Partyracing är en genre som inte är spelvärldens mest framgångsrika. De framgående titlar som faktiskt ingår i kategorin kan utan större problem räknas på händerna och man gör det ännu enklare för sig om man faktiskt ska nämna vilka av dessa som egentligen är bra spel. Med den obligatoriska skepsisen som medföljer spelandet av ett licensspel satte jag mig ner med Cars 2, ett spel som söker att utveckla genren som Mario Kart har definerat sedan 1996.

Att göra ett partyracing-spel kan vara den enklaste och samtidigt svåraste typen av spel att göra. Den fullständiga mallen för genren har funnits klar den senaste femton åren, och för att göra ett komplett spel av denna typ behöver man endast rita efter prickarna. Men det är även just där som genrens största problem infinner sig. Hur gör man ett spel av typen partyracing utan att göra en sämre version av Mario Kart 64? För all del, många andra fina exempel från samma kategori existerar, såsom Diddy Kong Racing och Crash Team Racing, men man gör det svårt för sig om man vill påstå någonting annat än att Nintendo ofelbart definerade en hel genre genom sin helgjutna Nintendo 64-titel. Många titlar har följt det färdiga receptet och därmed blivit till fungerande men ytterst lättglömda spelupplevelser. Kan ett licenspel baserad på en mysig familjefilm bli till ett minnesvärt partyspel? Cars 2 gör åtminstone ett mycket respektabelt försök.

Cars 2, helt och hållet baserat på den animerade filmen vid samma namn, är otroligt lätt att ta till sig. Spelet innehåller en rad olika bilar, samtliga igenkännbara från bioduken, och känslan av att faktiskt spela filmen är total. Spelet artar sig i ett antal olika spellägen som ser till att spelet grenar ut på ett par olika områden. C.H.R.O.M.E-missions antar formen av ett sorts story-lägen där vad som känns som en oändlig rad av uppdrag leder fram till punkter som passar in i filmens handling. Detta spelläge hade faktiskt kunnat vara belönande för spelaren, men tyvärr så är loppen så repetetiva att det blir löjligt och det blir smärtsamt uppenbart att man endast har försökt att dra ut på spelets livslängd. Andra spellägen, såsom Attack och Hunter, gör ett godkänt försök till att införskaffa spelet någon sorts intressepunkt för singleplayer. Cars 2 innehåller tillräckligt många olika möjligheter till olika speltyper för att roa, men dessa blir uttjänta alltför snabbt.

Rent tekniskt är Cars 2 väldigt snyggt för att vara partyracing. Färgglatt och en visuellt tjusig presentation gör att det åtminstone blir intressant att ta sig igenom banorna, som oväntat nog är riktigt bra. Väldigt många vägval och klyftigt byggda banor gör att omspelningsvärdet för samma bana skjuter i höjden, eftersom man måste spela samma bana ett antal gånger för att riktigt hitta den optimala vägen att ta. Samtidigt lyckas Cars 2 med att bibehålla intresse genom att vara ett väldigt aktivt racingspel. Det finns flertalet manövrar att utnyttja, såsom wheelies, hopp, baklängeskörning, tacklingar och handbromssladdar, och alla dessa kommandon är kritiska att bemästra för att gå över mållinjen först. Svårighetsgraden ökar kraftigt i samband med inlärningskurvan och tvingar man sig utstå lopp efter lopp i C.H.R.O.M.E-uppdragen märker man snabbt att det blir svårare och svårare att bibehålla pallplatserna.

Ett partyracing-spel vore absolut ingenting utan en gedigen vapenarsenal, och Cars 2 kan faktiskt innehålla den bästa genren har sett sedan ett spel till Nintendo 64 som ni vid detta laget säkert kan lista ut vilket det är. Maskingevär, Missiler av olika typer, satellit-guidade laserstrålar och oljespill utlöser världskrig under loppen och det faktum att samma vapen kan användas på olika sätt gör att det sällan blir en lugn stund. Krigsföringen på banorna är minst sagt intensiv, för att inte tala om explosiv,  och stundvis kan spelets och filmens barnvänliga tema glömmas bort.

Cars 2 är en solklart exempel på hur partyracing artar sig i den nuvarande spelgenerationen. Med repetitiva uppdrag och långtråkiga spellägen säger det sig självt att spelet inte skall spelas ensam, men med ett par vänner i spelsoffan blir det en helt annan historia. Helt plötsligt är det intensiva, exploderande och utmanande lopp som intar skärmen och glåpord som inte använts sedan vi race:ade över Rainbow Road uppdagas. Skillnaden är att vi nu skjuter SCUD-missiler istället för sköldpaddsskal. Med facit i hand så är Cars 2 ett bra spel och fyra polare kan ha minst lika roligt som de hade haft med Mario Kart. Långt ifrån oförglömligt, men åtminstone ett godtagbart avbrott när N64:an blir överhettad.