Mario Kart 7 är ett spel till Nintendos bärbara konsol 3DS, som försöker fånga den här gamla ”klassiska” känslan från något av de äldre kart-spelen. På många sätt är det svårt att skriva en recension på det här spelet då många av de gamla titlarna handlade så mycket om känslan och just gemenskapen man hade när man spelade dessa spel. Men för att göra en lång historia kort, Mario Kart 7 är ett Kart-spel som introducerade lite nyheter i form av luftbanor och undervattensbanor. Du hittar också anpassningsbara fordon, som du kan modifera efter eget tycke och smak samt några nya PowerUps med mera.



Så om man gillar kart-serien så kommer du antagligen även gilla det här spelet och även om du inte tidigare har spelat något spel ur serien och det är dags att börja, så kan mycket väl Mario Kart 7 vara spelet att börja med. Men fångar det då samma känsla som de första spelen gjorde? Ja och nej, för min egen del saknar jag gemenskapen. Det finns multiplayerstöd för upp till åtta spelare, varav alla måste ha en 3DS och en egen kopia av spelet. Så möjligheterna finns där, helt klart. Men för min egen personliga del, kommer det aldrig bli samma sak igen, som det var en gång för många många år sedan när man satt i tv-soffan och skrek och slog åt sina kompisar som precis hade prejjat dig av vägen. Men med det sagt så är inte Mario Kart 7 ett dåligt spel, nej tvärtom.



Speltekniskt har utvecklarna på nästan alla sätt lyckats fånga den gamla känslan i bilarna och i banorna, så det finns egentligen inte mycket man kan klaga på i det sammanhanget. Singelplayerläget erbjuder upp till 32 olika banor som du kan tävla på, eller om du hellre vill köra grand prix-lopp om fyra banor i stöten så går det också bra. Utöver singelplayer erbjuder spelet tidigare nämnda multiplayerläge, något som säkerligen kommer uppskattas av väldigt många.

 En funktion som också bör nämnas är att du kan använda 3DS:en som en ratt och styra bilen genom att styra med konsolen, ja ni förstår vad jag menar va? Det här systemet använder med allra största säkerhet det inbyggda gyroskåpet i enheten och fungerar faktiskt på ett tillfredsställande sätt, om man nu gillar att spela spel på det sättet. Personligen gillar jag att använda ett styrkors och vanliga knappar. Men det är jag.





Mario Kart 7 har på något sätt lyckats åstadkomma alla de klassiska ingredienser som måste finnas i ett kart-spel och det lyckas dessutom väldigt väl i de allra flesta fall. Men i slutet av dagen så är det ändå upp till personliga preferenser och minnen från den gamla goda tiden med de första spelen som spelar allra störst roll, det är fortfarande gemenskapen som gör de här spelen såpass bra. Så om du vet med dig att det är folk i din närhet som kommer ha det här spelet, så är det inget snack om saken. Då bör du ju också självklart ha det och även fast det är riktigt roligt i singelplayer också, så kanske det inte bör ha lika hög prioritet på din inköpslista.





Precis som så många gånger tidigare så har Bowser ännu en gång kidnappat prinsessan och det är ditt jobb att, ja. Det kan ni nog själva räkna ut va? Det är också ungefär det enda av storyn man behöver veta egentligen, men det här är ett renodlat mariospel så vad hade du förväntat dig?

Det som gör just Super Mario 3D-Land speciellt är den unika bandesignen, där du kan välja att springa i nästan vilken riktning som helst med hjälp av den analoga styrspaken, vilket fungerar bättre än vad man hade kunnat önska sig. Spelet har fasta kameravinklar och vissa fall ser det ut som vilken gammal 2D-sidescroller som helst, på ett bra sätt. För att krydda det hela ännu mer så har utvecklarna även lagt in en top-down vy på vissa banor, vilket påminner väldigt mycket om det första zelda-spelet. Men det är 3D-vyerna som framhävs i det här spelet och det är de olika perspektiven som utvecklarna vill att du som spelare ska leka med. Bland banorna hittar du de vanliga som ska finnas i ett mariospel, lavabanor, vattenbanor och självklart de klassiska gröna trevliga banorna.

Spelet använder sig på ett bra sätt av några få knappar på 3DS:en, men det behöver inte heller använda sig av precis alla knappar hela tiden för att man ska få ut något av det. Som vi har blivit vana vid så är självklart de olika dräkterna tillbaks som ger mario ännu en uppsjö av olika egenskaper vid olika tillfällen. 

Det har kommit en hel del spel som kanske inte använder sig optimalt av 3D-effekterna på Nintendos bärbara 3d-maskin, men Super Mario 3D-Land har hittat precis den balans mellan 2D och 3D som jag personligen saknat sedan releasen av konsolen.

Många delar av banorna ser man inte ens helheten av ifall man inte har på 3D-effekten på max, vilket medför ett spännande moment, när man sitter och skjuter reglaget upp och ner för att titta om man missat något på banorna. Ljudmässigt finns det egentligen inget att klaga på alls, det känns Mario helt enkelt, även fast det finns några re-mixer som känns något tveksamma.

Ifall du är en av de som suttit och väntat på att det ska komma några bra spel som alla kan uppskatta till Nintendo 3DS, så anser iallafall jag att du inte behöver vänta längre. Stick och köp en Nintendo 3DS och glöm inte att plocka upp Super Mario 3D-Land på väg ut från affären.



I år tvingades Nintendo sänka priset på 3DS rejält för att få fart på försäljningen och företagets amerikanske VD Reggie Fils-Aime erkänner att bra hårdvara inte alltid hjälper när releasetitlarna, samt efterföljande titlar som släpps efteråt inte är tillräckligt starka:

”När det handlar om vad vi har lärt oss, så behöver vi försäkra oss (i framtiden) om att vi har en stark uppställning av spel när vi lanserar hårdvara – speciellt med titlar från Nintendo. Om vi blickar bakåt, så erbjöd vi inte en tillräcklig bra uppställning av spel som vi kunde haft med till 3DS. Det är också viktigt att digitala erbjudanden för konsolen (3DS-shop) finns tillgängligt redan i början. Med 3DS så kom det senare.”

Alla de felaktiga besluten gjorde att Nintendo insåg allvaret och sänkte priset oerhört på 3DS men det och releasen av Zelda: Ocarina of Time 3D, samt att 3DS-shoppen kommit igång ordentligt har fått fart på försäljningen. Inför julen har Nintendo stora förväntningar på att de ska prestera väl försäljningsmässigt.

Källa: GoNintendo

På PowerGamer har vi pratat om Sonic Generations och flera av läsare har förmodligen testat det tidsbegränsade demot som Sega släppte i våras. I somras fick vi bekräftat att Sonic Generations kommer den 1:a november till Europa av Sega och till sist har även 3DS-versionens releasedatum bekräftats, som i ärlighetens namn inte har fått lika stor bevakning.

I USA släpps Sonic Generations 3DS den 22:a november och tre dagar senare, det vill säga den 25:e november i Europa för de som är hellre vill spela Sonic där man helt enkelt råkar befinna sig. I november kommer Segas maskot att rusa fram och förhoppningsvis visa att takterna fortfarande sitter där till både ”hemmakonsolerna” samt till bärbart.

Källa: Computerandvideogames.com

Något som jag personligen vill framhäva extra mycket i den här recensionen är möjligheten att spela med klassiska spelare. Det faktum att du kan spela som Michael Jordan, Magic Johnson, Larry Bird eller Patrick Ewing med flera. Bara just det alternativet att man kan välja de här klassiska spelarna gör det till ett av de absolut bästa basketspelen som för tillfället finns ute på marknaden. Men det spelar egentligen ingen roll vilken tidsepok inom basketen du spelar i NBA 2K12, då det verkligen lyckas leverera på varje punkt. Det jag tycker är extra roligt med de klassiska spelarna är att man känner igen dem, även om man som jag inte är något stort fan av basket.

Det är inte enbart spelets riktigt bra animationer, superskarpa grafik eller de underhållande kommentatorerna utan hela atmosfären. Det är ett totalt paket av helt häpnandsväckande basket som är så underhållande så jag kan inte förstå att jag inte följt den här serien sen tidigare. Från det att du springer ut på planen tills det att du helt genomsvett haltar av, riktigt osar det av atmosfär och realism. Personligen brukar jag inte spela sådana här spel jätteofta, men det händer och det senaste i raden var nog NBA Homecort. Men nu efter att ha spelat NBA 2K12 där utvecklarna verkligen visar hur det ska gå till för att få genom både presentation, spelmekanik och atmosfär på ett och samma kort så vill jag bara ha mer och mer.

Spelet klarar dessutom av att tilltala de allra flesta målgrupperna, då det inte spelar någon roll om du är insatt eller inte. Det blir underhållande i vilket fall och om du inte är jätteinsatt så blir det dessutom en mycket informativ resa i basketens värld.

Motståndarnas AI känns annorlunda mot tidigare spel jag testat och ger ett mer realistiskt intryck överlag, även fast de vanliga hacken i animationerna kan förekomma emellanåt. Bara en sådan liten detalj att man märker av pressen på AI’n om en spelare kommer ensam fram mot din korg och ändå missar skottet. Just på grund av den överliggande pressen från lagkamrater, den stora publiken och det faktum att matchklockan tickar sakta men säkert nedåt. Underbart att se det här i ett spel, då det är riktigt tråkigt när AI’n alltid gör mål vid öppna chanser i många andra titlar. Det är just de här små detaljerna som verkligen lyckas lyfta hela spelserien.

Har faktiskt försökt att hitta något negativt även fast det är svårt att se några negativa punkter överhuvudtaget. Nu vet jag med mig att personer som är mer insatta än mig själv i den här sporten antagligen inte kommer hålla med mig i allt jag skriver, men det bjuder jag på. Överlag är det här spelet så grymt bra att jag till och med har problem att uttrycka den känslan på ett sakligt sätt, jag är helt tagen över hur välgjort spelet faktiskt är. Men en nackdel jag faktiskt har hittat är att man inte kan spela med de klassiska spelarna i onlineläget, som jag förstått det. Emellanåt kan det även blir lite smålagg i just onlineläget som gör att du missar ett skott eller blir av med bollen. Utöver det jag precis nämnt finns det egentligen inget som jag direkt kan klaga på.

NBA 2K12 är många avseenden det absolut bästa sportspelet jag spelat de senaste åren och då är jag inte ens ett speciellt stort fan av sporten i sig. Men med hjälp av finputsad spelmekanik, grafik, ljud och framförallt stämning så levererar det på alla punkter, tillsammans med lättförståliga kontroller och spellägen som precis varenda kotte kan njuta av och förstå sig på så erbjuder spelet en totalt upplevelse utöver det vanliga.

Om du spelat tidigare versioner av NBA 2K, kommer det antagligen inte vara jättestora skillnader men de har tagit tidigare koncept och finjusterat det allra mesta. Utöver det så finns det tillräckligt mycket med nyheter för att tilltala alla fans av serien, nya som gamla. Min favoritgenre de senaste åren har väl i första hand vart shooters, men det går inte bortse från det faktum att NBA 2K12 är ett riktigt, riktigt bra spel som de allra flesta som vill ha sig en tävlingsinriktad utmaning iallafall borde testa.

Varje år förbereder vi fotbollsfans för en kamp mellan EA Sports och Konami där FIFA 12 alltid är först ut. Precis som i NHL-serien har även FIFA numera fått en ny fysikmotor och meningen är tacklingar eller annat ska kännas samt ske mer på ett naturligt sätt. I sin marknadsförning har EA Sports valt att prata mycket om fysikmotorn som de döpt om till Impact Engine.

Tyvärr är årets största nyhet en av de punkter som drar ned betyget på årets FIFA och allt beror på det är ofärdigt. Under matcherna dyker det upp en hel del buggar där spelarna ironiskt nog bryter mot jordens fysiska lagar. Det uppstår också rätt så komiska buggar där spelarna gör väldigt snabba vändningar eller att ben vrider sig på ett onaturligt sätt. Tack vare Xbox Live och PSN går det att patcha buggarna i Impact Engine men jag stör mig oerhört på att utvecklarna valt att släppa en så pass ofärdig fysikmotor till FIFA 12, som inte bara är en storsäljare utan också väldigt populär spelserie där EA Sports har ett ansvar gentemot sina fans. Något som annars är realistiskt och som man kan säga fungerar, är det faktum att vissa spelare blir skadade mitt under en löpning. Även om EA Sports siktar mot realism så är frågan ifall de skulle ha tagit med det moment där spelarna sträcker på sig och slutar löpa när man får en bra chans.

Ultimate Team som utan tvekan har varit det mest populära spelläget i FIFA, är även i år gratis och inkluderat. Tyvärr har irritation uppstått i UT och det beror inte enbart på Impact Engine, utan också tack vare den andra stora nyheten Tactical Defending. Meningen med försvarsspelet förutom att press mot en enskild spelare skulle utföras annorlunda, skulle spelarna ifall de kände behov vid 1vs1 kunna byta från försvarare till målvakt. Men några spelare har utnyttjat funktionen till att låta datorn försvara sig och det är så pass irriterande för idén låter bra på pappret. I det här fallet har funktionen utnyttjats så att gamers latar sig med försvarsspelet och meningen med UT är att möta andra mänskliga spelare. Risken finns att många kommer att tröttna på UT eftersom tjusningen med matcher mellan mänskligt motstånd försvinner på grund av en funktion som helt klart utnyttjats.

Bortsett från de två irriterande buggarna och missbruket av en funktion, är FIFA 12 fortfarande ett väldigt bra spel när vi pratar om det som sker på fotbollsplanen. Likt föregångarna är kontrollen väldigt bra och det är lätt att komma in i spelet, fast betydligt svårare att bemästra det. Perfekt för spelkvällar med människor som inte vill ha en heldag på sig för att kunna spela FIFA 12, där PES kräver flera timmar innan man börjat bemästra kontrollen. Dock drar Impact Engine ned betyget och förutom skadorna, buggarna döms det ibland tveksamma straffar då fysikmotorn i sig buggar. Där sportspel handlar om marginaler och precision, går det inte att förlåta EA Sports när sådana buggar kan avgöra matcherna.

Lägg till att EA Sports äntligen har två kommentatorspar numera ifall man om jag spelat med engelska då varken Henrik Strömblad eller Glenn Hysén varit bra överhuvudtaget i FIFA-serien som kommentatorer. Även om mycket av det de säger är återanvända ord eller meningar så är det trots allt skönt med variation när det gäller kommentatorer. Överlag har de engelska alltid känts mer synkade och väl arbetade där våra svenska kommentatorer, tyvärr har känts både osynkade där de ena stunden höjer rösten för att sen på ett onaturligt sätt gå tillbaka till ”vanlig” ton.

Återigen så kommer det buggar eller annat som stör i FIFA 12 och jag vet inte om det är fel på konsol jag testat eller huruvida det är ett ”universiellt” problem. För min del har FIFA 12 fått konsolen att fastna vilket tvingat en till att starta om konsolen och ofta, väldigt ofta kopplas man bort från EA:s servers. Samtidigt vill jag påpeka att det är Xbox 360-versionen jag testat så det kanske fungerar bättre med PSN eller så dras Ps3-ägarna med samma problem som jag. Annars har jag inte haft några problem med lagg men då har jag enbart spelat mot spanjorer eftersom uppkopplingarna är på tok för dåliga, för att man ska kunna spela matcher mot britter eller svenskar.

Alla som är oroliga över min recension: FIFA 12 är inget dåligt spel. Där jag tidigare varit förlåtande mot buggar med förhoppning om att de ska dyka upp i mindre skala, tappade jag i år tålamodet med EA Sports avdelning som utvecklar fotbollsspelen. Förutom Impact Engine är det utan tvekan Tactical Defending som förstört charmen och tjusningen med onlinespelande. Jag har svårt att glädjas över det faktum att Chile faktiskt är med i år, så kan jag inte låta bli att återigen irritera mig över att EA Sports släppt en för mig så ofärdig produkt. Patchningar via Xbox Live eller PSN är inga problem men då är frågan varför man ens släpper produkten som jag ser det. Jag har haft vanan att ge FIFA minst 4.0 i betyg och det smärtar men jag känner mig tvungen att ge ett annorlunda betyg till i år.

Phineas and Ferb: Across the 2nd Dimension är helt och hållet baserat på barnprogrammet med samma karaktärer och därigenom ter det sig naturligt att dess tv-spel blir dedikerat till samma publik. Spelet spelas ensam eller tillsammans med en förhoppningsvis likasinnad vän i ett co-op läge där de båda spelade karaktärerna tar sig igenom tjugofem stycken uppdrag. Även om majoriteten av speltiden baserar sig på plattformande så erbjuder spelet en viss mångfald bland sina segment med kastar in sidescrollers och 2D-shooters. Vad plattformsnivåerna alla delar är sökandet av diverse föremål, där spelaren måste hitta samtliga delar för att kunna bygga ihop någon helt otroligt konstig mackapär, som på något oväntat sätt i sann barnprogramsanda tillåter dig att ta dig vidare. Genom spelets igång tilldelas spelaren en rad olika vapen med olika färdigheter som alla, med hjälp av upphittade chip, kan uppgraderas inom olika områden. Även om det är ett kul inlägg som uppmuntrar till utforskande så är det smärtsamt uppenbart att det hela inte är någonting annat än ett tunt försök till utfyllnad, då spelets övergripande svårighetsnivå är så pass låg att det skulle kunna användas för rehabilitering av limsniffande kattungar.

Ännu en gång har vi ett spel nischat för en yngre publik vars enda spjutspets blir att humorn faktiskt finns där och är på rätt plats. Lekfullheten blir det centrala i spelet, och det är trots allt någonting som titeln lyckas med att leverera på ett finurligt sätt. Vad som bidrar till detta  är även den design, som för ett licensspel av denna kaliber, är otroligt gedigen och trogen sitt grundmaterial. Den släta grafiken är nära tv-seriens utstyrsel, vilket gör det lättare att identifiera vad det är man faktiskt sitter med. Omgivningarna är snygga och bandesignen är ganska så klockren, men det hela faller på att spelet utan problem spelas igenom på en timma eller tre.

Egentligen så är det synd att Phineas and Ferb: Across the 2nd Dimension kom till spelvärlden som ett licensspel. För spelets grunder har egentligen potiential nog att göra ett riktigt, riktigt bra plattformsspel. Vad som raserar vartenda uns av möjligheter är dock ännu en gång licensspelens förbannelse. Vi har sett det förr, och vi kommer tyvärr att se det igen. Att spela igenom hela spelet på en sittning tillsammans med en kompis kan vara lustfyllt nog, men bortom det finns det absolut ingenting som spelet har att erbjuda för någon över tio år. Så, om ni tillåter så går jag nu istället tillbaka till höstens titlar som, istället för att fylla min värld med tecknade rosa moln, sliter av mig skallen och kastar den igenom de senaste av otroliga spelupplevelser. Sådär som tv-spel bör göra.

SpongeBob’s Surf & Skate Roadtrip kommer erbjuda både singelplayer och multiplayer där du och en kompis kan jämföra era mad skillz mot varandra i snabb head-to-head action. Det blir därmed också det allra första SpongeBob SquarePant’s-spelet för Kinect och Xbox 360.

På Microsoft’s konsol kommer du som spelare att erbjudas 12 olika miljöer som ska passa bra både för skateboards och för surfbrädor. Som det står i pressreleasen: ”-Med hjälp av den innovativa tekniken kan brädåkare sträcka sig när och skvätta vatten på skärmen.” Kinectversionen kommer dessutom erbjuda flera olika utmaningslägen och poängtävlingar och med hjälp av den inbyggda kameran kan du ta bilder för att visa upp dina spektakulära moves.

Nintendo DS-versionen bjuder på hela 100 olika kartor och även ett snowboardevent, som du låser upp när du klarat spelet. SpongeBob’s Surf & Skate Roadtrip planeras komma till Xbox 360 och Nintendo DS den 11:e november i år.

I den kommande demoversionen kommer du hitta två mycket kraftfulla supersportbilar, varav den ena är en Lamborghini Gallardo LP550-2 Valentino Balboni. Och den andra bilen, en Porsche 911 Carrera S av 2012 års modell, som spelarna låser upp genom att rekommendera demoversionen av spelet till en kompis.

Du hittar demoversionen av Need for Speed: The Run på Xbox Live Marketplace från och med den 18:e oktober och från och med den 19:e oktober på Playstation Network. Så lägg datumet på minnet och låt jakten börja!

Need For Speed: The Run släpps officiellt den 17:e november till Xbox 360, Playstation 3, PC, Nintendo Wii och Nintendo DS.

Det är genom vad man har valt att kalla ”Legend of Zelda: Four Swords Anniversery Edition” som det klassiska spelet återuppstår via en ny generation handhållet spelande. Från och med idag och fram till den 20:e februari nästa år så kommer spelet att vara nedladdningsbart till samtliga variationer av Nintendo DS – och det gratis.

Förutom tillägget av singeplayer-spelande, någonting som ej var möjligt i GBA-versionen, så kommer denna nya version att erbjuda nya banor där fyra spelare kan gå loss på varandra. Spelet varvar samarbetande med tävlingsmoment, det hela blir till en fartfylld och kaotiskt spelupplevelse där din bästa vän i nästa sekund kan vara din största fiende. Zelda-fans, rejoice!