Mass Effect kan jämföras med en episk rymdsaga som vi mera känner till som Star Wars. Det här tycker jag personligen är ingen överdrift, Mass Effect är spelvärldens svar på George Lucas rymdsaga. Att röstskådespelarna i Mass Effect 3 dessutom är framstående skådespelare stärker den upplevelsen ännu mer. Inför det avslutande kapitlet i Mass Effect-serien ville inte BioWare lämna något åt slumpen. Därför har spelstudion valt att rekrytera erfarna skådespelare som kan leverera det där lilla extra som gör att känslan i spelet bli ännu mer genuin och trovärdig. Inlevelse är något som är otroligt viktigt för att göra din karaktär trovärdig. Detta ska alltså den utvalda truppen som BioWare valt ut visa oss i Mass Effect 3.

Favoriten Martin Sheen (Illusive Man) återvänder tillsammans med Mark Meer som gör rollen som Shepard. Den kvinnliga versionen av Shepard kommer Jennifer Hale att ge liv till. En ny karaktär som introduceras är James Vega, han är en marinsoldat i spelet. Han kommer att assistera Shepard under spelets gång i kampen om jordens överlevnad. Den som gör hans röst är ingen mindre än Freddie Prinze Jr. Du kan ha sett honom i filmerna Jag vet vad du gjorde förra sommaren och som Fred i filmatiseringen av Scooby-Doo. Sköna Seth Green återvänder också som den alltid lika muntra Joker. Detta är bara några av de personer som kommer att göra allt för att Mass Effect 3 ska kännas mer levande än någonsin tidigare.

“Vi är mycket nöjda med den passion och de känslor som ensemblen tog med sig in i sina rolltolkningar i Mass Effect 3,”berättar Casey Hudson, Executive Producer, Mass Effect-serien. “I en story där Jorden och hela galaxen ligger i krig behövde vi ta skådespelarinsatserna till en nivå av dramaturgisk kraft och intensitet som vi aldrig tidigare försökt att uppnå. Denna extremt begåvade samling skådespelare levererade verkligen”.

“Jag har alltid älskat science fiction och spel, i Mass Effect blandas för första gången de båda genrerna framgångsrikt”, berättar Prinze, Jr. “Det är ett totalt uppslukande spel där du verkligen känner att du är en del av resan genom detta universum. Det kommer att få dig att tänka, att bry dig om karaktären du spelar med och du kommer att känna för de karaktärer du tar med dig ut i kriget”.

Är du redo för den avslutande delen av detta storslagna rymdepos som kommer att avslutas nu den 8 mars? Denna skribent är redo att försvara jorden från The Reapers som kommer att försöka förinta hela den mänskliga existensen. Det enda som står i deras väg är Commander Shepard och besättningen ombord på Normandy.

Att säga att jag tycker om Metal Gear Solid-serien är ett understatement. Om det är något fenomen ur spelvärlden som jag troligen aldrig kommer att sluta tjusas av är det sensationen av att i form av Solid Snake överlista fiendesoldater och ensam ta mig an stormakter. Det vinnande koncept och den framförallt helt makalösa historia som Hideo Kojima iscensatte för tjugofem år sen har under samma tid både skapat en egen subkultur inom spelande och samtidigt trollbundet både en och två generationer. Först nu har vi getts chansen att uppleva del två och tre ur Solid-serien i en helt ny presentation, restaurerad till sin yttersta spets. De båda PlayStation 2-titlarna var för sin tid oerhört avancerade och ser idag inte ens halvdåliga ut, men trots det har man lyckats med att förvandla dem till någonting som är så mycket mer än bara förfinade pixlar.

För Konami hade det i stort sett räckt med att tillgängliggöra de nu klassiska, nästan retrostämplade, PlayStation 2-titlarna till dagens generation av konsoler för att vi hade mottagit deras utgåva med öppna armar. Att vi sedermera fick uppleva PSP-titeln Metal Gear Solid: Peace Walker på stationära konsoler och widescreen-TV är bara kolasås på karamellen. Men vad man istället har gjort är att ta det hela ett steg längre än en enkel samlarutgåva, och istället får vi ta del av en hel hög med nytt material som både känns spännande och fräscht och samtidigt skänker en hel del exklusivitet till den nya kollektionen. I urval så har man varit generös nog att slänga in de två titlar som är seriens rötter, Metal Gear och Metal Gear: Snake’s Revenge som vi för två decennier sedan upplevde i 8-bitar. Dessa spel är idag både svåra att få tag på och på ett enkelt sett kunna uppleva dem på valfri TV-apparat, så det faktum att vi nu bara av farten kan få äga dem på vår Xbox eller PlayStation 3 är en fantastisk tribut till retrospelande. I de senare Metal Gear Solid-titlarna tillkommer extramaterial i form av flertalet nya specialuppdrag, samt möjligheten att avnjuta tidigare osedda spelsegment. Bilder och utökade riktlinjer till spelet gör att det hela känns fräscht och anpassat efter sina nya konsoler. Det blir svårt att vara otacksam.

I slutändan är det enkelt att konstatera att Metal Gear Solid HD Collection är den bästa samlarutgåva vi har sett sedan Valve släppte Orange Box. Förutom de mängder av nytt och även exklusivt material som man har sprängfyllt paketet med så ser samtliga spel fantastiska ut. Peace Walker gör sig väl på en stationär konsol, och av de båda PlayStation 2-titlarna så ter sig framförallt Metal Gear Solid 3: Snake Eater fullkomligt makalöst, precis som man förväntar sig av en titel restaurerad för vår senaste spelgeneration. Det blir uppenbart att de klassiska Metal Gear Solid-spelen i det närmaste är tidslösa, då man får känslan av att de inte har åldrats en dag sedan sin ankomst. Deras unika utförande och djupgående spelmekanik har införskaffat sig en orubblig plats i spelhistorien. Precis som att det banbrytande AI-systemet som introducerades i Metal Gear Solid 2 blev en mall för utvecklare världen över så bör Metal Gear Solid HD Collection vara den referenspunkt att utgå ifrån när man ska göra en samlarutgåva. Ett paket som är i det närmaste komplett gör att den enda bristen blir uppenbar; vart är den första Metal Gear Solid-titeln? Den sista pusselbiten saknas enormt, men avsaknaden av originaltiteln till trots så kan Metal Gear Solid HD Collection omöjligen lämna ett fan till serien besviken.

När Soul Calibur tog sitt namn efter att ha utvecklats ifrån Soul Edge, originaltiteln, så markerades en ny generation av fightingspel. Genrén hade aldrig sett lika bra ut, och med det djupa nya stridssystemet introducerades möjligheten att röra sig sömlöst kring sin motståndare med större frihet än någonsin tidigare. Med ett karaktärsgalleri som fick dåtidens konkurrenter att blekna i jämförelse och en story som var mer välutvecklad än något som scenen tidigare sett så var Soul Calibur nu ett faktum, och efter en lyckad uppföljare under samma namn så var en serie påbörjad. Tre spel senare har serien lyckats med att hålla sin kärna i ett järngrepp, men när något är lånat, något är stulet och inte mycket är nytt så osar det en sanning om maskinstopp i utvecklingen.

Soul Calibur V är bortom alla tvivel ett spel ur sin serie. Ner till minsta detalj så finns alla de funktioner som serien har lagt sig till med, och den som åtminstone har spelat den tills nyligen senaste installationen kommer att spela på hemmaplan. Känslan är i det närmaste identiskt med den fjärde titeln, och förutom ett fåtal undantag så är det i stort sett samma spel. Nymodigheter kommer i form av möjligheten att med två efterföljande rörelser med styrspaket uppåt eller nedåt tillåter spelaren att röra sig i sidled snabbare än förut, och därigenom följa upp med kombinationsattacker. Ett vidareutvecklat pareringssystem ger möjligheten att utföra effektiva pareringar och blockader genom att förbruka energi från sin ny-implementerade ”Critical Meter”, samt ger vid större summor möjligheten att utföra cinematiska specialattacker. Det hela fungerar väl och utan problem, men frågan är vilken plats det har i det mindre taktikkrävande scenario som Soul Calibur faktiskt är.

Precis enligt seriens kotym så lägger Soul Calibur V en stor fokus vid story. Satt sjutton år efter den senaste titeln så läggs största delen av handlingens fokus på nykomligen Patroklos, son till Sophitia, en av seriens veteraner. Genom att spela sig igenom matcher där handlingen utvecklas däremellan via stillbilder och filmsekvenser kan den insatte samla på sig ännu mer kunskap om spelets sagolika universum, men för den som endast har kommit för att avnjuta en fight eller två finns det inte mycket att skriva hem om. Friheten som krävs för att göra ett handlingsdrivet inlägg i ett fightingspel syns inte till, och det hela blir egentligen ingenting mer än ännu ett arkadläge maskerat i teaterakter. Utöver detta finns det därmed inte mycket att roa den ensamma spelaren, och om ingen polare finns till hands i närheten finns det inte mycket att roa sig med utöver att slipa på krigskonsterna för den som väljer att spela offline. Det som därmed räddar spelet är ett onlineläge som fungerar bättre än någonsin tidigare. Robusta uppdateringar ser till att allt flyter på bra och fungerar precis på det sätt som sig bör för en onlinefighter. Här lever spelet ut på allvar, och att sätta sina färdigheter mot spelare från hela världen blir både lättillgängligt och tjusande.

Välkommet återkommande är också spelets läge för karaktärsskapande. Precis enligt receptet så är även detta läge större, djupare och mer utvecklat sen sist, och möjligheterna för att skapa sin egna krigare är nu ännu närmare oändligheten än tidigare. Att vi nu ges möjligheten att justera vår karaktärs längd, kroppsbyggnad och ansikte och till och med justera enskilda kroppsdelar ser till att ingen tas ifrån chansen att skapa sin egna idealkaraktär.

Utöver detta står det klart att Soul Calibur V inte erbjuder mycket nytt, och heller inte erbjuder någonting som för sin genré är originellt. Critical Finish-funktionen från den föregående installationen i serien var lånad från Mortal Kombat, Critical Edge-attackerna introducerade i denna titel är från Street Fighter och nyutvecklingen till det klassiska Ring Out-systemet som har varit med serien sen start som tillåter spelarna att falla ner till nya nivåer av en arena och fortsätta striden där är oblygt stulet från Dead or Alive-serien. Utöver detta är allt innehåll i Soul Calibur V endast vidareutvecklingar av idéer och funktioner som redan har existerat inom serien, och omedelbart blir det uppenbart att denna femte installation inte erbjuder någonting som är nytt. Tyvärr så fortsätter Soul Calibur-serien att använda sig av enkla och oinspirerade medel för att utveckla sig, och fortsätter därmed att stagnera.

Soul Calibur V är ett välkomnat tillskott till 2012-scenen av fightingspel, även om det känns som ett spel som vi knappt väntade på. Dynamisk spelmekanik och visuella läckerheter gör att det utan tvekan erbjuder intensiv och lättillgängligt spelande som bör avnjutas antingen online eller med ett par vänner , men så länge som Soul Calibur-serien fortsätter att trampa i samma vatten så kommer dess spel alltid att endast vara ”bra”.

Ja, sedan sin upprättelse för över ett decennium sedan så har den actionbaserade hack ‘n slash-kulturen inte föråldrats en dag. Tvärtom så ser scenen bättre ut än någonsin, med sitt extremt visuella innehåll förstärkt till tusen. Men hur är det med det faktiska innehållet? Med undantag för God of War så har inga spel ens kommit i närheten av att rida på den ursprungliga vågen och därigenom skapa sig en serie, och med varje installation som följer så finner vi oss balanserande på kanten till tröttsam pastisch. NeverDead skapar sin mark genom att, på allvar, resa sig ur askan lämnad av Devil May Cry. Med en protagonist och sättning som är löjligt lik sin urfader så tycks spelet vara något av det genomskinligaste vi har sett på länge, men det visar sig att man – bokstavligt tavlat – inte har stympat sig själv helt och hållet.

I NeverDead sätts vi i kontroll av Bryce Boltzmann, en 500 år gammal odödlig demonjägare som spenderar sina dagar med att hjälpa den lokala polisen med att avvärja ett växande hot från demoniska varelser. Tillsammans med dennes kvinnliga partner Arcadia kastas vi direkt in i ett actionkantat äventyr genom den numera dysfunktionella staden. Huvudkaraktärens odödlighet kommer tillsammans med ett par partytrick, ett av dessa är förmågan att återskapa förlorade kroppsdelar. Även om vi befinner oss utanför liemannens rättskipning så är livet svårt när vår fysiska gestalt kan sammanfattas till ett kringrullande huvud, och därigenom får vi en något lekfull utmaning. På detta sätt tar vi oss igenom en något mer annorlunda hack ‘n slash-titel, men ställs samtidigt inför många av de barnsjukdomar som genrén har dragits med sedan start. Mobiliteten, som är bland de mest grundläggande faktorerna i ett givet actionspel, är långt ifrån hundraprocentig. Kollisionen i spelet är oförlåtlig och mer än en gång kommer du skrika rakt ut när du efter att ha fastnat framför en fiende eller en bit skrot få se dina armar och ben spridas över skärmen. Att som ett ensamt huvud rulla runt för att samla på sig sina lemlestade kroppsdelar är charmigt, men det blir snabbt till ett irritationsmoment utan dess like.

Vad som blir desto intressantare att prata om är de punkter då NeverDead faktiskt lyckas med att utmärka sin egna plats inom sin tätbefolkade förgrening. Spelet kommer långt på sina läckert förstörbara miljöer. I stort sätt allting i spelet går att förstöra på ett eller annat sätt, och detta hade räckt för att vara ett ambitiöst och trovärdigt inslag. Vad man har lyckats väl med att göra är att istället göra det till en stor del av spelmekaniken, där raserade miljöer kan ta hand om dina fiender bra mycket snabbare än både skjutvapen och svärd. Att under en scen slåss lika mycket mot omgivningen som mot de demoner som tuggar på dina vader skänker både tjusning och ett enormt tempo till stridigheterna. Den uppfinningsrike kan använda Bryces goda läkkött tills fin fördel för att på mycket effektiva sätt ta hand om de mycket mer ömtåliga fienderna. Att fylla ett helt rum med gas och därefter tända en tändsticka för att rensa skärmen från illvillingar blir mycket mer genomförbart när den egna hälsan endast är en faktor av att låta huvudet åter fästas vid nacken. Det finns ett oväntat djup i spelmekaniken bakom möjligheterna att slita av de egna kroppsdelarna, och vare sig det handlar om sektioner för att ta sig vidare i spelet eller för att hitta tillbaka till den egna kroppen under strid så är det en rätt tjusig spelmekanik. Ofta irriterande som tusan, men tjusig.

Vad som slutligen håller NeverDead i ett järngrepp och förbjuder det ifrån att kasta av sig betäckningen medelmåtta är samma synd som har haft ihjäl otaliga actiontitlar: repeterande. Att gå från scen till scen och endast rensa rum på rum av demoner blir enformigt redan innan första kapitlets slut. Ljuspunkter kommer i form av klart godkända pusselsektioner och bossfighter, som alltid för genren, är välutvecklade, utmanande och bara rent ut bombardistiska. Att resa mellan dessa sektioner blir inte helt långtråkigt, men samtidigt långt ifrån minnesvärt.

Svart på vitt så är inte NeverDead årets actiontitel. Spelet har helt enkelt inte alla de kvalitér som krävs av en AAA-titel och dras samtidigt med för många småbrister för att ta sig förbi betyget väl godkänt. Med det sagt, så är det ett spel som med enkel finess och simpla medel blir oförskämt roligt. Även om jag inte är knockad, så är jag underhållen. Tyvärr är jag irriterad lika mycket av tiden som jag är road. Men i slutändan är spelet inget annat än en solid och intensiv actionupplevelse i tredjepersons-vi från start, och ingenting för den som uppskattar genrén att missa. Det blir svårt att se på NeverDead med ett ont öga när man med ett automatvapen i var hand plöjer igenom alla materiella ting till den grad att FrostBite 2-motorn ser undermålig ut, där demonblod, explosioner och civilkaos ackompanjerat av hårdrock blir orkestern för vår förströelse.

Spelet kommer nämligen den 17 april att släppas till Xbox 360. Det är också ett väldigt seriöst projekt med att porta det till konsol. Källkoden till spelet kommer att ändras för att ge en bättre och mer naturlig känsla av spelet till konsolen. Spelet kommer också att släppas i två olika versioner, en vanlig och en med extra innehåll. Det extra innehållet är bland annat helt nya uppdrag och platser som inte har existerat i PC-versionen av The Witcher 2. Konsolversionen kommer också att ha ett helt nytt kontrollsystem, både för kamera och rörelse. Detta kommer att göra att alla intensiva strider under spelets gång kommer att kännas flytande och ännu mer dynamiska.

“The Xbox 360 version is a complete adaptation of the game to the new platform, we’ve rewritten the code so it feels native to the console. This latest version of The Witcher 2 has been expanded in many ways, and some experts believe it to be one of the best-looking games ever to make it to consoles,” said Adam Badowski, head of CD Projekt RED studio.

“PC users who already own the game will be happy to learn that they will be able to download all the added content free of charge. At the same time, the Xbox 360 version will incorporate all DLCs and upgrades made available thus far for the game’s original platform (including the ‘Arena’ arcade mode and Tutorial that were part of the latest and richest PC version)” added Badowski.

Om du inte har sett maratonet som visas här på PowerGamer.se bör du ta en titt, kanske blir du inspirerad. Från och med den 17 april har du då valet att uppleva historien med Geralt antingen via PC eller Xbox 360, oavsett ditt val kommer det att bli en lång och minnesvärd resa.

Teamet bakom den världsberömda FIFA-serien har nu satt ihop den mest verklighetstrogna street football-upplevelsen som du kan hitta i ett spel. Spelet kommer att vara packat med autentiska dribblingsstilar och tricks som verkligen sätter fart på man-mot-man-kamperna. Dessutom introducerar spelet ett helt nytt kontrollsystem som kort och gott heter Street Ball Control. Rent styrmässigt när det kommer till bollkontroll och touchkänsla finns det inget tidigare FIFA som har bättre precision än detta. Spelet kommer dessutom ta med dig på en resa runt jorden för du kommer att få tillgång till 35 olika platser världen över där du kan utkämpa kamper på gatorna för att bevisa vem som är bäst.

Den senaste nyheten om FIFA Street är att spelet kommer att innehålla ett socialt ingame-nätverk. Street Network heter det sociala nätverket för att vara exakt och där har du möjlighet att interagera med människor i hela världen. Du kan till exempel spela in ingame-videos och sedan publicera klippen på nätverket för att låta andra ta del av dina dribblingstekniker eller om du helt enkelt bara vill skryta med hur grym du är. Genom nätverket kan man dessutom hålla koll på sina vänners rank och status när man spelar online-matcher eller spelar World Tour story-läget. Detta är också bara några exempel av vad du kan göra med Street Network. En annan sak som kan intressera många är att om du förhandsbokar spelet som släpps den 15 mars får du tillgång till ett Adidas all-star team där det ingår några av världens bästa spelare. En av dessa spelare som existerar i laget är Lionel Messi som i nuläget spelar för FC Barcelona.

“Street football handlar helt om man-mot-man-kampen och när du gör en dribbling som fintar upp din motspelare på läktaren”, berättar Sid Misra. “Street Network förflyttar verklighetens skrytmånsar till spelet genom att ge spelarna möjligheten att göra videos av de största ögonblicken och dela dem med alla i sitt street network.”

Spelet släpps den 15 mars till PlayStation 3 och Xbox 360. Vill du ha den där råa kampen man-mot-man då rekommenderar jag varmt FIFA Street, ge järnet och dribbla bort dina motståndare för att komma ut från fighten segrandes och lycka till. Må den bästa liraren vinna!

Om du vill ha ett större djup och veta mer om bakgrundshistorien som slutligen leder fram till Hitman: Absolution kommer den möjligheten att finnas tillgänglig i form av en roman. Författaren Raymond Benson har tagit sig an uppgiften att skriva Hitman: Damnation som romanen kommer att heta. Om romanen kommer till Sverige är ännu inte bekräftat men den kommer att släppas i Nordamerika och flera andra länder i världen, vilka de övriga länderna är kommer att uppdateras på den officiella hemsidan för Hitman. När det gäller berättelsen i Hitman: Damnation kan jag informera att den kommer att utspela sig mellan Hitman: Blood Money och Hitman: Absolution. Agent 47 står inför sin tuffaste utmaning någonsin, han ska nämligen utplåna ett flertal högt politiskt uppsatta människor. Allt går inte som planerat när 47 inser att han har hamnat mitt bland lögner, bedrag och mord.

Raymond Benson är ingen nybörjare när det gäller att skriva romaner på tidigare baserat material. Han har innan detta projekt skrivit sex romaner om James Bond och dessutom har han även skrivit för New York Times. Där är han dock mera känd under namnet David Michaels och har skrivit den världsberömda Tom Clancy’s Splinter Cell och första uppföljaren Operation Baracuda. IO Interactive är studion som utvecklar Hitman: Absolution, det är deras största och mest ambitiösa projekt hittills. Ingen release har ännu bekräftas men någon gång under 2012 kan vi räkna med att få se spelet på hyllorna i butikerna.

Om du gillar spel som går ut på att du ska använda din list för att överleva eller föredrar ett spel som erbjuder dig möjligheten att oskadligöra dina fiender på kreativa sätt, då kan du gilla Hitman: Absolution. Du kan också gilla att bara lönnmörda folk helt enkelt, det här spelet passar många gamers och jag vet att jag är en av dem.

Många människor drömmer om att få utveckla ett spel och väldigt många är det som satsar på sina drömmar. Tyvärr är det inte alla som har chansen att visa upp sina skapelser. Om du lyckas samla ihop tillräckligt med pengar kan du ta dig till Independent Gaming Festival som hålls under Game Developer’s Conference. Dit åker väldigt många hoppfulla utvecklare som tror att dem har något alldeles extra att visa upp, trots detta får många också åka hem med krossade drömmar. Men det händer också att ibland dyker ett guldkorn upp som visar sig ha enorm potential. Student Showcase-priset fick en grupp franska studenter ta mot 2010 för deras skapelse Puddle.

Ett spel som påminner väldigt mycket om Fluidity och World of Goo. I det här fallet handlar det om att manipulera skärmen för att kunna transportera kemiska vätskor genom banor som är fyllda med hinder. För varje bana som går gäller det att använda kreativiteten och framför allt hjärnan för att lista ut hur du ska ta dig förbi nästa hinder. Spelet som visades på IGF var dock bara ungefär tio minuter långt med väldigt få antal banor, men det var tydligen allt som behövdes för att Konami skulle bli intresserade. Nu den 25 januari släpps nämligen spelet som ett fullt nedladdningsbart spel med Konami som utgivare. Det betyder alltså att spelet kommer att innehålla ännu fler banor, mer kluriga hinder, vätskor med olika effekter och framför allt mer utmaningar för att testa din hjärna. Om du väljer att köpa spelet till PlayStation 3 kan du styra omgivningen i spelet genom att använda PlayStation Move eller Sixaxis-kontrollen.

Den här skribenten har spelat den korta varianten som visades upp på IGF. Det var förvånansvärt underhållande och jag personligen ser väldigt mycket fram mot mer från detta spel, det rekommenderas varmt till alla människor som vill spela ett mysigt litet spel som samtidigt kräver lite av dig som spelare.

Fallout: New Vegas är en avstickare i serien, det är alltså ingen direkt uppföljare till Fallout 3 men spelet lyckades ta mot positiv kritik. Dock var det en del buggar i spelet innan den första patchen släpptes. Tack vare ett samarbete mellan Obsidian Entertainment och Bethesda Softworks lyckades Bethesda få ut en patch redan efter en vecka som fixade 200 quest och skript-relaterade problem. Samtidigt är Bethesda lite ökända för just att deras spel ofta innehåller en del buggar, förlåter vi studion för detta? Det är upp till var och en att avgöra.

Men nu den 10 februari kommer spelet åter igen dyka upp i butiker runt i Europa. Denna gång kommer spelet istället i en Ultimate Edition utgåva. Det är verkligen den ultimata utgåvan också för i det här paketet får du verkligen allt som är relaterat till New Vegas. Det kommer att ingå add-on paketen Dead Money, Honest Hearts, Old World Blues och Lonesome Road. Men det är inte allt utan du får även tillgång till vapen, ammunition och recept från de allra senaste tilläggen Courier’s Stash och Gun Runners Arsenal.

Är du ett stort fan av Fallout och ännu inte har spelat New Vegas finns det inget bättre tillfälle än att nu i februari passa på och inhandla denna kompletta utgåva. Om du söker ett äventyr med många speltimmar ska du absolut plocka upp detta i butiken, för i New Vegas kan du stanna många timmar.

Ken Levine har spenderat större delen av hans karriär som spelutvecklare på Irrational Games. Det var där som han arbetade med att skapa en av världens mest omtalade spelserier, BioShock. Det första spelet i serien fick ta mot kritikers hyllningar världen över för bland annat för den väl genomtänkta berättelsen och undervattensstaden Raptures detaljerade miljö. 2K Marin som sedan tog över utvecklingen av andra spelet lyckades leverera ett bra spel, dock var det inte lika bra som föregångaren. Med Irrational Games tillbaka för att sköta utvecklingen av BioShock Infinite är det många som hoppas på en nytändning för spelserien. Kan den nya svävande staden Columbia ersätta Rapture? Kommer vi att få se nya effektfulla plasmids? Blir berättelsen lika gripande som i första BioShock? Frågorna är många men detta år kommer också svaren.

Det finns en sak som kommer att skilja BioShock Infinite från dess föregångare, ett läge som kort och gott heter 1999. Namnet är en hommage till en tid då spel var utmanande och krävde mer fokus från spelare, det är dags att återuppleva dessa tider med BioShock. Det spelar ingen roll vilken svårighetsnivå du väljer under din spelomgång, inget kommer att mäta sig med 1999. Du måste hantera dina vapen, krafter och ditt liv på ett helt annat sätt om du vill klara dig genom spelet på detta läge. Det visar sig tydligt bland annat genom att om du dör, då kan du inte räkna med att bara börja om från din senaste checkpoint. Du får se en ovälkommen skärm istället med orden ”Game Over” om du inte har resurserna som krävs för att fortsätta. Ken Levine berättar själv här nedan om det nya läget som kommer att ge spelare världen över en upplevelse de sent kommer att glömma.

“We want to give our oldest and most committed fans an option to go back to our roots,” said Ken Levine, Creative Director of Irrational Games. “In 1999 Mode, gamers face more of the permanent consequences of their gameplay decisions. In BioShock Infinite, gamers will have to sweat out the results of their actions. In addition, 1999 Mode will demand that players pick specializations, and focus on them.

“I’m an old school gamer. We wanted to make sure we were taking into account the play styles of gamers like me. So we went straight to the horse’s mouth by asking them, on our website, a series of questions about how they play our games. 94.6 percent of respondents indicated that upgrade choices enhanced their BioShock gameplay experience; however, 56.8 percent indicated that being required to make permanent decisions about their character would have made the game even better.”

Kommer du att våga pröva det oförlåtande spelläget när BioShock Infinite släpps? Denna skribent kommer att ge det en chans och antingen kommer jag komma ut stark, eller blir jag nedbruten bland skyarna i Columbia? Oavsett om du köper det till PlayStation 3, Xbox 360 eller PC kan du räkna med att läge 1999 kommer att ta dig tillbaka till rötterna, oavsett om du vill det eller ej.