Att säga att jag tycker om Metal Gear Solid-serien är ett understatement. Om det är något fenomen ur spelvärlden som jag troligen aldrig kommer att sluta tjusas av är det sensationen av att i form av Solid Snake överlista fiendesoldater och ensam ta mig an stormakter. Det vinnande koncept och den framförallt helt makalösa historia som Hideo Kojima iscensatte för tjugofem år sen har under samma tid både skapat en egen subkultur inom spelande och samtidigt trollbundet både en och två generationer. Först nu har vi getts chansen att uppleva del två och tre ur Solid-serien i en helt ny presentation, restaurerad till sin yttersta spets. De båda PlayStation 2-titlarna var för sin tid oerhört avancerade och ser idag inte ens halvdåliga ut, men trots det har man lyckats med att förvandla dem till någonting som är så mycket mer än bara förfinade pixlar.

För Konami hade det i stort sett räckt med att tillgängliggöra de nu klassiska, nästan retrostämplade, PlayStation 2-titlarna till dagens generation av konsoler för att vi hade mottagit deras utgåva med öppna armar. Att vi sedermera fick uppleva PSP-titeln Metal Gear Solid: Peace Walker på stationära konsoler och widescreen-TV är bara kolasås på karamellen. Men vad man istället har gjort är att ta det hela ett steg längre än en enkel samlarutgåva, och istället får vi ta del av en hel hög med nytt material som både känns spännande och fräscht och samtidigt skänker en hel del exklusivitet till den nya kollektionen. I urval så har man varit generös nog att slänga in de två titlar som är seriens rötter, Metal Gear och Metal Gear: Snake’s Revenge som vi för två decennier sedan upplevde i 8-bitar. Dessa spel är idag både svåra att få tag på och på ett enkelt sett kunna uppleva dem på valfri TV-apparat, så det faktum att vi nu bara av farten kan få äga dem på vår Xbox eller PlayStation 3 är en fantastisk tribut till retrospelande. I de senare Metal Gear Solid-titlarna tillkommer extramaterial i form av flertalet nya specialuppdrag, samt möjligheten att avnjuta tidigare osedda spelsegment. Bilder och utökade riktlinjer till spelet gör att det hela känns fräscht och anpassat efter sina nya konsoler. Det blir svårt att vara otacksam.

I slutändan är det enkelt att konstatera att Metal Gear Solid HD Collection är den bästa samlarutgåva vi har sett sedan Valve släppte Orange Box. Förutom de mängder av nytt och även exklusivt material som man har sprängfyllt paketet med så ser samtliga spel fantastiska ut. Peace Walker gör sig väl på en stationär konsol, och av de båda PlayStation 2-titlarna så ter sig framförallt Metal Gear Solid 3: Snake Eater fullkomligt makalöst, precis som man förväntar sig av en titel restaurerad för vår senaste spelgeneration. Det blir uppenbart att de klassiska Metal Gear Solid-spelen i det närmaste är tidslösa, då man får känslan av att de inte har åldrats en dag sedan sin ankomst. Deras unika utförande och djupgående spelmekanik har införskaffat sig en orubblig plats i spelhistorien. Precis som att det banbrytande AI-systemet som introducerades i Metal Gear Solid 2 blev en mall för utvecklare världen över så bör Metal Gear Solid HD Collection vara den referenspunkt att utgå ifrån när man ska göra en samlarutgåva. Ett paket som är i det närmaste komplett gör att den enda bristen blir uppenbar; vart är den första Metal Gear Solid-titeln? Den sista pusselbiten saknas enormt, men avsaknaden av originaltiteln till trots så kan Metal Gear Solid HD Collection omöjligen lämna ett fan till serien besviken.

När Soul Calibur tog sitt namn efter att ha utvecklats ifrån Soul Edge, originaltiteln, så markerades en ny generation av fightingspel. Genrén hade aldrig sett lika bra ut, och med det djupa nya stridssystemet introducerades möjligheten att röra sig sömlöst kring sin motståndare med större frihet än någonsin tidigare. Med ett karaktärsgalleri som fick dåtidens konkurrenter att blekna i jämförelse och en story som var mer välutvecklad än något som scenen tidigare sett så var Soul Calibur nu ett faktum, och efter en lyckad uppföljare under samma namn så var en serie påbörjad. Tre spel senare har serien lyckats med att hålla sin kärna i ett järngrepp, men när något är lånat, något är stulet och inte mycket är nytt så osar det en sanning om maskinstopp i utvecklingen.

Soul Calibur V är bortom alla tvivel ett spel ur sin serie. Ner till minsta detalj så finns alla de funktioner som serien har lagt sig till med, och den som åtminstone har spelat den tills nyligen senaste installationen kommer att spela på hemmaplan. Känslan är i det närmaste identiskt med den fjärde titeln, och förutom ett fåtal undantag så är det i stort sett samma spel. Nymodigheter kommer i form av möjligheten att med två efterföljande rörelser med styrspaket uppåt eller nedåt tillåter spelaren att röra sig i sidled snabbare än förut, och därigenom följa upp med kombinationsattacker. Ett vidareutvecklat pareringssystem ger möjligheten att utföra effektiva pareringar och blockader genom att förbruka energi från sin ny-implementerade ”Critical Meter”, samt ger vid större summor möjligheten att utföra cinematiska specialattacker. Det hela fungerar väl och utan problem, men frågan är vilken plats det har i det mindre taktikkrävande scenario som Soul Calibur faktiskt är.

Precis enligt seriens kotym så lägger Soul Calibur V en stor fokus vid story. Satt sjutton år efter den senaste titeln så läggs största delen av handlingens fokus på nykomligen Patroklos, son till Sophitia, en av seriens veteraner. Genom att spela sig igenom matcher där handlingen utvecklas däremellan via stillbilder och filmsekvenser kan den insatte samla på sig ännu mer kunskap om spelets sagolika universum, men för den som endast har kommit för att avnjuta en fight eller två finns det inte mycket att skriva hem om. Friheten som krävs för att göra ett handlingsdrivet inlägg i ett fightingspel syns inte till, och det hela blir egentligen ingenting mer än ännu ett arkadläge maskerat i teaterakter. Utöver detta finns det därmed inte mycket att roa den ensamma spelaren, och om ingen polare finns till hands i närheten finns det inte mycket att roa sig med utöver att slipa på krigskonsterna för den som väljer att spela offline. Det som därmed räddar spelet är ett onlineläge som fungerar bättre än någonsin tidigare. Robusta uppdateringar ser till att allt flyter på bra och fungerar precis på det sätt som sig bör för en onlinefighter. Här lever spelet ut på allvar, och att sätta sina färdigheter mot spelare från hela världen blir både lättillgängligt och tjusande.

Välkommet återkommande är också spelets läge för karaktärsskapande. Precis enligt receptet så är även detta läge större, djupare och mer utvecklat sen sist, och möjligheterna för att skapa sin egna krigare är nu ännu närmare oändligheten än tidigare. Att vi nu ges möjligheten att justera vår karaktärs längd, kroppsbyggnad och ansikte och till och med justera enskilda kroppsdelar ser till att ingen tas ifrån chansen att skapa sin egna idealkaraktär.

Utöver detta står det klart att Soul Calibur V inte erbjuder mycket nytt, och heller inte erbjuder någonting som för sin genré är originellt. Critical Finish-funktionen från den föregående installationen i serien var lånad från Mortal Kombat, Critical Edge-attackerna introducerade i denna titel är från Street Fighter och nyutvecklingen till det klassiska Ring Out-systemet som har varit med serien sen start som tillåter spelarna att falla ner till nya nivåer av en arena och fortsätta striden där är oblygt stulet från Dead or Alive-serien. Utöver detta är allt innehåll i Soul Calibur V endast vidareutvecklingar av idéer och funktioner som redan har existerat inom serien, och omedelbart blir det uppenbart att denna femte installation inte erbjuder någonting som är nytt. Tyvärr så fortsätter Soul Calibur-serien att använda sig av enkla och oinspirerade medel för att utveckla sig, och fortsätter därmed att stagnera.

Soul Calibur V är ett välkomnat tillskott till 2012-scenen av fightingspel, även om det känns som ett spel som vi knappt väntade på. Dynamisk spelmekanik och visuella läckerheter gör att det utan tvekan erbjuder intensiv och lättillgängligt spelande som bör avnjutas antingen online eller med ett par vänner , men så länge som Soul Calibur-serien fortsätter att trampa i samma vatten så kommer dess spel alltid att endast vara ”bra”.

Ja, sedan sin upprättelse för över ett decennium sedan så har den actionbaserade hack ‘n slash-kulturen inte föråldrats en dag. Tvärtom så ser scenen bättre ut än någonsin, med sitt extremt visuella innehåll förstärkt till tusen. Men hur är det med det faktiska innehållet? Med undantag för God of War så har inga spel ens kommit i närheten av att rida på den ursprungliga vågen och därigenom skapa sig en serie, och med varje installation som följer så finner vi oss balanserande på kanten till tröttsam pastisch. NeverDead skapar sin mark genom att, på allvar, resa sig ur askan lämnad av Devil May Cry. Med en protagonist och sättning som är löjligt lik sin urfader så tycks spelet vara något av det genomskinligaste vi har sett på länge, men det visar sig att man – bokstavligt tavlat – inte har stympat sig själv helt och hållet.

I NeverDead sätts vi i kontroll av Bryce Boltzmann, en 500 år gammal odödlig demonjägare som spenderar sina dagar med att hjälpa den lokala polisen med att avvärja ett växande hot från demoniska varelser. Tillsammans med dennes kvinnliga partner Arcadia kastas vi direkt in i ett actionkantat äventyr genom den numera dysfunktionella staden. Huvudkaraktärens odödlighet kommer tillsammans med ett par partytrick, ett av dessa är förmågan att återskapa förlorade kroppsdelar. Även om vi befinner oss utanför liemannens rättskipning så är livet svårt när vår fysiska gestalt kan sammanfattas till ett kringrullande huvud, och därigenom får vi en något lekfull utmaning. På detta sätt tar vi oss igenom en något mer annorlunda hack ‘n slash-titel, men ställs samtidigt inför många av de barnsjukdomar som genrén har dragits med sedan start. Mobiliteten, som är bland de mest grundläggande faktorerna i ett givet actionspel, är långt ifrån hundraprocentig. Kollisionen i spelet är oförlåtlig och mer än en gång kommer du skrika rakt ut när du efter att ha fastnat framför en fiende eller en bit skrot få se dina armar och ben spridas över skärmen. Att som ett ensamt huvud rulla runt för att samla på sig sina lemlestade kroppsdelar är charmigt, men det blir snabbt till ett irritationsmoment utan dess like.

Vad som blir desto intressantare att prata om är de punkter då NeverDead faktiskt lyckas med att utmärka sin egna plats inom sin tätbefolkade förgrening. Spelet kommer långt på sina läckert förstörbara miljöer. I stort sätt allting i spelet går att förstöra på ett eller annat sätt, och detta hade räckt för att vara ett ambitiöst och trovärdigt inslag. Vad man har lyckats väl med att göra är att istället göra det till en stor del av spelmekaniken, där raserade miljöer kan ta hand om dina fiender bra mycket snabbare än både skjutvapen och svärd. Att under en scen slåss lika mycket mot omgivningen som mot de demoner som tuggar på dina vader skänker både tjusning och ett enormt tempo till stridigheterna. Den uppfinningsrike kan använda Bryces goda läkkött tills fin fördel för att på mycket effektiva sätt ta hand om de mycket mer ömtåliga fienderna. Att fylla ett helt rum med gas och därefter tända en tändsticka för att rensa skärmen från illvillingar blir mycket mer genomförbart när den egna hälsan endast är en faktor av att låta huvudet åter fästas vid nacken. Det finns ett oväntat djup i spelmekaniken bakom möjligheterna att slita av de egna kroppsdelarna, och vare sig det handlar om sektioner för att ta sig vidare i spelet eller för att hitta tillbaka till den egna kroppen under strid så är det en rätt tjusig spelmekanik. Ofta irriterande som tusan, men tjusig.

Vad som slutligen håller NeverDead i ett järngrepp och förbjuder det ifrån att kasta av sig betäckningen medelmåtta är samma synd som har haft ihjäl otaliga actiontitlar: repeterande. Att gå från scen till scen och endast rensa rum på rum av demoner blir enformigt redan innan första kapitlets slut. Ljuspunkter kommer i form av klart godkända pusselsektioner och bossfighter, som alltid för genren, är välutvecklade, utmanande och bara rent ut bombardistiska. Att resa mellan dessa sektioner blir inte helt långtråkigt, men samtidigt långt ifrån minnesvärt.

Svart på vitt så är inte NeverDead årets actiontitel. Spelet har helt enkelt inte alla de kvalitér som krävs av en AAA-titel och dras samtidigt med för många småbrister för att ta sig förbi betyget väl godkänt. Med det sagt, så är det ett spel som med enkel finess och simpla medel blir oförskämt roligt. Även om jag inte är knockad, så är jag underhållen. Tyvärr är jag irriterad lika mycket av tiden som jag är road. Men i slutändan är spelet inget annat än en solid och intensiv actionupplevelse i tredjepersons-vi från start, och ingenting för den som uppskattar genrén att missa. Det blir svårt att se på NeverDead med ett ont öga när man med ett automatvapen i var hand plöjer igenom alla materiella ting till den grad att FrostBite 2-motorn ser undermålig ut, där demonblod, explosioner och civilkaos ackompanjerat av hårdrock blir orkestern för vår förströelse.

Att prata om Star Wars: The Old Republic är lite som att ha högläsning ur en serietidning; man får inte hela konceptet. På pappret ser ett MMORPG satt i en outforskad galax kantad av lasersvärd och rymdkrig fantastiskt ut, men trots det fanns det inför releasen av Old Republic många icke-troende. Det tidigare Star Wars-baserade onlinespelet Star Wars Galaxies mötte sitt slut på ett högst ovärdigt och skrattretande sätt, och många ville påstå att scenen inte hade lämnats redo för ett nytt spel i samma sättning. Den studio som till sist axlade den tunga roll som kom med lika mycket prestige som risk blev BioWare, en spelstudio som är allt annat än oerfaren när det gäller utformandet av västerländska rollspel. Tillsammans med influenser av LucasArts påbörjades således byggandet, inte av en hel värld, utan av en hel galax.

Mitt skepp landar på Ord Mantell, en liten planet i utkanten av Republikens inflytande. Ut kliver min Smuggler, den dödligaste kvinnan i universum. Gott eller ont spelar ingen roll för henne, endast pengar pratar. För rätt summa dödar hon både republikaner och imperialister. Men innan jag vet ordet av är jag insyltad i politik och stridigheter emellan galaxens två krigande makter, och med ens har historien om kapten LickuiD påbörjats. Jag har min egna karaktär, min egna ställning mellan gott och ont, och min egna handling i en onlinevärld som är mer levande än någonting annat som vi har mött. Medan jag utforskar min nya miljö klättrar jag i level, utvecklar min handling och gör moraliska val som långt senare ska påverka mitt alter egos ställning hos mina påstådda allierade. Ganska snart är jag redo att lämna min upplärningszon för att bege mig till den massiva Republikanska flottan, ett tillhåll som genom mina äventyr blir till en återkommande tillflyktsort. Vid ungefär samma tidpunkt har jag även återtagit kontrollen över mitt egna, personliga, rymdskepp och framför mina fötter ligger nu en helt orörd galax.  Känslan är helt olik alla de multum av onlinetitlar som jag tidigare har spenderat onämnbara timmar i.

Att det är BioWare som ligger bakom denna massiva titel lyser igenom något enormt. Känslan av att jag delar ett Mass Effect-spel tillsammans med tusentals andra spelare är ständigt överhängande, och resultatet blir någonting större och mer engagerande än vad något tidigare onlinespel har kunnat erbjuda. Den erfarenhet den erkända spelstudion inte hade av skapandet av massiva onlinevärldar bars upp och frodades genom den expertis man hade inom utformandet av makalösa singleplayer-historier. Genom detta skapas ett singleplayer-spel inbakad i ett MMORPG, och plötsligt ligger outforskade dimensioner framför oss. För den som vill är det fullt möjligt att avnjuta Star Wars: The Old Republic som en singeplayer-upplevelse, och ta sig igenom hela spelet genom att följa den stora handling som utvecklas runt den skapade karaktären. För den som vill så finns den traditionella MMORPG-upplevelsen med allt vad det innebär, i form av instanser, grupp-quests och ”player versus player”, och varenda steg som spelaren tar bidrar till den unika handling som varje karaktär införskaffar sig. Med konversations-val à la Mass Effect så får varje konversation i spelet tyngd och relevans, och påverkar både spelarens ställning mellan det onda och goda i Kraften och relationen gentemot ens kompanjoner.

Förutom att staka ut sin egna historia ur spelet finns det mycket annat innehåll för en aspirerande rymdkrigare att fördriva tiden med. Instanserna, under namnet ”Flashpoints”, sätter en grupp spelare i intensiva stridigheter, där en eller flera uppdrag måste utföras. Precis som mycket annat i spelet är även dessa drivna av handling, och spelarnas val under uppdragets gång påverkar hur resten av episoden spelas ut. Samma Flashpoint kan under flera försök få olika utfall och generera olika belöningar, och med ett troget gäng kompanjoner blir det berikande att utföra samma uppdrag mer än en gång. De största handlingsdrivna gruppuppdragen går under namnet ”Operations”. Dessa storskaliga instanser sätter spelare från bägge fraktioner inför sina största utmaningar, där både mäktiga strider och dyrbara belöningar är vardagsmat. Valbara svårighetsnivåer ger ännu större bredd på dessa uppdrag, och är någonting som de mest hängivna och höglevlade krigare kan spendera sina dagar i rymden med.

Inget MMORPG värt sina versaler underskattar vikten av PvP, Player versus Player. I Star Wars: Old Republic ter sig spelarnas strider mot varandra precis som de hade gjort om samma krigare ställts inför varandra i någon av filmerna. Precis som vi förväntar oss från ett Star Wars-spel så kastar sig Jedi-krigare genom luften, ljussablar blixtrar emot varandra och Kraften genererar blixtar och skapar projektiler av närliggande föremål. Striderna sker på olika kartor som inom sig har olika objektiv och förutsättningar. Förutom en speltyp baserad på ”attackers & defenders” och försvarandet av kontrollpunkter så finner vi det något mer kontroversiella ”Hut Ball”. I ett obskyrt gladiatorspel ska de två tävlande lagen slåss kring innehavandet av den matchboll som skall tas över motståndarnas mållinje för att ge det egna laget poäng. Flest poäng vid tidens slut resulterar i en vinst, och det säger sig självt att alla medel är tillåtna när det kommer till att sätta det egna laget främst. Alla stridigheter spelare emellan är kaotisk, intensiv, strategikrävande och känns taget direkt ur valfri Star Wars-film.

Vad som gör Star Wars: The Old Republic till det massiva och storslagna spel som det är beror mycket på hur det levererar den kompletta Star Wars-upplevelsen. Från placerandet av en egen karaktär i Star Wars-universumet, till stridandet, politiken och upplevelsen att ta ut det egna skeppet i rymdstrid för att sedan landa på en ny outforskad planet så är Old Republic en välutvecklad och ambitiös tolkning av det universum som utvecklats under sex storfilmer. Precis allting vi kan förvänta oss av ett spel baserat på Star Wars finns inkluderat, och därigenom kommer ett onlinespel med gränslös potential av bara farten. Den kanske absolut viktigaste detaljen för vad som förkroppsligar upplevelsen av stjärnornas krig är det som vi hör. Musiken, som skulle kunna vara tagen direkt ur filmerna, ger liv åt omgivningar som talar om hur galaxen såg ut tusen år innan Anakin Skywalker påbörjade sin legend, och blir till en bakgrund till ljuden. Ljuden som låter precis som de ska. Från rymdskeppen, till droiderna och alla skjutvapen. Jag behöver inte tala om för er hur det låter när en ljussabel aktiveras, utan det är ett ljud som vid det här laget finns i allas ljudbanker. Och inte minst i Star Wars: The Old Republic.

Star Wars: The Old Republic är utan tvekan den mest ultimata Star Wars-upplevelsen som vi någonsin har fått ta del av. Kontentan av sex storfilmer har samlats i en massiv titel som berättar den tidigare otalade historien kring universums förflutna, och resultatet är en fullkomlig Star Wars saga i spelformat. Genom Old Republic visar BioWare vägen till en ny nivå av onlinespelande och förtydligar bortom alla tvivel hur genren blivit föråldrad av traditionella västerländska MMORPG’n. Ännu gör Star Wars: The Old Republic inte allting rätt, men efter knappt en månad på marknaden visar titeln mer potential, struktur och finess än vad de flesta massiva onlinetitlar gör efter ett år. Den mest försenade, inväntade och omstridda titeln under förra året blev till den mest polerade, nytänkande och djupaste spelupplevelsen under början av detta. Ingen med ett ringa intresse av RPG, MMORPG:n eller Star Wars har en enda ursäkt att gå miste om en titel som var det bästa år 2011 såg under samtliga av dessa tre områden. En ogreppbart stor saga väntar, och den började för länge sen i en galax lång… Ja, ni vet.

Mario Kart 7 är ett spel till Nintendos bärbara konsol 3DS, som försöker fånga den här gamla ”klassiska” känslan från något av de äldre kart-spelen. På många sätt är det svårt att skriva en recension på det här spelet då många av de gamla titlarna handlade så mycket om känslan och just gemenskapen man hade när man spelade dessa spel. Men för att göra en lång historia kort, Mario Kart 7 är ett Kart-spel som introducerade lite nyheter i form av luftbanor och undervattensbanor. Du hittar också anpassningsbara fordon, som du kan modifera efter eget tycke och smak samt några nya PowerUps med mera.



Så om man gillar kart-serien så kommer du antagligen även gilla det här spelet och även om du inte tidigare har spelat något spel ur serien och det är dags att börja, så kan mycket väl Mario Kart 7 vara spelet att börja med. Men fångar det då samma känsla som de första spelen gjorde? Ja och nej, för min egen del saknar jag gemenskapen. Det finns multiplayerstöd för upp till åtta spelare, varav alla måste ha en 3DS och en egen kopia av spelet. Så möjligheterna finns där, helt klart. Men för min egen personliga del, kommer det aldrig bli samma sak igen, som det var en gång för många många år sedan när man satt i tv-soffan och skrek och slog åt sina kompisar som precis hade prejjat dig av vägen. Men med det sagt så är inte Mario Kart 7 ett dåligt spel, nej tvärtom.



Speltekniskt har utvecklarna på nästan alla sätt lyckats fånga den gamla känslan i bilarna och i banorna, så det finns egentligen inte mycket man kan klaga på i det sammanhanget. Singelplayerläget erbjuder upp till 32 olika banor som du kan tävla på, eller om du hellre vill köra grand prix-lopp om fyra banor i stöten så går det också bra. Utöver singelplayer erbjuder spelet tidigare nämnda multiplayerläge, något som säkerligen kommer uppskattas av väldigt många.

 En funktion som också bör nämnas är att du kan använda 3DS:en som en ratt och styra bilen genom att styra med konsolen, ja ni förstår vad jag menar va? Det här systemet använder med allra största säkerhet det inbyggda gyroskåpet i enheten och fungerar faktiskt på ett tillfredsställande sätt, om man nu gillar att spela spel på det sättet. Personligen gillar jag att använda ett styrkors och vanliga knappar. Men det är jag.





Mario Kart 7 har på något sätt lyckats åstadkomma alla de klassiska ingredienser som måste finnas i ett kart-spel och det lyckas dessutom väldigt väl i de allra flesta fall. Men i slutet av dagen så är det ändå upp till personliga preferenser och minnen från den gamla goda tiden med de första spelen som spelar allra störst roll, det är fortfarande gemenskapen som gör de här spelen såpass bra. Så om du vet med dig att det är folk i din närhet som kommer ha det här spelet, så är det inget snack om saken. Då bör du ju också självklart ha det och även fast det är riktigt roligt i singelplayer också, så kanske det inte bör ha lika hög prioritet på din inköpslista.





Precis som så många gånger tidigare så har Bowser ännu en gång kidnappat prinsessan och det är ditt jobb att, ja. Det kan ni nog själva räkna ut va? Det är också ungefär det enda av storyn man behöver veta egentligen, men det här är ett renodlat mariospel så vad hade du förväntat dig?

Det som gör just Super Mario 3D-Land speciellt är den unika bandesignen, där du kan välja att springa i nästan vilken riktning som helst med hjälp av den analoga styrspaken, vilket fungerar bättre än vad man hade kunnat önska sig. Spelet har fasta kameravinklar och vissa fall ser det ut som vilken gammal 2D-sidescroller som helst, på ett bra sätt. För att krydda det hela ännu mer så har utvecklarna även lagt in en top-down vy på vissa banor, vilket påminner väldigt mycket om det första zelda-spelet. Men det är 3D-vyerna som framhävs i det här spelet och det är de olika perspektiven som utvecklarna vill att du som spelare ska leka med. Bland banorna hittar du de vanliga som ska finnas i ett mariospel, lavabanor, vattenbanor och självklart de klassiska gröna trevliga banorna.

Spelet använder sig på ett bra sätt av några få knappar på 3DS:en, men det behöver inte heller använda sig av precis alla knappar hela tiden för att man ska få ut något av det. Som vi har blivit vana vid så är självklart de olika dräkterna tillbaks som ger mario ännu en uppsjö av olika egenskaper vid olika tillfällen. 

Det har kommit en hel del spel som kanske inte använder sig optimalt av 3D-effekterna på Nintendos bärbara 3d-maskin, men Super Mario 3D-Land har hittat precis den balans mellan 2D och 3D som jag personligen saknat sedan releasen av konsolen.

Många delar av banorna ser man inte ens helheten av ifall man inte har på 3D-effekten på max, vilket medför ett spännande moment, när man sitter och skjuter reglaget upp och ner för att titta om man missat något på banorna. Ljudmässigt finns det egentligen inget att klaga på alls, det känns Mario helt enkelt, även fast det finns några re-mixer som känns något tveksamma.

Ifall du är en av de som suttit och väntat på att det ska komma några bra spel som alla kan uppskatta till Nintendo 3DS, så anser iallafall jag att du inte behöver vänta längre. Stick och köp en Nintendo 3DS och glöm inte att plocka upp Super Mario 3D-Land på väg ut från affären.



Tekken Hybrid är namnet på den disk som innehåller tre nya olika delar ur Tekken-serien. En av dessa är en förhandstitt på det kommande Tekken Tag Tournament 2. Denna förhandstitt innehåller fyra av de karaktärer som slutprodukten kommer att innehålla, och även om denna tidiga version är mycket spelbar så lyckas den inte med att roa särskilt länge. Då tag-mekaniken som spelet baserar sig på dikterar att det alltid är fyra kämpar, två per sida, som agerar i varje match så ser det till att det blygsamma karaktärsbåset som vi här får välja ur har gjort sitt redan efter ett par matcher. Trots detta så artar sig matcherna precis på det sätt som vi kan förvänta oss, och med förbättrad mekanik både sen Tekken Tag och Tekken 6 så lovar denna titel att sätta sin serie på rätt köl igen. Kanske den mest lovande Tekken-titeln vi har sett på länge, men det finns egentligen ingenting som försvarar varför den ska medfölja en skiva för betalande konsumenter istället för att vara en gratis och nedladdningsbar demo, som för de flesta andra spel.

Den andra och mest framstående titeln på skivan är en HD-restauration av den originella Tekken Tag Tournament-titeln. Med en imponerande karaktärslineup och flytande tag-mekanik så är Tekken Tag en av de bästa installationerna ur serien, och trots att denna HD-remake är en av de minst påtagliga som vi har sett hittills så visar det på hur den nu gamla titeln har åldrats med stil. Tekken Tag blir flytande, intensivt, roande och snyggare än vad vi någonsin har sett det, och att ta sig an en polare i denna utsmyckade version av den klassiska titeln ger samma glädje som att dra igång sitt gamla Tekken 3. Att bemästra Tag-mekaniken, där spelaren växlar mellan sina två kämpar, blir kritiskt. Detta gör spelet till en av de mest utmanande titlarna i serien, och förklarar varför den tolv år efter sin originella release har uppnått en enorm kultstatus bland fans världen över.

Den tredje och sista skatten som vi hittar inom Tekken Hybrid är en animerad och fullång Tekken-film med titeln Blood Vengance. För de med möjligheten så går filmen att se i 3D, och trots den enorma medelmåttan presenterad av de tidigare filmatiseringarna av seriens spel så blir jag enormt förvånad av Blood Vengance. Fantastiskt knivskarp animation tillsammans med ambitiös och utstuderad motion-capture bidrar till en av de mest intressanta filmatiseringarna av tv-spel vi har sett, och även om man har gjort svettiga försök till att ge serien en djup story och leverera moralkakor så fullkomligt skiner filmen under dess strider. Tyvärr är dessa strider få och brett utspridda, och när endast ett tiotal av de karaktärer vi känner igen ur serien gör entré under filmen så sänkts filmens tempo något enormt.

I slutändan så är Tekken Hybrid ett trevligt årsslut för fighting-genren. Men tack vare paketets närapå fullpris så är det defenitivt ingenting för den som inte är ett inbitet fan till serien. Skivans filmtitel är trevlig för en genomtitt en fredagskväll, och den demo på uppkommande Tekken Tag Tournament 2 som medföljer kan möjligtsvis roa i någon timme. Efter det så är det endast HD-remaken av Tekken Tag som är av intresse, men även om detta är en läckert städad version av sin originaltitel så är ”wow”-faktorn mycket låg. Så länge den inbitne inte förväntar sig något underverk, så är den restaurerade versionen av Tag-titeln någonting som defenitivt bör hemma i dennes spelhylla, men vi andra behöver icke göra oss besvär.

Saints Row: The Third bygger vidare på förutsättningarna upprättade av föregångaren, spelet som lyckades med att särskilja serien från likasinnade Grand Theft Auto. Den dos realism och seriositet som ändå är överhängande i GTA finns här ingenstans, istället ämnar det tredje Saints Row-spelet att vara den ultimata kaos-simulatorn. Genom att tillåta spelaren att kasta människor genom luften, flyga stridsflygplan i stadsmiljö och kalla in luftanfall på precis vem som helst som inte faller i smaken så blir spelet till den mest lössläppta, skruvade och rigorösa sandlåde-upplevelse vi någonsin har stött på. Och det är fruktansvärt roligt.

Den tredje installationen börjar återigen om på ett nytt blad, och efter att ha hamnat i den nya staden Steelport så tvingas våra Saints att börja bygga upp sitt imperium på nytt. Spelaren alter-ego ställs emot både polis och de tre rivaliserade gängen, men med hårt arbete och lite jävlar anamma kan det nya landet snart erövras. Spelets konkreta handling är förstås väldigt enkel, men behöver inte detta sammanhang inte bli en central konflikt, utan behöver bara agera en stadig bakgrund för de tillfällen då man som spelare möjligtsvis vill känna att man avancerar, ställt mot att på egen hand äventyra runt i staden och utforska sin egen skruvade fantasi till förstörelse. Förutom dessa story-drivna uppdrag så finns det även gott om andra aktiviteter som både roar och utökar spelarens ekonomiska tillgångar och influens över staden. Det finns alltid någonting att göra, och på ett förfinat sätt skapas känslan av att det inte bara är spelaren själv som hittar på djävulskap i en annars ”rosa moln”-värld, utan hela staden i sig är aktiv. Spelarens många val av förströelse ser till att det alltid finns nya och varierade saker att ta sig för, och de handlingsdrivna uppdragen eskalerar förvånansvärt nog iväg till oväntade nivåer, oväntade just för att man aldrig trodde att man skulle se något liknande när det gäller underbart vidrigt innehåll i ett tv-spel.

Vad som tillåter Saints Row: The Third att ta både sin spelserie och sin genre till tidigare helt outforskade nivåer är det faktum att titeln fullkomligt har försonats med vad den står för. Volition har vågat att till synes göra en parodi på sig själv, men istället för att göra en kall satir på tv-spelvärldens pastischer så blir det en hyllning till all dess storheter. Man har tagit precis varenda en av de ingredienser som föräldrar och politiker kan tänka sig sätta i halsen över, gångratt dessa ett tiotal gånger, och fyllt en enda titel till bredden. Om vi tidigare hade stor frihet så har ramarna nu släppts helt och stundvis får man intrycket av att spelet stödjer precis varenda sinnessjuka aktivitet som en reptilhjärna kan hitta på. Plötsligt upptäcker man som gamer det vackra i att slå ner en oskyldig gatumusikant med en gigantisk lila penisavgjutning.

Men att prata om Saints Row: The Third och faktiskt lyckas med att framhäva dess storhet är lite som att prata om sex; en alldeles utmärkt substitut för när du inte kan utöva aktiviteten i sig, men du blir bara hälften så upphetsad som du hade blivit genom att faktiskt göra det. The Third är stort, skruvat, fantastiskt, barnsligt roligt och gör allt som det tar sig för med den oumbärliga glimten i ögat. Jag tog mig friheten att dokumentera mitt alter-egos första dagar i sin nya miljö, en dokumentär som ni finner här nedan.

Saints Row: The Third är inte perfekt, men aldrig tidigare har det varit mer oväsentligt för att recensera ett spel. Det innehåller precis allt som du någonsin har önskat dig av ett sandlåde-spel och presenterar sitt innehåll baserat på alla en föräldrars fördomar om vulgärt tv-spelsvåld. Om du inte är åtminstone det minsta intresserad av Saints Row: The Third, så bör du tänka över varför du faktiskt spelar tv-spel. En större skrattfest tack vare ett spel som endast går in för att vara underhållande finns inte på denna jord. Saints Row: The Third gör inga kompromisser, krånglar inte till det och ber definitivt inte om varken tillåtelse eller ursäkt. Detta är hur höstens sista spel blev nästa spelårs första.

Spelet går ut på att du ska ta dig från San Francisco till New York, du ska dessutom komma först av över 200 andra förare. Vinner du får du tillräckligt mycket prispengar för att kunna betala av din skuld som du av någon anledning har hos maffian. Upplägget och själva konceptet för det här spelet låter verkligen hur bra som helst, men tyvärr håller det inte i längden.

 Visst, normalt sett brukar jag recensera bilsimulatorer och liknande, men jag är inte helt ny inom arcaderacing då det var det enda som fanns att tillgå i mina yngre dagar när jag först började spela tv-spel. Så jag vet ett och annat när det kommer till arcaderacing och jag har även spelat alla andra tidigare spel i Need for Speed-serien.

Huvudstoryn och själva upplägget i spelet är som nämnt ovan att du ska ta dig från San Francisco till New York och du ska komma dit först. Avståndet är sedan uppdelat i mindre sträckor och varje sträcka är uppdelad i mindre event, som t.ex. att du ska slå klockan, köra om ett visst antal andra förare eller bara komma först i mål osv. Redan där förtas den där härliga känslan som hypen och spelet hittills byggt upp av det här stora cross-country racet. Att du sedan inte får förlora ett enda race förtar ännu mer av helhetsupplevelsen, om du förlorar ett event tvingas du att köra om det tills du klarar det. Inte för att det är speciellt svårt heller, hela spelet tar max 4-5 timmar att klara av och omspelningsvärde hittar jag egentligen inget av.



De quicktime-event vi sett en hel del av i diverse olika trailers osv sker enbart i de större städerna och är väldigt lätta att klara. De är dessutom väldigt snyggt gjorda vilket retar mig, då man istället för att kolla på den snygga ”cut-scenen” får sitta och titta efter vilka knappar man måste trycka på för att komma vidare. De tillför egentligen inget alls utan blir till slut bara ett riktigt irritationsmoment. 

Hanteringen av bilarna känns, konstig. På de lättaste nivåerna kör bilen nästan sig själv medans man på de svårare nivåerna har något av en understyrning utan dess like. Dock, inte på ett realistiskt sätt utan på ett sätt som varierar från gång till gång och jag kan inte få någon känsla i hur bilarna beteer sig. Ibland tycker jag till och med att det är så illa att det känns som att spelet inte har någon kontakt med handkontrollerna överhuvudtaget.



Grafiskt sett ser spelet riktigt bra ut och det finns absolut inget att klaga på om själva presentationen. Som de flesta redan vet är spelet gjort med samma frostbite 2-motor som DICE använder sig av i Battlefield 3, vilket på pappret borde resultera i väldigt spektakulära krascher. Tyvärr, måste jag säga igen är det inte alltid så. Vad du kan köra sönder och inte, varierar något otroligt. För att dra ett riktigt dåligt exempel kan du i vissa fall plöja dig rakt igenom en husväg och resterna från väggen exploderar över hela vägen och delar från bilen flyger av på ett enormt tillfredsställande sätt. Men sen kan det bli tvärstop om du kör på en buske längs med vägkanten, alltså seriöst. Hur tänkte utvecklarna här? Det medför inga häftiga actionscener alls, det medför bara oändlig frustration eftersom det inte går att planera sin körstil.





De som läst mina tidigare racingrecensioner här på PowerGamer.se vet att det är något specifikt som jag avskyr över allt annat och det är när motståndarnas AI har såkallad ”gummibands-effekt”, dvs att de beteer sig som om de sitter fast i röven på din bil med en gummisnodd. Om du kör ifrån så försvinner de i fjärran för att sedan precis som en gummisnodd sakta men säkert komma ifatt dig. Och likaså åt andra hållet om du kraschar av vägen så mer eller mindre väntar de andra på dig tills du är tillbaka i racet. Det är vad gummibandseffekt innebär och i det här spelet är det bland det värsta jag någonsin har sett. Det spelar ingen roll hur bra och hur snabbt du kör, du kan inte köra ifrån dina motståndare och ta hem racet i förtid, inte förrän spelets AI bestämmer att det är dags för dig att vinna. Vilket automatiskt driver in oss på bilarna. Det spelar absolut ingen roll med vilken bil du tävlar, visst det står ”stats” under bilarna men de siffrorna har ingen som helst betydelse i spelet. Med ovanstående beskrivna problem som spelet lider av kan du antingen köra med den bästa bilen, eller med den sämsta bilen. När du suttit och spelat 4-5 timmar kommer du ha klarat av spelet oavsett.

Det smärtar mig faktiskt att lista alla bristerna det här spelet har, för det här var faktiskt ett spel jag såg fram emot riktigt mycket. Med en mycket god tanke bakom dessutom. Om du vill spela Need for Speed så gör du bäst med att hålla dig till Hot Pursuit, eller så väntar du på uppföljaren till Need for Speed: The Run, även fast jag betvivlar att den kommer bli mycket bättre.



För denna skribent har väntan varit lång. Det är inte fören jag startar upp spelet och bemöts av den musik som familjärt har ackompanjerat vårat sparfilsväljande sedan Ocarina of Time som jag inser att det faktiskt har gått fem år sedan jag sist upplevde ett nytt Zelda-spel på en stationär konsol. Precis som att ett spel ur Zelda-serien alltid besitter oändliga möjligheter så kommer det alltid att ställas inför det faktum att det oundvikligen kommer att jämföras med och tvingas sträva efter Ocarina of Time, som fortsättningsvis i denna text kommer att vara synonymt med ”det bästa tv-spelet genom tiderna”. Det är en skrämmande sak att ställas inför, men de titlarna ur serien som har efterföljt världens bästa spel har alla förstått hur man på bästa sätt bygger vidare på detta fenomen. Skyward Sword är inget undantag.

Den hela hemligheten bakom Zelda-seriens massiva erövringar är löjligt enkel. Vad spelen har gjort sedan den första uppföljaren är att förnya sig. Tjugofem år och otaliga utsvävningar senare kan man endast se tillbaka och konstatera att om det är någonting som serien har lyckats med så är det att hålla en orubblig balans mellan att skatta sina rötter och utforska nya element. Det finns inte ett enda spel ur serien som inte direkt känns som ”Zelda”, och ändå så är spelen i slutändan fantastiskt olika varandra. Varje spel i serien har lyckats med att introducera sina distinkta konflikter och teman som har präglat dessa spel och gjort dem till den individuella upplevelse som de alla är. Skyward Sword tar till skyarna i det största Zelda-spelet vi någonsin har ställts inför.

Legend of Zelda: Skyward Sword utspelar sig innan händelserna i Ocarina of Time och skildrar ursprunget av Ganondorf och Master Sword. Berättelsen börjar i staden Skyloft, bygg på en ö som svävar högt över molnen. Världen nedanför molnen är belägrad av monster och demoniska krafter och i ett försök att hålla människorna säkra skapade gudinnan Hylia deras luftburna boning. I denna idyll lever passande nog både en yngling vid namn Link och en ungmö vid namn Zelda, men deras tillvaro krossas när den unga flickan på ett mystiskt sätt kidnappas från den skyddade världen ovanför molnen, någonting som tvingar vår hjälte att stiga ner till den farofyllda världen nedanför. Utrustad med ett svärd som både besitter gudinnans kraft och tillåter honom att kommunicera med dess själ, en varelse vid namn Fi, så klyver Link molnbarriären och beger sig ner i en värld fylld av demoner, faror, tempel och alla våra drömmar kring ett Zelda-spel.

En längre introduktion än så kräver inte spelet. När jag precis har hunnit acklimatisera mig med den himmelska idyllen ovanför molnen så tar spelet fart och jag befinner mig i ett Hyrule som är långt ifrån det land jag en gång kände. Landmassan är mörk och dyster, och även om den är rik på klimatisk mångfald så är samtliga områden kalla och obebodda. Direkt lyckas spelet med att leverera känslan av att det jag nu upplever utspelar sig långt innan det sprudlande Hyrule som vi besökte i både Ocarina of Time och Twilight Princess. På okänd mark tar jag mig an outforskade platser, tempel och bosstrider i precis den manér som jag både förväntar mig och vill ha från ett Zelda-spel, och jag tappar inte intresse för en enda sekund. Emellan mina storydrivna bravader kan jag välja att utforska de många öarna som ensamt svävar över molnen. I en vidare utveckling av det utforskande resandet mellan platser som spelade huvudroll i Wind Waker så ligger mycket av spelets storhet i allt det som jag kan upptäckta över molnen och dessa sidouppdrag blir, för den som vill, ett spännande och belönande avbrott ifrån det progressiva tempelnötandet. På sina sätt skapas en illusion kring att spelet inte är så linjärt som det faktiskt är, och även om resandet inte är lika storslaget och förfinat som när vi reste över haven i Wind Waker så är det en tjusande upplevelse att i ena sekunder susa över molnen, för att i nästa falla mot nästa okända destination.

Spelmässigt så är Legend of Zelda: Skyward Sword inte långt ifrån klanderfritt. Användandet av Wii Motion Plus-tillskottet är fullkomligt och det är i de allra flesta fall helt häpnande hur Links svärd följer rörelserna av din handkontroll till fullo. Inte bara riktning utan även vinkel spåras och att bemästra de handledsfina manövrarna blir kritiskt när en duell med en fiende ska avgöras. Skyward Sword introducerar således en inlärningskurva för ett djupare stridssystem som dessutom är mer krävande, utmanande och engagerande än vad vi har sett i något tidigare spel i serien. Tillsammans med det klassiska target-systemet som Ocarina of Time skänkte till en hel spelvärld så blir det till ett sant nöje att fäkta efter varenda fiende som ställer sig i din väg. Förutom den kullerbytta som vi nu förväntar oss att Link besitter i varenda titel så kan vår grönklädde hjälte nu även spurta framåt genom att förbruka kraft ifrån den stamina-mätare som nu har introducerats. Genom att spurta kan Link ta sig upp korta sträckor över väggar och därmed nå helt nya nivåer av plattformande och pusselutformande. Den fåordige protagonisten är mer rörlig än vad vi någonsin har sett honom och klättrar nu även över smala avsatser genom att hänga från kanten och kastar sig över klätterbara ytor. Samtliga grottor och utmaningar i spelet drar nytta av dessa nya möjligheter och öppnar upp dörrar till helt nya sorters pussel och precisionskrävande utmaningar.

Så fortskrider Legend of Zelda: Skyward Sword. En handling som tar oss djupare och djupare in i seriens historik ställer oss inför många av de mest minnesvärda stunderna från detta spelår i ett par av de bästa tempel som serien någonsin har presenterat. Mellan dessa segment lyckas spelet med att på ett inbjudande sätt uppmuntra spelaren till att stanna upp och utforska de många platser som ligger inför en, och både spelvärdet i dessa sidouppdrag och dess belöningar gör inte bara spelet till en större upplevelse i sig, utan fyller det med speltimmar på ett sätt som inte känns fult. Den som vill göra allt i spelet har otaliga speltimmar framför sig, men det är ändå innehåll som känns välkommet och värt att uppleva. Det mest fantastiska är hur spelet trots sitt nya och spännande innehåll inte för en sekund glömt bort sina rötter, utan vet precis vad som är viktigt för serien och vad dess spelare förväntar sig och till och med detta görs på ett sätt som tack vare de nya viktiga spelelementen inte känns blasé. Skyward Sword innehåller precis allting som man kan förvänta sig av det, och mycket mer därtill.’

För denna skribent har väntan varit lång. Men denna skildring av de händelser som satte scenen för Ocarina of Time har varit en av årets absolut mest angenäma spelstunder. The Legend of Zelda: The Skyward Sword är ett nutida mästerverk, och från sin musik till sin spelmekanik och bandesign så är det en tvättäkta Zelda-upplevelse som börjar bra och därifrån bara växer för varje timma, timmar som det finns många av i seriens hittills största spel. Nintendo visar återigen vilka som i slutändan är de största inom spelvärlden och vilka mästerverk som de fortfarande kan lägga till i sin repertoar. Genom Skyward Sword har även Wii-konsolen nått sin fulla potential och den rörelsekänslighet som spelets hela kärna är baserad på kan i denna generation antagligen inte förfinas mer än detta. Zelda-serien kunde inte ha firat sitt jubileum mer värdigt än så här.

Grattis på födelsedagen, Zelda, och tack för tjugofem fantastiska år. Skyward Sword är ett löfte om hur framtiden för hur de nästa tjugofem skulle kunna se ut.