att designa kontrollen känns genomarbetat och varje detalj har fått den kärlek den behöver. Spelet är väldigt strömlinjeformat och flyter på bra, mycket tack vare de smidiga kontrollerna. Men jag känner fortfarande inte suget att återvänta till Sanctuary igen.

Däremot för de som inte har upplevt Diablo 3 än kanske konsolversionen blir just den inkörsport de behöver till nätter av svettlukt, Joltcola och dålig musik.

Skriv en kommentar

Glömt ditt lösenord