Den hårdast arbetande studion

Jag är rätt så omtumlad, men skallbenet är fullt av intryck. Att flyga till Hamburg och tillbaka på tjugofyra timmar och under samma period bli bombarderad med koncept, idéer, presentationer och spel som pockar på vartenda uns jag har av äventyrslusta och lekfullhet är helt klart något av ett marathon. Men det är väl så tyskarna gör saker – snabbt och effektivt.

I Hamburg, landets näst största stad, finns Daedalic Games. Sedan 2007 har de producerat, publicerat och berättat kring titlar som har gjort dem till en av Tysklands mest dekorerade spelstudios. Den tjugonde januari år 2015 gör jag vad som känns som ett stadsbesök i äventyrsspelens tjänst och får en full inblick i hur de två närmaste åren kommer att se ut för studion. Jag kommer aldrig längre lyssna till en individ som påstår att ”peka-klicka genren är död”.

Först ut är The Devil’s Men. En steampunk-osande saga där spelaren kontrollerar ödet för två olika karaktärer på varsin sida om lagen. Genom att peka, klicka och äventyra sig vidare genom en stads alla hemligheter kommer du att tvingas till val som främjar en av dina karaktärer, medan den sätter käppar i hjulet för den andra. Resultatet blir därmed situationer där du ständigt behöver handskas med vad du själv har ställt till med och där du själv har ansvar för allt du ställs inför. Även om det inte säger sig självt så är The Devil’s Men, ställt emot vad som annars skapas hos Daedalic, ett äventyrsspel av den klassiska skolan.

daedalic_titles

På nästa blad i samma bok finner vi Silence: The Whispered World 2. Uppföljaren till ett av de första spelen som studion skapade, redan år 2009, är ett bevis på nya ambitioner. En helt ny spelmotor tar med sig en helt ny inblick i klassisk ‘peka-klicka’ där ett syskonpar på skilda vägar reser igenom en utomjordlig värld med ett slående vackert 3D-djup. När man skapar ett spel som ser ut att vara det senaste ur Pixar-katalogen så gör man det klart och tydligt att åskådaren står inför en visuell berättelse.

Den tjugonde Januari bestod även av Blackguards 2. Inte bara för mig – då spelet under kvällen öppnades upp för Steam och andra handelsplatser. Jag satt tillsammans med teamet för titeln och bara spelade. De var inte intresserade av att sälja en produkt till mig, de ville hellre svara på mina frågor kring vilka tips och tjuvknep de hade att ge mig i ett spel som de själva uppenbarligen älskar och har enorm respekt gentemot. Den som är ett fan av stora äventyrstitlar med stark ståndpunkt inom strategiska och tur-baserade strider gör mycket, mycket illa i att missa Blackguards 2.

daedalic_rollcall

Kvällen tågar in och under en norrgående båttur på den massiva floden Elbe bjuds jag på ytterligare koncept som definierar vilka Daedalic är. Koncept är precis allt som det var, då titlarna jag fick se knappt hade tilldelats namn och än mindre innehåll som på ett konkret sätt gick att redovisa. Men jag fick en inblick kring arbetet som kommer att ske fram till år 2017 och den aldrig vilande kreativiteten som en studio på knappa hundra individer kan åstadkomma. Det är alldeles för tidigt för mig att prata om vad jag såg, men i Pillars of the Earth  ska en historisk novell ur våra bibliotek ta liv i digital spelform, medan en solitär resa i oändliga solsystem stavas The Long Journey Home.

Hundra tyska individer kanske är hemligheten. För ska man tro våra stereotyper så är den inhemska effektiviteten någonting verkligt. För Daedalic Entertainment är det åtminstone verkligt nog och arbetslamporna brinner natten lång för att skriva vidare kapitel inom äventyrsgenren.

Skriv en kommentar

Glömt ditt lösenord