Blades of Steel

Konami som vi idag främst förknippar med fotboll är det gäller sportspel ville 1988 vinna hockeyfansen i en kamp mot Nintendo även om Europa fick vänta i två år till jämfört med övriga regioner. Deras tolkning av ishockey var kanske lite mer realistiskt då samtliga spelare var lika och utan musik under matcherna.

Det första man noterar när kassetten har laddat är att man hör en person som säger ”Blades of Steel”. På den tiden var det kanske lite revolutionerande med tanke på att kassetterna till NES hade en oerhört begränsad teknik. Istället för landslag valde man städer som antagligen skulle föreställa NHL-lag även om New York kunde vara Rangers eller Islanders. Faktum är att Islanders var ett betydligt mer framgångsrikt lag under 1980-talet så exakt vilket Konami syftade på kunde vara svårt beroende på vilket lag från The Big Apple man hejade på.

Av någon anledning fick vi innan en match bevittna spelarna åka runt sin halva av planen med musik som påminner om konståkning nästan. Annat komiskt är att publikljudet nästan låter som när flera stycken visslar och återigen demonsrerade ljudchippet på kassetten sin kapacitet när man hör ”Face off” innan tekning. Fast precis som i intror var det väldigt mycket brus när ljudklippen spelades upp. Men det hade helt klart sin charm då och är idag en rolig nostalgitripp i hur de försökte pressa så mycket ur kassetterna som möjligt.

Själva matcherna pågick i rasande tempo med passningar eller skott som enda alternativen, förutom att man styrde spelarna och målvakten när något lag attackerade. Fast enkelt var det inte att ha koll på utespelarna och samtidigt se till att målvakten står på rätt område för att täcka skotten, annars fanns risken att det kunde bli mycket mål man glömde bort målvakten. Redan i Blades of Steel fick vi vara med om fighting då det krävdes att två spelare krockade mot varandra för att de skulle börja kasta handskarna. Man kunde räkna med utvisning men funktionen i sig fick en att skratta och än idag skulle jag påstå att många som återigen testar spelet, medvetet krokar med varandra så att det blir en fight mellan de rivaliserande spelarna.

Rent grafiskt försökte Konami ha lite mer realism istället för Nintendos alternativ där spelarna lika gärna hade kunnat vara med i plattformsspel. Men resultatet för Blades of Steel var ifall man ser tillbaka på det idag något grötigt samt tråkigt. Även om det är spelbart hade Nintendos alternativ Ice Hockey en oerhörd charm när det gäller grafiken, vilket Konamis alternativ saknade. Fast att välja mellan någon av titlarna är svårt, ungefär som att be någon välja mellan FIFA eller PES: båda har sina fördelar och nackdelar. Tempot var helt klart till Blades of Steels fördel och tack vare fightingen kunde matcherna bli komiska samt minnesvärda.

Enda jobbiga är att spelets kommentator får vi förmoda, envisades med att säga ”with the pass” för varje lyckad passning. Det hade räckt med ”Face off” och ”Blades of Steel”, mer behövde vi inte höra. Annars var målmusiken kanske den bästa av alla och känslan av att få höra den efter varje mål var alltid bitterljuvt och är det än idag. Även pausmusiken eller menymusiken passar in medan konståkningsmusiken kunde de ha skippat men det är samtidigt roligt att titta samt lyssna på hela spektaklet lagen bjuder på inför en match.

Ishockeyfansen hade 1988 (undantaget Europa) två spel att välja mellan och de som valde Blades of Steel kom förmodligen att ha mycket roligt med spelet. Hade båda spelen släppts idag hade vi helt klart fått se nya versioner varje år medan Ice Hockey tillsammans med Blades of Steel kom att bli de enda hockeyspelen som släpptes till NES under konsolens hela livslängd. Till SNES och Mega Drive var det istället EA Sports som började konkurrera bort de andra utvecklarna men det är en helt annan historia.

Skriv en kommentar

Glömt ditt lösenord