Castlevania – The Concert – A horrible night to have a curse

Det är något abstrakt över en morgon efter en kväll full av intryck. Det känns nästintill tomt, som att alla de bilder, ljud, händelser och information man mottog kvällen innan har sorterats under natten och hamnat i ett psykiskt bibliotek. Dock sitter de starkaste intrycken kvar tillsammans med känslan över det där speciella som man fick uppleva. Dessa starka intryck gick alla hem med efter kvällen på Konserthuset i Stockholm den 19’de Februari, när premiären till David Westerlunds tribut till Castlevania äntligen tog plats på scen.

Jag var ohjälpligt förväntansfull när jag intog mitt säte i Konserthuset. En lång tids väntan på just denna kvällen hade satt sina spår, då jag hade spenderat åtskilliga timmar med 8-bitars-ljud för att hamna i rätt sinnesstämning. Fansens förhoppningar ligger som en outgrundlig dimma över en av Stockholms finaste musiklokaler och det är omöjligt att inte förnimma den otroliga intensitet som svävar i luften.

Till slut, efter en nästintill plågsam väntan, är det dags. Publikens uppspelta mummel övergår till total tystnad när ljusen släcks och David Westerlund intar scenen, utklädd till ingen mindre än Greve Dracula. Det dröjer inte länge fören de första tonerna, framförda av Stockholms Ungdoms Symfoniorkester, letar sig fram genom hallen. Med ens involverar sig hela orkestern i kvällens öppningsnummer som snart övergår till det välkända stycket ”Dracula’s Castle” från PlayStation-titeln ”Symphony of the Night”. På ett magnifikt sätt inleds en kväll som kom till att bjuda på så mycket energi, glädje, minnen, nostalgi och framförallt musik. Snart avslutas konsertens första nummer, något som det gör till tystnad. Ett par sekunders total tystnad övertar konserthallen. Sen kommer de öronbedövande applåderna.

Kvällen fortskrider som ett minneståg. De klassiska tonerna från alla de odödliga spelen i serien avlöser varandra på parad och bidrar till ett fullhjärtat stycke av retro-musik i sin renaste form. Det framgår tydligt vilken enorm respekt alla de inblandade hyser för både spelen och musiken, men framförallt för publiken. Det råder ingen tvekan kring att Castlevania – The Concert är produkten av David Westerlunds enorma engagemang och glädje till det han skapar och ett projekt av denna kaliber hade aldrig kunnat sättas ihop om hans passion inte hade delats av alla de människor som hjälpt honom att sätta ihop ett program som stavas succé. David och hans medarbetare har trots de redan skyhöga förväntningarna och trots den enorma pressen på framträdandet lyckats överträffa allt som jag hade kunnat förvänta mig. Man har tagit allt det som vi känner igen och älskar från de gamla tv-spelen och blandat det med musikaliska arrangemang framfört på ett sådant professionellt sätt som visar på kreativitet pressad till sin yttersta spets.

När konserten till slut når sitt avslut tvingas jag avverka en minut på att sitta lamslagen, tyngd av alla intryck i ett deliriskt glädjerus. Snart lyckas jag samla mig och beger mig ner till foajén för att delta i Meet & Greet, där David Westerlund och andra nyckelpersoner för konserten tar emot fansen. Jag lyckas tillslut ta mig fram till Michiru Yamane, kvinnan som har skapat majoriteten av musiken till Castlevania och som flugit in från Japan för att själv deltaga med egna stycken under kvällens konsert.  Det känns aningen surrealistiskt att slå mig ner på en stol framför denna kvinna som är en av världens mest ansedda kompositörer, men jag gör mitt bästa för att framhäva mig genom min hemmalärda japanska. Trots mängden av människor som hon har att ta emot innan kvällens slut går Yamane med på att svara på ett par av mina frågor genom sin svenska tolk.

  • Michiru Yamane-san, hur har det varit att arbeta tillsammans med David och alla de andra inblandade för att göra kvällens konsert till en succé?

”Att vara involverad i detta projektet har varit väldigt spännande och roligt. Mycket av mitt arbete gick ut på att arrangera och lära in mina egna stycken som jag framförde under kvällen, men jag har även hjälpt till lite med den andra musiken. ”

  • Hur kom det sig att du blev involverad med att skapa musiken till Castlevania-serien?

”Det hela började väl när jag studerade på en musikhögskola i Japan. Trots att jag ville arbeta med musik och komponering så fanns det inte många jobb inom branschen. Konami hade annonser på min skola där de sökte arbetare, så jag gav det en chans. Jag kom in och halkade in på NES-produktioner, där jag av en händelse hamnade på spelet Vampire Killer. Pressen där var stor, jag kunde stöta på folk i hissen som sa ”Du gör musiken till Vampire Killer, va? Se till att du gör bra musik!””

  • Jag förstår att det här är en svår fråga, men kan du välja ut en personlig favorit ur alla Castlevania-stycken?

”Ett stycke som jag gillar väldigt mycket är ”Lost Painting”, det var också den låten som jag tycker var roligast att framföra ikväll. Men det är en väldigt svår fråga för mig att svara på, det finns för många bra bitar ur serien.”

  • Under allt ditt arbete med att tonsätta Castlevania, vad har varit det bästa?

”Det största är när en tredje part, som en orkester, framför mina stycken. Det ger nytt liv till låtarna och otroligt roligt och spännande att höra. Därför har det varit stort att vara en del av kvällens konsert.”

Med de svaren fick jag nöja mig med min intervju, men inte utan att jag hann be om att bli fotograferad tillsammans med Yamane. Tillfreds med kvällen kunde jag ge mig ut i ett Februari-kallt Stockholm och konstatera att luften omkring mig kändes varmare än på ditvägen. Fredagen den 19’de Februari bjöd David Westerlund och hans medarbetare på en magisk kväll i Stockholms konserthus och jag ser det som en omöjlighet att någon deltagande gick hem utan sina förväntningar uppfyllda. På tåget hem kunde jag konstatera att jag nu hade en utmaning framför mig, för det är svårt att skriva en artikel när man saknar ord.

Skriv en kommentar

Glömt ditt lösenord