Förra året såg jag en trailer, det utspelade sig i en övergiven hamn-liknande miljö. Karaktären sprang smidigt genom de stora containerna med parkour influerade rörelser. Jag sänkte kaffemuggen från munnen, hypnotiserad utav det som visades på min skärm. Trailen rullade vidare med en stafett mellan de olika karaktärerna, den ena tuffa karaktären efter den andra presenterades med dog framför mina ögon lika snabbt. I en mörk container gömmer sig en maskbärande karaktär, beredd med sina pistoler siktar karaktären framåt och backar sakta bakåt. Ljudet utav hur bladet från svärdet penetrerar karaktärens kropp avslöjar att den maskbärande karaktären inte var ensam i containern. Ut ur mörkret kliver en man ut, han drar av sig sin röda bandana som täcker hans ansikte, han blickar ut över havet och beskådar en stad, kontrast tills hans egna hem. Staden liknar en futuristisk ö, full utav teknologi och möjligheter. Men mannens vy suddas snabbt ut utav ett pistolskott i huvudet. Jag dreglade över tangentbordet, vad är detta? och när får jag spela det!

Min långa väntan är nu över, jag har spenderat min helg med Brink, spelet som jag länge har sett fram emot. Brink handlar om hur en konstgjort ö, så kallad The Ark blir något man vill fly från eller rädda. The Ark som till början var en dröm ö, en ö full med möjligheter och ny teknologi blev snabbt överbefolkad och ledde till inbördeskrig. Man kunde inte längre kontrollera människorna som bodde på The Ark och likt Berlinmuren så delades The Ark upp. Den delen som vill rädda The Ark kallas för Security, de liknar insatsstyrkor, med stilrena rustningar och vapen. Den delen som vill fly från The Ark kallas för Resistance, eftersom Resistance resurser har dragits tillbaka från The Ark så är deras rustningar och vapen ruffiga, hemmabyggen som får mig att tänka på Borderlands.

Man får börja med att skapa sin egna karaktär, just Brinks customize var något jag hade längtat efter att få leka hej vilt i. Vid första anblicken så blev jag oerhört förtjust i de karikatyrliknande karaktärerna, men desto längre jag satt och försökte skapa en unik karaktär desto mer besviken blev jag. Jag hade förväntat mig en customize där man kunde ställa in ansiktsformer, ögonfärg, avståndet mellan näsa och mun men istället möttes jag utav en begränsad customize där man i stort sätt får välja en färdig karaktär. Man får alltså välja en ”färdig” karaktär, bestämma hudfärg, om karaktären ska ha tatueringar, ärr, mask, ansiktsfärg, frisyr och skägg. Och det absolut mest obegripliga är att man inte kan välja att vara en kvinnlig karaktär. Jag förstår inte varför man ska ha en customize när man inte ens får välja kön eller får fria händer hur ens karaktär ska se ut. Man får heller inte förklarat varför det inte är några kvinnliga karaktärer alls i spelet, det bara är så, en överbefolkad ö utan kvinnor, konstigt! Med en ny rekordkort tid i customizen för min del så blev det en ”This is England” influerad karaktär med en grov brittisk dialekt, denna man skulle rädda The Ark.
Spelet har varken någon helt singelplayer eller multiplayer mode utan spelet sammanfogar multiplayer och singelpalyer till en speltyp. Alltså så startar man sin kampanj, under spelets gång så kan andra spelare som är på samma uppdrag joina och ersätta de bottar som är i ens lag. Likadant gäller det med motståndarna, man kan spela emot bottar eller andra spelare. De största delen utav gameplayet går ut på att utföra olika objektiv, då man t.ex ska rädda en karaktär som är tillfångatagen, laga eller hacka olika saker för att komma från punkt a till punkt b. Att utföra dessa saker kräver att man är olika klasser, så som att engineer lagar eller kan förstöra, portar, maskiner och andra nyckelobjektiv. Medic kan buffa upp livet på sina kamrater, samt att ”rädda” fallna spelare genom att ge dem som ett slags stimpack. Soldier ger ammo och Operative funkar som en slags rouge klass, då man klä ut sig till en motståndare som man har dödat, Operative hackar även för att komma åt datanycklar och så vidare. De har lyckats med att få med alla dessa klassiska speltyperna som brukar finnas med i de flesta multiplayer fps, så som headquarters, capture the flag och team death match. Man tänker inte på att man egentligen spelar capture the flag när man ska leverera en datanyckel till sin bas för att komma vidare, det är så snyggt inlagt med bra variation så det inte blir en enformig ”capture the flag” match. Varje uppdrag man startar har olika checkpoints, alltså ska man utföra flera uppdrag i ett och samma uppdrag. Uppdragen går på tid och om man lyckas klara en checkpoint så får man mer tid till nästa checkpoint. Men om man inte lyckas utföra sitt uppdrag på utsatt tid så får man spela om hela uppdraget från början, även om man är på sista ”checkpointen”. Att börja om hela uppdraget istället för att börja om på senaste checkpointen gav mig känslan utav en multiplayer match istället för ett uppdrag i en kampanj. I och med att Brink är ett spel med stora gråzoner om vad som är singelplayer och multiplayer så blir spaningarna inte så ofta, om man klarar ett helt uppdrag så går man vidare till nästa, man kan alltså inte spara mitt i spelet, likadant gäller det med att pausa i spelet, så inga toapauser under uppdragen.

Brink belönar spelarna genom att ge xp som gör att man går upp i level, och om man klarar ett uppdrag får man en slags valuta som man kan låsa upp nya abilities. De olika klasserna har olika abilities som gynnar just den klassen, men man kan låsa upp abilities från de olika klasserna även om man inte spelar som just den klassen. Man låser även upp nya kläder, tatueringar, frisyrer och dylikt när man spelar de olika uppdragen, även om man inte lyckas klara ett uppdrag så får man xp för uppdraget i alla fall, alltså kan man levla upp trots att man inte klarar uppdragen direkt. Jag upplevde ofta när jag endast spelade med bottar att jag fick göra allt själv, jag fick byta klasser hej vilt för att komma vidare till nästa checkpoint. Motståndarlagets bottar var där emot jätte självständiga, lagade portar jag hade sprängt, gav stimpacks åt deras fallna soldater, tog tillbaka datanycklar osv. Jag blev så överväldigad när jag spelade Brink själv så att det tog lite glädjen ur att spela, men så fort det dök upp en eller två andra spelare i matchen så blev allt mycket bättre, samarbetet kom tillbaka. Spelet förklarar inte så mycket till spelaren hur det funkar, man får pröva själv och förlora några uppdrag för att komma på hur man gör och hur de olika klasserna fungerar. I början kändes Brink lite som jag kände med Crysis 2, man fick allt på samma gång så det var svårt att reda ut hur allt fungerade. Det som även inte är så där jätte självklart är hur man låser upp olika tillbehören till sina vapen, det gör man inte under kampanjen utan man gör det via challenges som inte har något med kampanjen att göra.

Efter man har klarat antingen Resistance eller Security kampanjen så kan man spela den andra kampanjen med samma karaktär man har skapat, de olika kampanjerna vävs ihop, alltså så byter man i storsätt sida och får den andras berättelse och synvinkel. Man tappar heller inte xp eller abilities när man spelar den andra kampanjen. Spelet är uppbyggt så att man ska kunna spela båda sidorna utan att förlora något. Brink har inga fristående multiplayer playlist, man kan alltså inte spela team death match eller capture the flag, man får spela om de olika uppdragen. Jag tycker att det är dåligt att spelet pushar så mycket för att spela multiplayer men stödjer inte splitscreen, det är lite som att hugga sig själv i fötterna. Som jag skrev tidigare i texten så är Brink en salig blandning utav de klassiska multiplayer-mode, men man tänker inte alls på att man spelar de trötta ”capture the flag” när man tar sig fram i parkour inspirerande rörelser. Brink tänder en ny gnista i de trötta speltyperna, men trots det så hade jag ändå velat haft valet att kunna spela team death match med riktiga spelare utan objektiv och bottar.

Utseendemässigt så är Brink imponerande i menyerna, men så fort man sätter igång ett uppdrag så brister grafiken, texturerna är slarviga, en del buggar det känns inte riktigt färdigt i spelläget. Men bortsett från det så skiftar miljöerna från det stilrena till det ruffiga, det är färgglatt och påminner mycket om Borderlands och Mirror Edge, just parkour inslagen och färgerna. Storyn berättas genom videosekvenser i början och i slutet utav varje uppdrag men blir lätt något man lägger på hyllan eftersom att gameplayet är så multiplayerbaserat. Jag tycker det är en mycket smart uppläggning utav spelet att man får spela båda sidorna och inte behöva välja en sida, för då blir det ofta att man bara spelar som ena sidan och ser bara spelet från det perspektivet. Jag gillade Brink desto mer jag spelade det, det är en rolig gameplay om man spelar med andra spelare. Jag blev lite besviken på Brink men jag blev även överraskad, Brink gav mig inte det jag förväntade mig utan gav mig något nytt, och ja, jag hade kul med det, men det är inte ett hållbart spel så som Battlefield eller Call of duty som man bara kan slå och och spela några matcher. Man kommer få spela om många uppdrag så man kan banorna utan och innan till, men just att det är samma objektiv och samma uppdrag gör att det inte blir en varierad speltyp som Battlefield eller Call of duty ger, så spelet höll bara att spela igenom en gång eftersom att man redan hade spelat om uppdragen så många gånger.

Jag är väldigt splittrad om vad jag tycker om Brink, jag vill inte säga att det är ett dåligt spel, men inte heller att det är ett briljant spel, Brink är ett spel man måste bedöma själv. Jag vill heller inte se det som ett multiplayer spel eftersom jag till största delen spelade med bottar, men jag vill inte se det som ett singelplayer spel heller eftersom att spelet kräver så mycket samarbete. Men den stora frågan är väll den, tycker jag spelet är värt att spela? JA! Det är ett innovativt fps, men det kräver andra spelare för att det ska bli kul. Brink var kärlek vid första ögonkasten, första träffen var halvljummen, sedan lärde jag känna Brink och började faktiskt uppskatta spelet.