De senaste spelen i Driver-serien har på många olika sätt varit riktiga katastrofer, då talar jag både om Driver 3 samt uppföljaren Parallel Lines. Det är svårt att sätta fingret exakt på vad det är som inte stämmer med ovannämnda titlar, men de har känts slarvigt gjorda eller om de har varit utstressade, jag vet inte. Tyvärr är Driver: San francisco egentligen mer av exakt samma sak, men tack vare ny, om än lite konstig spelmekanik, så räddas den här versionen av spelet från att hamna i samma härskna soppgryta som föregångarna.

Driver: San Francisco bjuder pÃ¥ en racingupplevelse i en öppen värld som snabbt hade kunnat bli lÃ¥ngtrÃ¥kigt, men med hjälp av en ganska dÃ¥lig, klyschig men rolig story och ny spännande spelmekanik känner man inte av den här enformigheten lika snabbt. Huvudkaraktären i spelet, John Tanner, utsätts i början av spelet för en ganska allvarlig trafikolycka som medför att han hamnar i koma. I samband med de eventen fÃ¥r han ocksÃ¥ nya oanade krafter. Hans förmÃ¥gar bestÃ¥r av att han kan ta sig utanför sin egen kropp och pÃ¥ sÃ¥ sätt hovra ovanför San Francisco’s gator, för att sedan hoppa in i vilken bil/förare han vill. En spelmekanik som utvecklarna själva kallar för Shift, som du kan använda dig av precis när du vill och hur mycket du vill.

Med hjälp av den här nyfunna förmågan blir majoriteten av de olika uppdrag du kan ta betydligt lättare, samtidigt som själva anledningen till att faktiskt köra bilarna försvinner lite. T.ex. om du är i en polisbil och ditt uppdrag är att stoppa flyende tjuvar, så kan du istället för att på klassiskt vis jaga ifatt dem över hela staden istället välja att hoppa in i en bil i mötande trafik och frontalkrocka med de flyende odågorna. Något som gör det väldigt mycket lättare, men som sagt en hel del av själva utmaningen försvinner också. Stora delar av huvudstoryn presenteras i väldigt snygga cutscenes som känns ganska klyschigt och småtöntigt, lite som om det vore en låg-budget B-actionrulle. Men samtidigt är det också det som gör det roligt och jag har kommit på mig själv flera gånger med att sitta och småskratta. Man måste ta handlingen i spelet med en nypa salt och med glimten i ögat om ska kunna uppskatta det.

Som tidigare nämnt så utspelas Driver: San Francisco i en öppen värld där du själv kan välja vart du vill köra och vad du vill göra. Utöver en huvudstory finns det en mängd av olika sidouppdrag, varav du måste klara vissa för att låsa upp nästa del av storyn, samt en hel hög av olika utmaningar. Som för det mesta är riktigt roliga att göra, även fast de egentligen inte tillför något till själva spelupplevelsen. Staden, San Francisco, är grafiskt riktigt snygg och du hittar de allra flesta stora kända landmärken som finns, även då det inte är en exakt kopia av staden. Grafiken är förvånansvärt bra och allt flyter på riktigt mjukt och fint i 60 frames per sekund. Vilket också gör att fartkänslan i spelet upplevs som väldigt bra, något som är mycket viktigt i sådana här spel. Av de olika uppdrag du kan välja hittar du de mest klassiska scenarion, som jaga tjuvar, utföra olika stunts, fly från folk som jag dig och vidare på den vägen. Inte några direkta nyheter på det planet med andra ord, men det funkar och räcker till alldeles utmärkt.

Tack vare Shift-mekaniken är det inget som är speciellt svårt, då du senare lär dig att bemästra den nya spelmekaniken. Personligen kom jag på mig själv med att använda Shift mer än att faktiskt köra bilarna, vilket jag tyckte var betydligt lättare för att avancera i spelet. Driver: San Francisco bjuder självklart också på ett multiplayerläge som är uppbyggt av olika mini-spel som baseras på Shift-mekaniken. Det roligaste läget i min mening var när flera poliser ska jaga en person som ska fly, där poliserna kan använda Shift-mekaniken för att hoppa in i bilar i mötande trafik för att försöka frontalkrocka din bil, om du nu är den som ska fly undan lagen, i det här fallet, väldigt långa arm.

När jag först satte mig ned med spelet, lite i panik på grund av att DHL hade lyckats fiffla bort vårt recensionsexemplar, trodde jag att det skulle vara ännu en lång och trög bajsmacka, men det är det verkligen inte. Driver San Francisco är ett ganska lättsamt racingspel med spännande spelmekanik och en rolig story som faktiskt är värt att spela. Kanske inte det allra bästa vi sett i genren men heller inte dåligt på något sätt, det är helt klart roligare än vad man först kan tro.

”Driver: San Francisco är recenserat pÃ¥ Panasonics Neoplasma TX-P50ST32Y 3DTV som utan tvekan levererar en av de absolut bästa och skarpaste bilderna för bÃ¥de spel och film i vacker 3D och Full-HD i 1080p.”