NeverDead

Plattform: PS3, Xbox 360
Releasedatum: 2012-02-03
Genre: Hack 'n Slash, Action
Utgivare: Konami
Utvecklare: Rebellion Developments
PEGI: PG-18
Bra:
• Soundtracket • Förstörbara miljöerna • Snyggt • Rätt val med tredjepersons-vy
Dåligt:
• Repetetivt • För många små irritationsmoment

Betyg

3.5
VN:F [1.9.22_1171]
Användarbetyg: 2.7
10
kommentarer
NeverDead
Av: Joakim Sjöberg, den: 1 februari, 2012 kl kl. 08:23

Vilket spel har en odödlig huvudkaraktär med en förkärlek för skjutvapen, stora svärd, ohälsosam mat och vars dagliga bröd är att ta sig an horder av demoner? Nej, vi har inte spelat ett nytt Devil May Cry, men NeverDead gör mycket för att efterlikna den spelserie som upprättade en genré som tvingas göra allt för att inte stagnera.

Ja, sedan sin upprättelse för över ett decennium sedan så har den actionbaserade hack ‘n slash-kulturen inte föråldrats en dag. Tvärtom så ser scenen bättre ut än någonsin, med sitt extremt visuella innehåll förstärkt till tusen. Men hur är det med det faktiska innehållet? Med undantag för God of War så har inga spel ens kommit i närheten av att rida på den ursprungliga vågen och därigenom skapa sig en serie, och med varje installation som följer så finner vi oss balanserande på kanten till tröttsam pastisch. NeverDead skapar sin mark genom att, på allvar, resa sig ur askan lämnad av Devil May Cry. Med en protagonist och sättning som är löjligt lik sin urfader så tycks spelet vara något av det genomskinligaste vi har sett på länge, men det visar sig att man – bokstavligt tavlat – inte har stympat sig själv helt och hållet.

I NeverDead sätts vi i kontroll av Bryce Boltzmann, en 500 år gammal odödlig demonjägare som spenderar sina dagar med att hjälpa den lokala polisen med att avvärja ett växande hot från demoniska varelser. Tillsammans med dennes kvinnliga partner Arcadia kastas vi direkt in i ett actionkantat äventyr genom den numera dysfunktionella staden. Huvudkaraktärens odödlighet kommer tillsammans med ett par partytrick, ett av dessa är förmågan att återskapa förlorade kroppsdelar. Även om vi befinner oss utanför liemannens rättskipning så är livet svårt när vår fysiska gestalt kan sammanfattas till ett kringrullande huvud, och därigenom får vi en något lekfull utmaning. På detta sätt tar vi oss igenom en något mer annorlunda hack ‘n slash-titel, men ställs samtidigt inför många av de barnsjukdomar som genrén har dragits med sedan start. Mobiliteten, som är bland de mest grundläggande faktorerna i ett givet actionspel, är långt ifrån hundraprocentig. Kollisionen i spelet är oförlåtlig och mer än en gång kommer du skrika rakt ut när du efter att ha fastnat framför en fiende eller en bit skrot få se dina armar och ben spridas över skärmen. Att som ett ensamt huvud rulla runt för att samla på sig sina lemlestade kroppsdelar är charmigt, men det blir snabbt till ett irritationsmoment utan dess like.

Vad som blir desto intressantare att prata om är de punkter då NeverDead faktiskt lyckas med att utmärka sin egna plats inom sin tätbefolkade förgrening. Spelet kommer långt på sina läckert förstörbara miljöer. I stort sätt allting i spelet går att förstöra på ett eller annat sätt, och detta hade räckt för att vara ett ambitiöst och trovärdigt inslag. Vad man har lyckats väl med att göra är att istället göra det till en stor del av spelmekaniken, där raserade miljöer kan ta hand om dina fiender bra mycket snabbare än både skjutvapen och svärd. Att under en scen slåss lika mycket mot omgivningen som mot de demoner som tuggar på dina vader skänker både tjusning och ett enormt tempo till stridigheterna. Den uppfinningsrike kan använda Bryces goda läkkött tills fin fördel för att på mycket effektiva sätt ta hand om de mycket mer ömtåliga fienderna. Att fylla ett helt rum med gas och därefter tända en tändsticka för att rensa skärmen från illvillingar blir mycket mer genomförbart när den egna hälsan endast är en faktor av att låta huvudet åter fästas vid nacken. Det finns ett oväntat djup i spelmekaniken bakom möjligheterna att slita av de egna kroppsdelarna, och vare sig det handlar om sektioner för att ta sig vidare i spelet eller för att hitta tillbaka till den egna kroppen under strid så är det en rätt tjusig spelmekanik. Ofta irriterande som tusan, men tjusig.

Vad som slutligen håller NeverDead i ett järngrepp och förbjuder det ifrån att kasta av sig betäckningen medelmåtta är samma synd som har haft ihjäl otaliga actiontitlar: repeterande. Att gå från scen till scen och endast rensa rum på rum av demoner blir enformigt redan innan första kapitlets slut. Ljuspunkter kommer i form av klart godkända pusselsektioner och bossfighter, som alltid för genren, är välutvecklade, utmanande och bara rent ut bombardistiska. Att resa mellan dessa sektioner blir inte helt långtråkigt, men samtidigt långt ifrån minnesvärt.

Svart på vitt så är inte NeverDead årets actiontitel. Spelet har helt enkelt inte alla de kvalitér som krävs av en AAA-titel och dras samtidigt med för många småbrister för att ta sig förbi betyget väl godkänt. Med det sagt, så är det ett spel som med enkel finess och simpla medel blir oförskämt roligt. Även om jag inte är knockad, så är jag underhållen. Tyvärr är jag irriterad lika mycket av tiden som jag är road. Men i slutändan är spelet inget annat än en solid och intensiv actionupplevelse i tredjepersons-vi från start, och ingenting för den som uppskattar genrén att missa. Det blir svårt att se på NeverDead med ett ont öga när man med ett automatvapen i var hand plöjer igenom alla materiella ting till den grad att FrostBite 2-motorn ser undermålig ut, där demonblod, explosioner och civilkaos ackompanjerat av hårdrock blir orkestern för vår förströelse.


NeverDead-Cover
NeverDead-1
NeverDead-2
NeverDead-3
neverdead_boxart_search

10 Kommentarer

  1. Robban säger:

    Trevlig läsning, har dock aldrig ens hörtalas om spelet sedan tidigare.

    den februari 1, 2012 kl kl. 09:05 -

  2. GrandCar säger:

    Tycker det låter väldigt intressant på pappret om jag ska vara helt ärlig. :)

    den februari 1, 2012 kl kl. 09:16 -

  3. Jerry säger:

    Så det är alltså Frostbite 2.0-motorn i det här spelet??? Har jag förstått det hela rätt då? För jag tycker att det påminner lite om den grafiska stilen ändå, eller ja. Ni förstår säkert vad jag menar. Trodde inte DICE hade lyckats få ut den motorn till så många olika spel redan.

    den februari 1, 2012 kl kl. 09:30 -

  4. Joakim Sjöberg säger:

    Jerry: FrostBite är INTE den motor som driver spelet, jag ber om ursäkt om jag fick det att låta så! Min poäng var att förstörelsefaktorn i spelet påminner om det vi har sett den spelmotorn producera.

    den februari 1, 2012 kl kl. 09:53 -

  5. Anders Sandberg säger:

    Trevlig läsning och jag hoppas du hade en rolig tid med spelet. Själv väntar jag istället till nya DMC :)

    den februari 1, 2012 kl kl. 10:13 -

  6. Avangenia säger:

    Även fast spelet nu då inte använder frostbite 2, så tycker jag det ser ganska fräscht ut. Iallafall på bilderna ni bifogat med recensionen.

    den februari 1, 2012 kl kl. 11:35 -

  7. Tompa säger:

    Det låter ju inte så dåligt ändå!? :)

    den februari 1, 2012 kl kl. 16:46 -

  8. Phoenix säger:

    Bra recension! Känns som om spelet fick ett ganska schyst betyg ändå. Jag blir faktiskt lite sugen att testa på det här.

    den februari 1, 2012 kl kl. 17:49 -

  9. Joakim Sjöberg säger:

    Det är defenitivt inte det bästa hack ‘n slash-spelet, och det finns en hel del saker att störa sig på. Men för en som gillar genrén, så är det något man bör titta på!

    den februari 1, 2012 kl kl. 18:51 -


Du måste vara inloggad får att posta kommentarer.


.