Dead Rising 4 Recension

Profilbild på Daniel Green

Man spelar egentligen inte Dead Rising för historien eller för utmaningen, man spelar det för vapenkombinationerna och alla kreativa sätt man kan förpassa de odöda till de sälla jaktmarkerna på.

Efter ett decennium är äntligen Frank West tillbaka i Williamette där allt en gång började. Det blir fanservice på hög nivå då han tveklöst är den absolut roligaste och mest minnesvärda karaktären i den här spelserien. Köpcentret är återuppbyggt och även staden runt omkring är nu tillgänglig för dig som spelare att härja runt i. Påklistrat runt allt detta är en story som faktiskt helt oväntat är betydligt bättre och välskriven än vad man hade förväntat sig.

Grundmekaniken i Dead Rising 4 är identiskt med tidigare spel och det är också det som blir den största svagheten. Plocka upp precis allt du vill och använd i din kamp mot horder av zombies. När första spelet dök upp på marknaden kändes den här typen av spelmekanik unik och annorlunda mot vad man sett tidigare och för en gångs skull var det inte skjutvapnen som var det mest effektiva hjälpmedlet mot fienderna. Självklart kan du precis som tidigare kombinera alla möjliga olika prylar du hittar, till de mest underhållande vapnen du kan tänka dig. Det är också den mekaniken som driver dig att fortsätta spela, men samtidigt blir det en av bristerna i den här versionen eftersom det saknas förbättringar i just den mekaniken. Samtidigt, vad skulle de kunna ändra vid det här laget? Tråkigt nog börjar det kännas något gammalt och då pratar jag om mekaniken i sig och inte spelet överlag, så missförstå mig rätt. Eller vad man nu brukar säga?

dead-rising-4-img01

Inget går upp mot ett klassiskt baseballträ, det absolut viktigaste verktyget när apokalypsen äro kommen.

Historien i Dead Rising 4 är förvånansvärt välgjord och drivande, speciellt för ett spel som det här som egentligen enbart går ut på hjärndöd zombieslakt. Tillsammans med Franks minnesvärda och komiska kommentarer till allt som händer både i historien i sig och senare även i den öppna världen, gör detta till ett underhållande och välgjort spel av den lite mindre ansträngande skalan. Med hjälp av humorn blir heller inte det ultravåldsamma slaktandes lika påtagligt och något som normalt sett skulle kunna vara lite småläskigt eller otäckt avväpnas snabbt på grund av hur det är gjort. Vilket också med allra största säkerhet är tanken.

Jag minns det första spelet som ett ganska svårt spel, som man på grund av en tidsgräns dessutom var tvungen att spela genom minst ett par gånger innan man kunde få det ”bra” slutet. I Dead Rising 4 slipper vi inte bara tidsgränsen, men även svårighetsnivån. Spelet känns nästan för lätt och jag tror inte att jag dött en enda gång de ca 20-timmar jag lagt ner på spelet hittills. Det finns mini-bossar och även såkallade Evo Zombies som definitivt är svårare att klubba ner, men någon riktig utmaning blir det aldrig.

dead-rising-4-img02

Om man spänner fast sina resterande nyårsraketer på ett armborst får man såhär färgglada kompositioner.

Men, let’s face it. Man spelar egentligen inte Dead Rising varken för historien, eller för svårighetsnivån, man spelar det för kombinationsvapnen och de olika sätt man kan ha ihjäl zombies på. Det är dagens fakta och säger du att dessa spel handlar om något annat så har du helt enkelt fel. Det är också här spelets största styrka kommer in, med över 50-olika vapenkombinationer så finns det otroligt många kreativa sätt att förpassa de stackars ovetandes zombierna till grönare betesmarker på.

Spelmotorn känns lite yanky på sina ställen och zombies kan fastna i väggar, i marken eller helt enkelt hänga halvt sönderslitna i luften. Utöver dessa små isolerade händelser håller motorn ihop bra och med tanke på de mängder zombies man ser på skärmen samtidigt levererar det också förhållandevis bra frame-rate. Det dippar till och från, men det är inget som varken förtar eller förstör helhetsupplevelsen.

dead-rising-4-img03

Jultemat är genomgående i hela spelet och framförallt i bakgrundsmusiken i menyerna. Underbart!

Utvecklarna har under tio års tid förfinat konceptet till där vi är idag, men tyvärr känns inte spelmekaniken riktigt lika unik som den gjorde vid release av det allra första spelet. Alldeles för få nyheter för att det ska lyckas fånga spelaren på samma sätt som tidigare. Mekaniken i sig känns bra, välgjord, välpolerad och framförallt rolig. Men mer än så blir det inte, vi har sett det förr och jag misstänker att vi kommer se det igen. Om du gillar den här serien så ska du definitivt ta dig en titt på detta spel då det är bäst i serien, samma gäller om du inte tidigare har spelet något av de andra spelen och är sugen att testa. Då är det 4:an du ska börja med, för ja. Det är bäst av det du har att välja mellan, punkt och slut.

Bra

  • Frank West är äntligen tillbaka
  • Storyn är över all förväntan
  • En stor öppen värld
  • Kombinationsvapnen

Dåligt

  • Ingen revolutionerande utveckling av spelmekaniken
  • Kan tillslut kännas ganska enformigt
7.5

Bra

Profilbild på Daniel Green
Daniel är en veteran på PowerGamer.se och har spelat tv-spel sedan tidigt 80-tal. Till favoritgenre hör simulatorer, rollspel, shooters och peka-klicka-äventyr av den gamla skolan. Några av favoritspelen är; Monkey Island, Farming Simulator, Forza Motorsport och The Elder Scrolls med flera.

1 Kommentar

  1. Profilbild på MrAndersson

    Tråkigt att de inte har gjort fler uppdateringar i spelet, men samtidigt låter det ju som att man skulle kunna ha ganska roligt när man spelar det. 🙂

Skriv en kommentar

Glömt ditt lösenord