Den elitistiska gamern – dags att sluta shamea nybörjare

Den elitistiska gamern – dags att sluta shamea nybörjare

När man har gjort någonting i tillräckligt många timmar för att veta att man blivit bättre, så hoppar man upp en nivå i huvudet. Man får lite bättre självförtroende och vågar sig på ännu knepigare utmaningar, som det ska vara. Hälsosamt och jävligt nyttigt. Men den psykiska transformeringen som många går igenom i samband med att bli bättre – övergången från ödmjuk fotsoldat till att se ner på fotsoldaterna från en hög häst – känns inte lika rimlig.

Det här är ett av de största problemen inom spelvärlden: de som är bra ser ner på de som inte är lika bra. De skapar ett förbud i att vara någonting annat än ointresserad eller proffs, och jagar bort nybörjarna med ”vad gör du ens här?”-blicken.

easynormalhard

Ett bra exempel på problemet är den hårda multiplayerkulturen. Jag minns en kväll för något år sedan när jag och två kompisar satt och spelade online. Vi spelade mot ett gäng killar som betedde sig riktigt kasst överlag, men vi brydde oss inte så mycket om det, utan fokuserade på spelet. Men så kommer ett litet gäng på 4-5 pers in, blandat tjejer och killar, ganska unga allihopa. Gick förmodligen i högstadiet eller gymnasiet fortfarande. De var där för första gången, det märktes, och jag vet själv hur förvirrande och oklart allt kan vara i den situationen. De visste inte riktigt var de skulle, hur man gjorde eller vad som gällde. Förståeligt. Men så småningom fattade de galoppen och gjorde sig hemmastadda de med. Fint, klart slut, mind your own business. Eller?
———-Nej. Killarna bredvid gjorde det väldigt klart för dem att de inte var välkomna. Att detta var deras vardagsrum, inte någon annans. Att de som är nybörjare kunde spela någon annanstans – men inte där. Inte där de kunde se dem vara nybörjare. De kollade snett på gänget, suckade demonstrativt, skrattade åt dem och gjorde gester till varandra bakom deras ryggar. De sa att de var dåliga, kallade dem saker. ”Noob”, ”leave the hall”, ”nybörjartönt”. Både i och utanför spelet.

Först och främst: Varför? Vad får de ut av det?
För det andra: Vad gör den typen av behandling mot de som är nya – hur påverkar det dem? Jag vet, för jag har varit där. Det gör nybörjaren osäker. Det får den att känna att den kanske inte ska göra det här ändå. Att den är helt fel ute, på väldigt hal is, och att alla kan se det. Den känner sig naken och utstirrad. På fel plats. Som en stor, klumpig elefant i en glasaffär. Den tänker ”det här är ingenting för mig, jag borde inte vara här”. Vissa klarar av det och skiter i vad andra tycker. Men andra tappar modet och slutar. De slutar innan de ens har börjat. De blir bortschasade, som fiskmåsar på en uteservering, innan de ens fått den riktiga känslan för vad identifieringen ‘gamer’ innebär; nu lämnar de spelet med en jobbig känsla i magen att de inte hör hemma där. Ingen ska behöva vara nervös för att spela på easy (eller erkänna att de gör det), att vara dålig på något, eller att prova något nytt. Och det är detta som är problemet. Vissa verkar tro att de har ensamrätt att älska och spela spel, eller att det bara är till för proffsen. Vill de inte ha motspelare, förtjänar inte deras favoritspel fler fans? Vill de inte ha ett engagerat community där man umgås, spelar, växer och frodas tillsammans? Vill de bara sitta där i sin lilla låda och aldrig se någonting annat än sig själva? Varför är det så lätt att vara en douche, men så obegripligt svårt att vara trevlig?

controller

Det här exemplet är bara ett av flera. Samma sak kan upplevas på olika sätt i början av sitt öppna spelintresse: ensam hemma framför datorn, när man umgås med vänner, eller när man Instagrammar sitt nya spel (särskilt om man råkar vara tjej). De trötta kommentarerna om huruvida man är en riktig gamer eller ej. De kan skoja och driva, ”nybörjartönt”, men de finns alltid där.

Behöver jag påminna alla om att spelkulturen faktiskt växte fram tack vare nybörjartöntar, mobboffer och utfrysta? Det var inte coolt att vara gamer förr. Du var konstig, udda … En nörd, innan ordet blev trendigt. Spelen var deras tillflyktsort, och är det fortfarande. Spelkulturen är nördarnas frizon, det grundades av nördar och hålls vid liv av nördar. Det är nördarna som gav alla rätten att vara både så dåliga och så skickliga som de känner för i spelvärlden – utan att känna sig osäkra över det. Nördar har alltid sina armar öppna för andra. Man får vara skitdålig, man får vara bäst i världen, men ingen annan har rätt att påpeka hur det är relevant för ens intresse eller ej. Spelkulturen är nördarnas, inte översittarnas.
———-Det är inte viktigt att vara duktig.

Vi kunde inte göra mycket mer än att le åt gänget, fråga dem om de behövde någon hjälp och låta dem veta att de kunde fråga oss om de var osäkra på någonting. Få dem att känna sig välkomna. Det som, enligt mig, varje person borde bry sig om: att välkomna nya spelare. Jag är inte proffs själv, jag vet inte hur allt funkar alltid, jag kan säkert inte ens svara på alla deras frågor – men det gör så otroligt mycket för någon som nervöst kliver upp på scen för första gången att ha några stödord i fickan. I min naiva värld är det bara sunt förnuft att resa sig för gamla och gravida på bussen, hålla upp dörren för den som kommer efter, ställa undan sin bricka på caféet och fråga en nybörjare om de behöver någonting. Jag är inte bättre än någon annan, ingen hjälte, ingen särskilt godare människa för det. Det är bara sunt förnuft.

Men många svenska gamers är alldeles för elitistiska för det.

Samma sak gäller det nedlåtande sättet man pratar om de som kallar sig gamers men bara spelar mobil- eller Facebookspel. ”Det är inte riktiga gamers”, hör man folk säga. ”Candy Crush och Wordfeud är inte riktiga spel.” De kan, på sin höjd, gå med på att kalla dem casual gamers.
———-Nähe. Och var går gränsen för vad som är ett riktigt spel då; när får man kalla sig en riktig gamer enligt den icke existerande juryn? Är det hårdvaran man spelar på? Antal timmar med spelet? Friheten i att gå på toa samtidigt? Vad det kostar att kunna göra det? Och helt ärligt, vem bestämmer det – och vem bryr sig? Vad spelar det för roll?

Om jag träffar någon som reagerar med intresse och entusiasm över mitt spelande så blir jag själv glad och diskuterar det mer än gärna. Jag frågar om de själva är gamers också, och de säger något i stil med ”näe, eller jag kör lite mobilspel, men jag är nog ingen gamer för det”. Jo då, säger jag, om du spelar så är du en gamer. Det gör ju ingen skillnad vad du spelar. Och alltid, utan undantag, får jag ett leende och ett tveksamt mummel om att det inte är samma sak till svar. ”Jag spelar ju inte som du.” Men med någon typ av underliggande tacksamhet som jag inte kan sätta fingret på.
———-Sånt får mig att tappa humöret lite grann. Inte så att jag ligger sömnlös om nätterna eller startar en namninsamling, men det får mig att fundera. Människor idag gillar att spela spel; de vill göra det, de tycker att det är roligt. De uppskattar att diskutera det och blir glada när andra också känner så. Men de är rädda för att erkänna det innan de tror att deras intresse räknas.

consolegamer

OK, ska vi köra med de hårda reglerna då? Vi drar gränsen för när man får titulera sig som någonting om man får betalt för det eller inte. Som exempel: du kallar dig inte för kock om du inte jobbar som det. Men du kan ju ändå vara väldigt duktig på att laga mat, ibland mycket duktigare än de som har det som yrke, och tycka om det lika mycket som dem (eller mer). Men akta dig för att kalla dig kock, för då kanske de riktiga kockarna blir kränkta, kallar dig sämst och häller gammalt diskvatten i din pastasås när du inte ser. Eller vänta nu…

Detsamma gäller nästan allt egentligen: författare, atleter, fotografer … Och gamers också isåfall, om vi nu ska dra det till sin spets. Men då får ju nästan ingen kalla sig för det. Inte jag, inte du, inte din polare som fick dig att börja spela spel från första början, och inte douchebagsen i exemplet ovan. Ingen av oss är gamers. Vi bara gillar att spela spel, och vissa är duktiga på det (vilket faktiskt inte spelar någon roll, eftersom vi gör det för att ha roligt, inte för att ha kukmätning).
———-Men isåfall tillhör vi samma skrot och korn som casual gamers och nybörjare, för det finns inga våningar av tillhörighet i spelvärlden. Vi är som dem, de är som vi, och även fast de kanske inte ens skulle veta hur man styrde framåt i vårt favoritspel, eller orka lägga lika många timmar på spelandet som vi gör, så är de gamers – precis som vi. Bara i olika grad, vilket i slutändan är helt oviktigt.

Börja bjuda in dem istället! Visa dem vilken härlig stämning vi gamers kan stå för, vilken sammansvetsad gemenskap vi är, vilken trygg och härlig plats vi spenderar vår tid på. Hur roligt man kan ha det tillsammans, varför vi är så engagerade i spelen. Vad det faktiskt innebär att tillhöra gamer communityt; hur mycket det finns att älska.

Hoppa ner från den höga hästen och fråga om de behöver hjälp. Visa intresse, beröm, acceptera. Var lite jävla trevlig.

Så svårt är det faktiskt inte.

Och minns detta: de nybörjare som tar sig förbi den elitistiska shamingen kommer en dag att spöa skiten ur mobbarna i spelen.

 

3 Kommentarer

  1. Profilbild på ROB_88

    kankse är för att jag knappt spelar multiplayer nu för tiden, och när jag gör det är det ytterst sällan jag har voice chat igång. men jag trodde inte folk höll på så fortfarande.

    sen att vara eller inte vara en ”riktig gamer”.
    hela den diskussionen känns helt onödig, då själva termen är allmänt flummig.
    jag menar, ingen annan media industri har sån sak där konsumenterna villigt märker sig själva.
    jag har aldrig hört nån säga ”du har inte sett film X, du är inte en riktig….film-tittare” eller nåt sånt skit, eller nån som använder ordet ”bok-läsare” på samma sätt.

    • Profilbild på snyggjonas

      Märker faktiskt inte heller av det så mycket, men försöker förvisso också spela med gott folk och deras bekanta så det tar ju bort många rövhattar.
      Vill dock minnas att under mina senaste vänder i Dota och Wow så fanns förvisso den elitistiska mentaliteten kvar hos en del spelare. Vad som var intressant att se dock var hur dessa spelare ofta fick mothugg från de andra spelarna om hur de var nördiga try hards. Positivt att folk visar civilkurage i den tidigare (och tydligen fortfarande) dyngpöl som är competitive gaming communityn. Mindre positivt för oss ”gamers” är kanske att cancersvulstarna får epitetet nördar som bryr sig för mycket. Tror vi alla kan räkna in oss bland spelnördar som tar spelande (rimligt) seriöst men att det ska direkt förknippas med skitstövlar i onlinespel känns inte så kul. Dock såklart en bagatell i jämförelse med hur pissigt det måste känns att inte våga spela alls pga dessa människor.

Skriv en kommentar

Glömt ditt lösenord