Monolith Soft har en rad titlar bakom sig, mestadels ur Xenosaga-serien. Nu är de tillbaka igen med ännu en Xeno-titel. Dock till mångas förundran valdes titeln att placeras till Nintendos Wii som ligger i underläge i ren prestanda gentemot sina konkurrenter. J-RPG brukar aldrig vara sena på att kräma ur fantastiskt vackra cinematiska  sekvenser samt chockera oss med vackra vyer i färgstarka världar. Wii brukar inte vara förknippat med just de här sakerna, men kanske är det precis det som den illamående J-RPG-marknaden behöver.

I en värld där två enorma varelser förstenats efter en evig kamp har tusentals år utvecklat civilisation och landskap på dessa varelser. På den ena finner vi Homs som den vanligaste rasen som konstant slåss mot raserna från den andra varelsen. Riktigt varför de alltid är under attack vet de inte, de vet bara att det är arvet och svärdet, The Monado, som har kraften att bekämpa dem. I en av Homs koloni bildas en följetong som vi får ta kontroll över och upptäcka den fientliga världen framför oss.

Xenoblade Chronicles har dock mer gemenast med MMORPG än med den klassiska J-RPG-titeln. Världen och områdena i den är enorma och fulla till bredden med sidequests för den som inte riktigt orkar gå rakt på huvudstoryn eller helt enkelt vill levla upp inför den. Därför finner man sig aldrig grinda meningslöst eftersom det finns så enormt mycket att göra, överallt. Den som har en läggning för extrabossar kommer finna en guldgruva i Xenoblade som har dessa runt varje hörn. Det enda som är lite negativt är att om man, som jag, måste göra allt på ett ställe innan man kan gå vidare så blir man lätt överlevlad och därmed förlorar huvudstoryn sin utmaning.

Men man finner sig ändå strävandes vidare eftersom storyn håller en intresserad. Den faller lite i intresse i mitten av spelet men ökar upp igen mot den senare delen. Dessutom så utvecklas karaktärerna hela tiden, både som personer och sina färdigheter. Därför blir inte heller striderna enformiga utan man presenteras gradvis för lite uppgraderade koncept. Striderna i sig är egentligen en ren kopia av World of Warcraft, men med lite annat tema. Du styr en av dina tre karaktärer i partyt, sedan agerar de andra via AI. AI:n är hyfsad, den gör det den ska, men samtidigt har du inte indirekt någon kontroll över den alls. I till exempel Final Fantasy XII som också har ett liknande stridssystem så finns det så kallade Gambit-systemet. Där får du sätta upp olika situationer i menyn och hur dina följeslagare ska reagera vid de tillfällena och Xenoblade Chronicles hade inte skadats av något liknande. Det fungerar dock som det är och du kan välja vilka abilities dina medhjälpare ska använda i striderna.

Det är dock Xenoblades storskaliga värld, fantastiska vyer och dess lika fantastiska soundtrack som ackompanjerar det som är triumfkortet. Världen är så stor att det alltid finns något att göra. Det är nästan så det blir överväldigande, men på ett bra vis. Dessutom så lyckas Xenoblade med något som få J-RPG lyckats med de senaste åren och det är att beröra genom storyn. Karaktärerna utvecklas tillsammans och på samma vis utvecklas deras relationer. Däremot är det inte något förbestämt utan om du lägger ned tiden på de olika relationssekvenserna som går att hitta i världen. Det är inte säkert att du uppfyller kraven för att låsa upp dem, då det gäller att de vid den stunden kommit tillräckligt långt i relationerna till varandra.

Det känns som att Xenoblade Chronicles och dess utvecklare Monolith Soft satsat på rätt saker. Allting finns där, men konstigt nog känns det daterat. Det är mycket på grund av Wiis svaga hårdvara, men samtidigt väger spelet upp det med känsla. Xenoblade Chronicles känns som det spelet Final Fantasy XII skulle ha blivit. Därmed kan spelet vinna publik hos både de som gillade och ogillade den tolfte delen. Hur som helst, är man en av de som frälsts av den japanska rollspelseran så är spelet definitivt ett måste.