När Nintendo presenterade sin konsol Wii U, var en viktig punkt att den ”vanliga” handkontrollen gör comeback och motion control skulle därmed förpassas till historien. Eller inte ifall man ska tro Zelda-producenten Eiji Aonuma som i en intervju pratat om framtida Zelda-titlar.

Angående kontrollerna pratar han om det viktiga i hur man besegrar sina fiender i Zelda: Skyward Sword och mycket är tack vare just den typ av kontroll Wii använder sig av. Därför ställer sig Eiji Aonuma tveksam till huruvida Zelda-serien ska återvända till traditionell styrning och frågar sig även ifall utvecklingsteamet någonsin kommer att sluta med motion controls till den klassiska spelserien.

Källa: Computerandvideogames.com

För denna skribent har väntan varit lång. Det är inte fören jag startar upp spelet och bemöts av den musik som familjärt har ackompanjerat vårat sparfilsväljande sedan Ocarina of Time som jag inser att det faktiskt har gått fem år sedan jag sist upplevde ett nytt Zelda-spel på en stationär konsol. Precis som att ett spel ur Zelda-serien alltid besitter oändliga möjligheter så kommer det alltid att ställas inför det faktum att det oundvikligen kommer att jämföras med och tvingas sträva efter Ocarina of Time, som fortsättningsvis i denna text kommer att vara synonymt med ”det bästa tv-spelet genom tiderna”. Det är en skrämmande sak att ställas inför, men de titlarna ur serien som har efterföljt världens bästa spel har alla förstått hur man på bästa sätt bygger vidare på detta fenomen. Skyward Sword är inget undantag.

Den hela hemligheten bakom Zelda-seriens massiva erövringar är löjligt enkel. Vad spelen har gjort sedan den första uppföljaren är att förnya sig. Tjugofem år och otaliga utsvävningar senare kan man endast se tillbaka och konstatera att om det är någonting som serien har lyckats med så är det att hålla en orubblig balans mellan att skatta sina rötter och utforska nya element. Det finns inte ett enda spel ur serien som inte direkt känns som ”Zelda”, och ändå så är spelen i slutändan fantastiskt olika varandra. Varje spel i serien har lyckats med att introducera sina distinkta konflikter och teman som har präglat dessa spel och gjort dem till den individuella upplevelse som de alla är. Skyward Sword tar till skyarna i det största Zelda-spelet vi någonsin har ställts inför.

Legend of Zelda: Skyward Sword utspelar sig innan händelserna i Ocarina of Time och skildrar ursprunget av Ganondorf och Master Sword. Berättelsen börjar i staden Skyloft, bygg på en ö som svävar högt över molnen. Världen nedanför molnen är belägrad av monster och demoniska krafter och i ett försök att hålla människorna säkra skapade gudinnan Hylia deras luftburna boning. I denna idyll lever passande nog både en yngling vid namn Link och en ungmö vid namn Zelda, men deras tillvaro krossas när den unga flickan på ett mystiskt sätt kidnappas från den skyddade världen ovanför molnen, någonting som tvingar vår hjälte att stiga ner till den farofyllda världen nedanför. Utrustad med ett svärd som både besitter gudinnans kraft och tillåter honom att kommunicera med dess själ, en varelse vid namn Fi, så klyver Link molnbarriären och beger sig ner i en värld fylld av demoner, faror, tempel och alla våra drömmar kring ett Zelda-spel.

En längre introduktion än så kräver inte spelet. När jag precis har hunnit acklimatisera mig med den himmelska idyllen ovanför molnen så tar spelet fart och jag befinner mig i ett Hyrule som är långt ifrån det land jag en gång kände. Landmassan är mörk och dyster, och även om den är rik på klimatisk mångfald så är samtliga områden kalla och obebodda. Direkt lyckas spelet med att leverera känslan av att det jag nu upplever utspelar sig långt innan det sprudlande Hyrule som vi besökte i både Ocarina of Time och Twilight Princess. På okänd mark tar jag mig an outforskade platser, tempel och bosstrider i precis den manér som jag både förväntar mig och vill ha från ett Zelda-spel, och jag tappar inte intresse för en enda sekund. Emellan mina storydrivna bravader kan jag välja att utforska de många öarna som ensamt svävar över molnen. I en vidare utveckling av det utforskande resandet mellan platser som spelade huvudroll i Wind Waker så ligger mycket av spelets storhet i allt det som jag kan upptäckta över molnen och dessa sidouppdrag blir, för den som vill, ett spännande och belönande avbrott ifrån det progressiva tempelnötandet. På sina sätt skapas en illusion kring att spelet inte är så linjärt som det faktiskt är, och även om resandet inte är lika storslaget och förfinat som när vi reste över haven i Wind Waker så är det en tjusande upplevelse att i ena sekunder susa över molnen, för att i nästa falla mot nästa okända destination.

Spelmässigt så är Legend of Zelda: Skyward Sword inte långt ifrån klanderfritt. Användandet av Wii Motion Plus-tillskottet är fullkomligt och det är i de allra flesta fall helt häpnande hur Links svärd följer rörelserna av din handkontroll till fullo. Inte bara riktning utan även vinkel spåras och att bemästra de handledsfina manövrarna blir kritiskt när en duell med en fiende ska avgöras. Skyward Sword introducerar således en inlärningskurva för ett djupare stridssystem som dessutom är mer krävande, utmanande och engagerande än vad vi har sett i något tidigare spel i serien. Tillsammans med det klassiska target-systemet som Ocarina of Time skänkte till en hel spelvärld så blir det till ett sant nöje att fäkta efter varenda fiende som ställer sig i din väg. Förutom den kullerbytta som vi nu förväntar oss att Link besitter i varenda titel så kan vår grönklädde hjälte nu även spurta framåt genom att förbruka kraft ifrån den stamina-mätare som nu har introducerats. Genom att spurta kan Link ta sig upp korta sträckor över väggar och därmed nå helt nya nivåer av plattformande och pusselutformande. Den fåordige protagonisten är mer rörlig än vad vi någonsin har sett honom och klättrar nu även över smala avsatser genom att hänga från kanten och kastar sig över klätterbara ytor. Samtliga grottor och utmaningar i spelet drar nytta av dessa nya möjligheter och öppnar upp dörrar till helt nya sorters pussel och precisionskrävande utmaningar.

Så fortskrider Legend of Zelda: Skyward Sword. En handling som tar oss djupare och djupare in i seriens historik ställer oss inför många av de mest minnesvärda stunderna från detta spelår i ett par av de bästa tempel som serien någonsin har presenterat. Mellan dessa segment lyckas spelet med att på ett inbjudande sätt uppmuntra spelaren till att stanna upp och utforska de många platser som ligger inför en, och både spelvärdet i dessa sidouppdrag och dess belöningar gör inte bara spelet till en större upplevelse i sig, utan fyller det med speltimmar på ett sätt som inte känns fult. Den som vill göra allt i spelet har otaliga speltimmar framför sig, men det är ändå innehåll som känns välkommet och värt att uppleva. Det mest fantastiska är hur spelet trots sitt nya och spännande innehåll inte för en sekund glömt bort sina rötter, utan vet precis vad som är viktigt för serien och vad dess spelare förväntar sig och till och med detta görs på ett sätt som tack vare de nya viktiga spelelementen inte känns blasé. Skyward Sword innehåller precis allting som man kan förvänta sig av det, och mycket mer därtill.’

För denna skribent har väntan varit lång. Men denna skildring av de händelser som satte scenen för Ocarina of Time har varit en av årets absolut mest angenäma spelstunder. The Legend of Zelda: The Skyward Sword är ett nutida mästerverk, och från sin musik till sin spelmekanik och bandesign så är det en tvättäkta Zelda-upplevelse som börjar bra och därifrån bara växer för varje timma, timmar som det finns många av i seriens hittills största spel. Nintendo visar återigen vilka som i slutändan är de största inom spelvärlden och vilka mästerverk som de fortfarande kan lägga till i sin repertoar. Genom Skyward Sword har även Wii-konsolen nått sin fulla potential och den rörelsekänslighet som spelets hela kärna är baserad på kan i denna generation antagligen inte förfinas mer än detta. Zelda-serien kunde inte ha firat sitt jubileum mer värdigt än så här.

Grattis på födelsedagen, Zelda, och tack för tjugofem fantastiska år. Skyward Sword är ett löfte om hur framtiden för hur de nästa tjugofem skulle kunna se ut.

Något som jag personligen vill framhäva extra mycket i den här recensionen är möjligheten att spela med klassiska spelare. Det faktum att du kan spela som Michael Jordan, Magic Johnson, Larry Bird eller Patrick Ewing med flera. Bara just det alternativet att man kan välja de här klassiska spelarna gör det till ett av de absolut bästa basketspelen som för tillfället finns ute på marknaden. Men det spelar egentligen ingen roll vilken tidsepok inom basketen du spelar i NBA 2K12, då det verkligen lyckas leverera på varje punkt. Det jag tycker är extra roligt med de klassiska spelarna är att man känner igen dem, även om man som jag inte är något stort fan av basket.

Det är inte enbart spelets riktigt bra animationer, superskarpa grafik eller de underhållande kommentatorerna utan hela atmosfären. Det är ett totalt paket av helt häpnandsväckande basket som är så underhållande så jag kan inte förstå att jag inte följt den här serien sen tidigare. Från det att du springer ut på planen tills det att du helt genomsvett haltar av, riktigt osar det av atmosfär och realism. Personligen brukar jag inte spela sådana här spel jätteofta, men det händer och det senaste i raden var nog NBA Homecort. Men nu efter att ha spelat NBA 2K12 där utvecklarna verkligen visar hur det ska gå till för att få genom både presentation, spelmekanik och atmosfär på ett och samma kort så vill jag bara ha mer och mer.

Spelet klarar dessutom av att tilltala de allra flesta målgrupperna, då det inte spelar någon roll om du är insatt eller inte. Det blir underhållande i vilket fall och om du inte är jätteinsatt så blir det dessutom en mycket informativ resa i basketens värld.

Motståndarnas AI känns annorlunda mot tidigare spel jag testat och ger ett mer realistiskt intryck överlag, även fast de vanliga hacken i animationerna kan förekomma emellanåt. Bara en sådan liten detalj att man märker av pressen på AI’n om en spelare kommer ensam fram mot din korg och ändå missar skottet. Just på grund av den överliggande pressen från lagkamrater, den stora publiken och det faktum att matchklockan tickar sakta men säkert nedåt. Underbart att se det här i ett spel, då det är riktigt tråkigt när AI’n alltid gör mål vid öppna chanser i många andra titlar. Det är just de här små detaljerna som verkligen lyckas lyfta hela spelserien.

Har faktiskt försökt att hitta något negativt även fast det är svårt att se några negativa punkter överhuvudtaget. Nu vet jag med mig att personer som är mer insatta än mig själv i den här sporten antagligen inte kommer hålla med mig i allt jag skriver, men det bjuder jag på. Överlag är det här spelet så grymt bra att jag till och med har problem att uttrycka den känslan på ett sakligt sätt, jag är helt tagen över hur välgjort spelet faktiskt är. Men en nackdel jag faktiskt har hittat är att man inte kan spela med de klassiska spelarna i onlineläget, som jag förstått det. Emellanåt kan det även blir lite smålagg i just onlineläget som gör att du missar ett skott eller blir av med bollen. Utöver det jag precis nämnt finns det egentligen inget som jag direkt kan klaga på.

NBA 2K12 är många avseenden det absolut bästa sportspelet jag spelat de senaste åren och då är jag inte ens ett speciellt stort fan av sporten i sig. Men med hjälp av finputsad spelmekanik, grafik, ljud och framförallt stämning så levererar det på alla punkter, tillsammans med lättförståliga kontroller och spellägen som precis varenda kotte kan njuta av och förstå sig på så erbjuder spelet en totalt upplevelse utöver det vanliga.

Om du spelat tidigare versioner av NBA 2K, kommer det antagligen inte vara jättestora skillnader men de har tagit tidigare koncept och finjusterat det allra mesta. Utöver det så finns det tillräckligt mycket med nyheter för att tilltala alla fans av serien, nya som gamla. Min favoritgenre de senaste åren har väl i första hand vart shooters, men det går inte bortse från det faktum att NBA 2K12 är ett riktigt, riktigt bra spel som de allra flesta som vill ha sig en tävlingsinriktad utmaning iallafall borde testa.

Varje år förbereder vi fotbollsfans för en kamp mellan EA Sports och Konami där FIFA 12 alltid är först ut. Precis som i NHL-serien har även FIFA numera fått en ny fysikmotor och meningen är tacklingar eller annat ska kännas samt ske mer på ett naturligt sätt. I sin marknadsförning har EA Sports valt att prata mycket om fysikmotorn som de döpt om till Impact Engine.

Tyvärr är årets största nyhet en av de punkter som drar ned betyget på årets FIFA och allt beror på det är ofärdigt. Under matcherna dyker det upp en hel del buggar där spelarna ironiskt nog bryter mot jordens fysiska lagar. Det uppstår också rätt så komiska buggar där spelarna gör väldigt snabba vändningar eller att ben vrider sig på ett onaturligt sätt. Tack vare Xbox Live och PSN går det att patcha buggarna i Impact Engine men jag stör mig oerhört på att utvecklarna valt att släppa en så pass ofärdig fysikmotor till FIFA 12, som inte bara är en storsäljare utan också väldigt populär spelserie där EA Sports har ett ansvar gentemot sina fans. Något som annars är realistiskt och som man kan säga fungerar, är det faktum att vissa spelare blir skadade mitt under en löpning. Även om EA Sports siktar mot realism så är frågan ifall de skulle ha tagit med det moment där spelarna sträcker på sig och slutar löpa när man får en bra chans.

Ultimate Team som utan tvekan har varit det mest populära spelläget i FIFA, är även i år gratis och inkluderat. Tyvärr har irritation uppstått i UT och det beror inte enbart på Impact Engine, utan också tack vare den andra stora nyheten Tactical Defending. Meningen med försvarsspelet förutom att press mot en enskild spelare skulle utföras annorlunda, skulle spelarna ifall de kände behov vid 1vs1 kunna byta från försvarare till målvakt. Men några spelare har utnyttjat funktionen till att låta datorn försvara sig och det är så pass irriterande för idén låter bra på pappret. I det här fallet har funktionen utnyttjats så att gamers latar sig med försvarsspelet och meningen med UT är att möta andra mänskliga spelare. Risken finns att många kommer att tröttna på UT eftersom tjusningen med matcher mellan mänskligt motstånd försvinner på grund av en funktion som helt klart utnyttjats.

Bortsett från de två irriterande buggarna och missbruket av en funktion, är FIFA 12 fortfarande ett väldigt bra spel när vi pratar om det som sker på fotbollsplanen. Likt föregångarna är kontrollen väldigt bra och det är lätt att komma in i spelet, fast betydligt svårare att bemästra det. Perfekt för spelkvällar med människor som inte vill ha en heldag på sig för att kunna spela FIFA 12, där PES kräver flera timmar innan man börjat bemästra kontrollen. Dock drar Impact Engine ned betyget och förutom skadorna, buggarna döms det ibland tveksamma straffar då fysikmotorn i sig buggar. Där sportspel handlar om marginaler och precision, går det inte att förlåta EA Sports när sådana buggar kan avgöra matcherna.

Lägg till att EA Sports äntligen har två kommentatorspar numera ifall man om jag spelat med engelska då varken Henrik Strömblad eller Glenn Hysén varit bra överhuvudtaget i FIFA-serien som kommentatorer. Även om mycket av det de säger är återanvända ord eller meningar så är det trots allt skönt med variation när det gäller kommentatorer. Överlag har de engelska alltid känts mer synkade och väl arbetade där våra svenska kommentatorer, tyvärr har känts både osynkade där de ena stunden höjer rösten för att sen på ett onaturligt sätt gå tillbaka till ”vanlig” ton.

Återigen så kommer det buggar eller annat som stör i FIFA 12 och jag vet inte om det är fel på konsol jag testat eller huruvida det är ett ”universiellt” problem. För min del har FIFA 12 fått konsolen att fastna vilket tvingat en till att starta om konsolen och ofta, väldigt ofta kopplas man bort från EA:s servers. Samtidigt vill jag påpeka att det är Xbox 360-versionen jag testat så det kanske fungerar bättre med PSN eller så dras Ps3-ägarna med samma problem som jag. Annars har jag inte haft några problem med lagg men då har jag enbart spelat mot spanjorer eftersom uppkopplingarna är på tok för dåliga, för att man ska kunna spela matcher mot britter eller svenskar.

Alla som är oroliga över min recension: FIFA 12 är inget dåligt spel. Där jag tidigare varit förlåtande mot buggar med förhoppning om att de ska dyka upp i mindre skala, tappade jag i år tålamodet med EA Sports avdelning som utvecklar fotbollsspelen. Förutom Impact Engine är det utan tvekan Tactical Defending som förstört charmen och tjusningen med onlinespelande. Jag har svårt att glädjas över det faktum att Chile faktiskt är med i år, så kan jag inte låta bli att återigen irritera mig över att EA Sports släppt en för mig så ofärdig produkt. Patchningar via Xbox Live eller PSN är inga problem men då är frågan varför man ens släpper produkten som jag ser det. Jag har haft vanan att ge FIFA minst 4.0 i betyg och det smärtar men jag känner mig tvungen att ge ett annorlunda betyg till i år.

I ett utdrag från det officiella pressmeddelandet står följande: ”Storbritanien har producerat mängder av världsartister och vi är mycket glada över att kunna erbjuda så många av dem i nya We Sing UK Hits. Den höga kvaliteten på artisterna i kombination med spelets alla spännande funktioner gör att We Sing-serien behåller sitt försprång i sångspelgenren”.

På låtlistan i det nya We Sing UK Hits hittar vi namn som t.ex. Amy Whinehouse, Blur, Coldplay, David Bowie, Elton John, Pulp, Radiohead och Spice Girls med flera. We Sing UK Hits börjar säljas i Sverige den 7:e oktober i två olika versioner, som löst spel samt som en bundle med spel+två mikrofoner.

Phineas and Ferb: Across the 2nd Dimension är helt och hållet baserat på barnprogrammet med samma karaktärer och därigenom ter det sig naturligt att dess tv-spel blir dedikerat till samma publik. Spelet spelas ensam eller tillsammans med en förhoppningsvis likasinnad vän i ett co-op läge där de båda spelade karaktärerna tar sig igenom tjugofem stycken uppdrag. Även om majoriteten av speltiden baserar sig på plattformande så erbjuder spelet en viss mångfald bland sina segment med kastar in sidescrollers och 2D-shooters. Vad plattformsnivåerna alla delar är sökandet av diverse föremål, där spelaren måste hitta samtliga delar för att kunna bygga ihop någon helt otroligt konstig mackapär, som på något oväntat sätt i sann barnprogramsanda tillåter dig att ta dig vidare. Genom spelets igång tilldelas spelaren en rad olika vapen med olika färdigheter som alla, med hjälp av upphittade chip, kan uppgraderas inom olika områden. Även om det är ett kul inlägg som uppmuntrar till utforskande så är det smärtsamt uppenbart att det hela inte är någonting annat än ett tunt försök till utfyllnad, då spelets övergripande svårighetsnivå är så pass låg att det skulle kunna användas för rehabilitering av limsniffande kattungar.

Ännu en gång har vi ett spel nischat för en yngre publik vars enda spjutspets blir att humorn faktiskt finns där och är på rätt plats. Lekfullheten blir det centrala i spelet, och det är trots allt någonting som titeln lyckas med att leverera på ett finurligt sätt. Vad som bidrar till detta  är även den design, som för ett licensspel av denna kaliber, är otroligt gedigen och trogen sitt grundmaterial. Den släta grafiken är nära tv-seriens utstyrsel, vilket gör det lättare att identifiera vad det är man faktiskt sitter med. Omgivningarna är snygga och bandesignen är ganska så klockren, men det hela faller på att spelet utan problem spelas igenom på en timma eller tre.

Egentligen så är det synd att Phineas and Ferb: Across the 2nd Dimension kom till spelvärlden som ett licensspel. För spelets grunder har egentligen potiential nog att göra ett riktigt, riktigt bra plattformsspel. Vad som raserar vartenda uns av möjligheter är dock ännu en gång licensspelens förbannelse. Vi har sett det förr, och vi kommer tyvärr att se det igen. Att spela igenom hela spelet på en sittning tillsammans med en kompis kan vara lustfyllt nog, men bortom det finns det absolut ingenting som spelet har att erbjuda för någon över tio år. Så, om ni tillåter så går jag nu istället tillbaka till höstens titlar som, istället för att fylla min värld med tecknade rosa moln, sliter av mig skallen och kastar den igenom de senaste av otroliga spelupplevelser. Sådär som tv-spel bör göra.

I den kommande demoversionen kommer du hitta två mycket kraftfulla supersportbilar, varav den ena är en Lamborghini Gallardo LP550-2 Valentino Balboni. Och den andra bilen, en Porsche 911 Carrera S av 2012 års modell, som spelarna låser upp genom att rekommendera demoversionen av spelet till en kompis.

Du hittar demoversionen av Need for Speed: The Run på Xbox Live Marketplace från och med den 18:e oktober och från och med den 19:e oktober på Playstation Network. Så lägg datumet på minnet och låt jakten börja!

Need For Speed: The Run släpps officiellt den 17:e november till Xbox 360, Playstation 3, PC, Nintendo Wii och Nintendo DS.

I detta spel, vars titel är både för lång och för fånig för att jag ska orka skriva den igen, får vi följa de fyra ack så älskade pingvinerna från de mycket omtyckta animerade Madagascar-filmerna. De malplacerade fågeldjuren ställs inför en rad problem i sitt zoo och det blir upp till spelaren att hjälpa dem igenom en rad hinderbane-liknande miljöer. Inga konstigheter, och spelets upplägg blir lika simpelt som det blir sömnigt. Genom att byta emellan de fyra karaktärerna, som alla har olika förmågor, tar man sig igenom banorna genom att samla ihop diverse föremål. Att tvingas använda sig av alla fyra pingviner ger såklart en liten dos av spelglädje, men det räcker inte långt då problemen man ställs inför i stora slängor alltid är desamma, något som leder till att spelaren aldrig egentligen tvingas tänka till särskilt noga över vilken karaktär som skall användas just där.

Vad spelet plockar poäng inom är det faktum att alla de karaktärer som vi känner igen från filmerna ännu en gång gestaltas av sina faktiska röstskådespelare, någonting som faktiskt känns genuint och som gör att vi får känslan av att vi spelar oss igenom scenarion som utan svårigheter skulle kunna äga rum i någon av de älskvärda filmerna. Av samma anledning blir spelets starkaste stunder de då man faktiskt inte spelar, det vill säga i filmsekvenserna mellan varje uppdrag. Dessa är välgjorda och lyckas med att fånga alla karaktärers personlighet, och ännu en gång får vi känslan av att vi faktiskt upplever en Madagascar-film. Jag ska inte ljuga med att jag fnittrade mig igenom många av dessa sekvenser, någonting som tyder på att man i spelet har lyckats pocka på den lekfullhet och humor som filmerna i sig bygger på.

Det är svårt att bedöma spelmekaniken i spelet. Samtliga banor spelas som ett plattformsspel fyllda med olika element som svarar på de olika pingvinernas förmågor. Många av banorna är smart uppbyggda och att det oundvikligen blir enormt repetitivt avväpnas åtminstone en gnutta av att nya kommandon och problem introduceras igenom spelets gång. Tyvärr dras intrycket ner av att spelets känns ryckigt, småbuggigt och stundtals ofärdigt. Men även om spelmekaniken hade varit totalt ofelbar så ligger titelns största svaghet i att det helt inte enkelt finns tillräckligt mycket för att hålla sin spelare intresserad.

I slutändan finns det inte mycket att säga om Penguins of Madagascar: Dr. Blowhole Returns – Again! Jag kan inte rättvist bedöma spelet, då jag klart och tydligt inte ingår i spelets målgrupp. Spelets vackra färger, lättsmälta upplägg och, viktigast av allt, älskvärda figurer räcker kanske för att charma spelare ur den något yngre skaran, men tyvärr har det inte mycket att erbjuda någon som just avslutade Resistance 3 på den tyngsta svårighetsnivån. Pingvinernas äventyr är inte ett helt otroligt dåligt spel, lekfullheten finns där, men det är inte heller ett spel som vi har stor anledning att spela eller ens komma ihåg nästa månad.

I en värld där två enorma varelser förstenats efter en evig kamp har tusentals år utvecklat civilisation och landskap på dessa varelser. På den ena finner vi Homs som den vanligaste rasen som konstant slåss mot raserna från den andra varelsen. Riktigt varför de alltid är under attack vet de inte, de vet bara att det är arvet och svärdet, The Monado, som har kraften att bekämpa dem. I en av Homs koloni bildas en följetong som vi får ta kontroll över och upptäcka den fientliga världen framför oss.

Xenoblade Chronicles har dock mer gemenast med MMORPG än med den klassiska J-RPG-titeln. Världen och områdena i den är enorma och fulla till bredden med sidequests för den som inte riktigt orkar gå rakt på huvudstoryn eller helt enkelt vill levla upp inför den. Därför finner man sig aldrig grinda meningslöst eftersom det finns så enormt mycket att göra, överallt. Den som har en läggning för extrabossar kommer finna en guldgruva i Xenoblade som har dessa runt varje hörn. Det enda som är lite negativt är att om man, som jag, måste göra allt på ett ställe innan man kan gå vidare så blir man lätt överlevlad och därmed förlorar huvudstoryn sin utmaning.

Men man finner sig ändå strävandes vidare eftersom storyn håller en intresserad. Den faller lite i intresse i mitten av spelet men ökar upp igen mot den senare delen. Dessutom så utvecklas karaktärerna hela tiden, både som personer och sina färdigheter. Därför blir inte heller striderna enformiga utan man presenteras gradvis för lite uppgraderade koncept. Striderna i sig är egentligen en ren kopia av World of Warcraft, men med lite annat tema. Du styr en av dina tre karaktärer i partyt, sedan agerar de andra via AI. AI:n är hyfsad, den gör det den ska, men samtidigt har du inte indirekt någon kontroll över den alls. I till exempel Final Fantasy XII som också har ett liknande stridssystem så finns det så kallade Gambit-systemet. Där får du sätta upp olika situationer i menyn och hur dina följeslagare ska reagera vid de tillfällena och Xenoblade Chronicles hade inte skadats av något liknande. Det fungerar dock som det är och du kan välja vilka abilities dina medhjälpare ska använda i striderna.

Det är dock Xenoblades storskaliga värld, fantastiska vyer och dess lika fantastiska soundtrack som ackompanjerar det som är triumfkortet. Världen är så stor att det alltid finns något att göra. Det är nästan så det blir överväldigande, men på ett bra vis. Dessutom så lyckas Xenoblade med något som få J-RPG lyckats med de senaste åren och det är att beröra genom storyn. Karaktärerna utvecklas tillsammans och på samma vis utvecklas deras relationer. Däremot är det inte något förbestämt utan om du lägger ned tiden på de olika relationssekvenserna som går att hitta i världen. Det är inte säkert att du uppfyller kraven för att låsa upp dem, då det gäller att de vid den stunden kommit tillräckligt långt i relationerna till varandra.

Det känns som att Xenoblade Chronicles och dess utvecklare Monolith Soft satsat på rätt saker. Allting finns där, men konstigt nog känns det daterat. Det är mycket på grund av Wiis svaga hårdvara, men samtidigt väger spelet upp det med känsla. Xenoblade Chronicles känns som det spelet Final Fantasy XII skulle ha blivit. Därmed kan spelet vinna publik hos både de som gillade och ogillade den tolfte delen. Hur som helst, är man en av de som frälsts av den japanska rollspelseran så är spelet definitivt ett måste.

Den senaste tiden har inte varit någon dans på rosor för Nintendo. 3DS har sålt sämre än väntat och aktien sjönk efter att företaget presenterade Wii U på årets E3-mässa där många var väldigt förvirrade över den nya konsolen. Nu har nya problem uppstått för Nintendo enligt siten 01.net som tidigare kommit insiderinformation som stämt väl.

En läcka som 01.net kommit i kontakt med säger att flera problem har uppstått med Wii U och det verkar bero på att Nintendo stressade fram konsolen med hjälp av billiga komponenter. Kommunikationen mellan kontrollen och konsolen har inte fungerat vilket gjort att utvecklarna haft en kabel på handkontrollen.

Trots den tillfälliga lösningen så har det inte fungerat som önskat och det har fått många utvecklare att bli frustrerade och inte blir det bättre av att Nintendo ofta uppdaterar mjukvaran för konsolen.  Även om utvecklarna tror att konsolen släpps i juni 2012 som man planerat tidigare, kämpar Nintendos ingenjörer samtidigt med att releasen ska bli verklighet.

Källa: Computerandvideogames.com