Crysis blev ett utav PC-spelarnas flaggskepp, det var framför allt oerhört snyggt. Det blev lite oroligt när demot till uppföljaren inte visade sig vara något vidare, fansen suckade djup och förväntade sig en flopp. Jag hade inte direkt några höga förväntningar på Crysis 2 då jag upplevde att demot var stelt och ihåligt. Jag startade kampanjläget och insåg direkt att detta kommer sin tid, efter ett par trögstartade timmar så började spelet gå i gång på riktigt. Jag gick från att ligga halvsovandes på soffan till att sitta så nära skärmen att jag fick nackspärr, vilken total omvändning.

Huvudpersonen Alcatraz tar sig genom ett sönderbombat New York för att kunna samla ihop de pusselbitarna som gör hans situation oklar. Iförd i en Nano 2.0 dräkt blir Alcatraz ett åtråvärt byte för den militärtrupp som vill komma över han mirakeldräkt. I en stad full utav Ceph och ett virus som har slagit ut New Yorks befolkning blir dräktens funktioner en stor hjälp till Alcatraz överlevnad, men också ett hopp för framtiden.
Som sagt är spelet väldigt trögstartat, storyn känns virrig och obegriplig, det är för många lösa trådar på en och samma gång. De första timmarna spelade jag i blindo, oförstående om vad som egentligen hände, men efter ett tag så började spelet väva ihop storyn och en del saker som man inte förstod blev helt plötsligt till en ”aha-upplevelse”

Spelets tempo får spelaren själv bestämma, man kan ha fartfyllda närkamper med shotgun till att plocka sina fiender på avstånd med en sniper. Spelet ger spelaren en möjlighet att tänka taktiskt, man kan ändra inställningar på sitt visir snabbt och enkelt för att t.ex markera fiender för att få en bättre överblick på stridsfältet. Denna funktion hjälper spelaren att hålla koll på vart fienderna befinner sig, då det inte alltid är enkelt att se vart de är eftersom att de byter position ofta. Man kan även ändra så att visiret får en värmekamera-vy så man enkelt kan se vart fienderna gömmer sig. Nano 2.0 dräkten har 3 special funktioner, osynlighet, sköld och sprint, dessa funktioner gör att speltypen ändras beroende på vad spelaren själv tycker är roligast att använda. Även om man har sin favorit funktion så använder man alla funktioner beroende på situationen, funktionerna smälter fint in i spelet och blir inte för ”over power” utan mer en rättvis chans till att överleva. Man kan inte använda dessa funktioner hela tiden eftersom att det kostar energi, energin laddas snabbt upp när man inte har dessa funktioner eller värmeseendet på.

Det som överraskade mig positivt var att ai:n på Cephs var hur tighta som helst, de kändes nästan som att de var medvetna om vart jag var och vart jag siktade, det gav mig känslan utav att bli jagad utav vilddjur. Vid vissa tillfällen kunde denna ”medvetenhet” bli lite för påfrestande då man var i sin cloak och sedan blev synlig igen så såg man på sin mini-karta att fienderna direkt riktade sig åt mitt håll trots att man stod gömd. Motstånden i spelet skiftar väldigt mycket beroende på vilken svårighetsgrad man väljer, jag spelade på normal och kände att spelet utmanade mig, fienderna var relativt tåliga, skotten var rätt så exakta och jag fick hålla tungan rätt i mun för att inte få spela om en checkpoint. Det jag menar är att Crysis 2 är ett spel som bjuder på motstånd, man kommer definitivt  att få spela om checkpoints. Jag gillade att få en smäll på käften för att vakna till, att börja tänka efter, att börja använda Nano-dräkten och maxa kapaciteten, att inte spela ett hjärndött fps där man blir vallad spelet genom.

Med en trögstartad början och en Nano 2.0 dräkt man inte kan hantera gör att man blir lite vilsen i sitt spelande, men efter en stund så leder spelet in spelaren på rätt väg och man börjar förstå hur de olika funktionerna fungerar. Det är ingen tutorial utan man får lära sig dräktens förmågor allt eftersom. Till en början är dessa förmågor förvirrande, vad de är till för, hur man använder de och vart på kontrollen de ligger, men när man har blivit lite varm i kläderna så är styrningen och kontrollen väldigt naturlig, det faller en in efter en stund. Man kan även uppgradera sina förmågor som belönar spelaren med olika perks som man kan välja, man kan bara ha 4 perks aktiva åt gången men kan byta när man vill. Dessa uppgraderingar ger alltså inte bättre prestanda på själva förmågorna utan de ger som sagt liknande perks till den förmågan man väljer att uppgradera. Det kan t.ex vara att det kostar mindre energi att springa eller att man ser vart skotten kommer ifrån. Man kan köpa dessa uppgraderingar när som helst och kostar nano catalyst som tappas utav Cephs som man har ihjäl under spelets gång.

Grafikmässigt så är det väldigt snyggt, jag stötte heller inte på några buggar eller textur missar, det är alltså ett genomarbetat spel och är en fröjd för ögat. Personligen så gillar jag inte att spela spel som utspelar sig i storstads miljöer, men att ett förstörd New York kan vara så vackert gjorde att jag ändrade min åsikt, att spela i storstads miljöer är verkligen super tufft! Trots att man befinner sig i New York så tyckte jag ändå att spelet skiftade miljömässigt, det blev inte monotont och enformigt. Crysis 2 har en förutbestämd story som man följer likt Call of Duty, Halo eller Battlefield men till skillnad från dessa fps så kändes spelet ändå fritt trots att man var bunden till att gå en speciell väg för att komma vidare. Spelet snubblar lite på sig själv genom en dålig början, en tunn story och ljumna dialoger med ett trött röstskådespel, men spelglädjen, spelmekaniken, ai:n och tempot räddar spelets små missar.

Multiplayer på Crysis 2 kan liknas vid de flesta fps multiplayers, man har alltså de vanliga speltyperna. Det som gjorde multiplayer väldigt intressant var att man spelade med sin Nano 2.0 dräkt, man har alltså förmågorna man har i kampanjläget. Det som jag tyckte var bra med multiplayern var att man inte behövde välja en utav förmåga utan man har alla förmågor, sen så är det upp till spelaren själv hur man väljer att använda dem. Förmågorna levlas upp beroende på hur mycket man har använt dem, lite som Battlefield: Bad Company 2, de klasser man använder levlas upp. När förmågorna levlas upp kan man köpa de olika perksen man kan köpa i kampanjläget, likadant gäller det att man bara kan har några aktiva, i multiplayerns fall är det 3 stycken. Man levlar även upp sin karaktär i level som gör att man kan köpa fler vapen och gagets till sina vapen. Crysis 2 skräddarsyr spelarens multiplayer genom att belöna spelaren med xp på sådant spelaren själv väljer att spela, om man gillar att vara osynlig så belönar spelet spelaren med xp på just cloak-förmågan. Även i Crysis 2 kan man få killstreaks, men Crytek har löst just killstreak dilemmat på ett jätte bra sätt. Innan varje match börjar så får spelarna se vilja 3 killstreaks som går att få, alltså bestämmer spelet själv hur man belönas. Man får belöning vid 3, 5 och 7 kills men det räcker inte med att bara döda sina motståndare utan man måste ta dogtagen som droppas vid den döda spelaren. Detta gör att tempot ökar då de som campar inte belönas, likadant gäller det med att sniperklassen inte blir lika ”over power” som i de flesta andra fps. Dock bör man tillägga att shotgun och osynlighet blir en favorit bland spelarna då man helst går in i närkamp för att få sin killstreak belöning. Jag tror att just Crysis 2 multiplayern är en speltyp man antingen älskar eller hatar, själv så tyckte jag den var hemsk i början då jag provade demot, men den blev senare väldigt intressant då jag fick lära mig hur Nano-dräkten fungerade i kampanjläget.

Spelet har en stark och utmanande kampanj, en annorlunda och skön multiplayer, trots sin trög start så är jag väldigt förlåtande, just för att spelet senare bjöd på ett riktigt kul gameplay. Det är snyggt och stilren, det har en spelmekanik som faktiskt fungerar riktigt bra. Med en grym ai på fienderna och en Nano 2.0 dräkt att leka med så kan jag inte annat än säga att Crysis 2 faktisk är ett riktig jäkla bra spel.