Den stora huvudtiteln till Playstation 3, Killzone bjuder i detta tredje spel i genren återigen upp till krig mot de krigslystna, maktgalna och Sovjetosande Helghast. I ett apokalyptiskt paradis utspelar sig ett blodigt krig där du har huvudrollen och på din väg måste du smyga, springa, samla och framförallt vara beredd på avtryckaren för helt plötsligt står du där och stirrar rakt in i de röda ögonen.

Som spelare slängs man rakt in i brinnande krig. Det är ni mot Helghast, en människohybrid som efter emigrering ut i rymden har deras kroppar och organ förändrats under anpassning till den nya planetens miljö. Ur en ekonomisk tvist mellan Helghast och människorna växte ett blodigt krig fram som fortfarande brinner. Du, Sev, en simple soldat i ISA slåss tillsammans med din partner Rico Vasques för att försvara mänsklighetens framtid. Huvudstoryn i detta tredje spel i serien kretsar i kring antagonisten och vapenmogulen Jorhan Stahl och hans ockupation av Helghast regering. Historian utspelar sig främst i de skickligt regisserade filmsekvenserna och till skillnad från många andra spel på marknaden idag känns dessa pusselbitar av storyn som en belöning och något att längta efter.

Själva spelmomentet levererar också hela vägen grafikmässigt. Killzone 3 håller sig visserligen dels inom den idag något uttjatade grå/beigeskalan, men bjuder på riktiga explosioner av färg i sina utomjordiska regnskogar. Något mer som gör att Killzone 3 sticker ut bland andra fsp-spel till konsol är karaktärernas utseende. För första gången på många speltimmar känns ansikten och rörelser trovärdiga, de ger en känsla av att det här skulle kunna vara riktiga personer. Det grafiska är med andra ord top notch och titelmusiken håller i allra högsta grad måttet. Episka orkesterstycken som inte drunknar i bakgrunden, utan skapar en känsla i precis rätt ögonblick.

Själva spelkänslan däremot är okej, men inte mera. Det är visserligen kul att panga Helghast, men banorna bjuder på lite omväxling och vissa bitar känns helt onödiga. Det som gör spelet varierat är istället möjligheterna till att smyga sig på fiender och avsluta dem på ett extra blodigt vis med din kniv, givetvis helt hemligt från andra. Lägg därtill en intressant och mycket välgjord vapenarsenal och vi har ett par underhållande spelmoment. När det däremot ges chans till att använda sig av Helghast teknik i jättelika goliath eller jetpack är det inte fullt så roligt som det kunde ha varit och här ger Killzone 3 en känsla av att vinna men inte kunna. Kanske beror det på tidsbrist, kanske beror det på ointresse, men samma känsla vaknar när man spelar tillsammans med en kompis i co-op läget. Det känns ofärdigt, ogenomtänkt och klumpigt på något sätt. Istället för att ge spelare 2 chans att spela som Rico, en naturlig del av berättelsen, spelar man som en anonym soldat som inte har någon naturlig del i vare sig spelsegmenten eller story biten.

Var ligger då briljansen i Killzone 3? Svaret stavas multiplayer.  Du väljer först en av tre matchtyper. En går ut på att eliminera så många som möjligt i det motsatta laget. För till en förbestämd body-count vinner. I den andra dras vi in i ett spelläge som påminner som det i Counter Strike, där ena laget ska plantera en bomb på en plats som motståndarlaget måste försvara. Tredje läget osar lite capture the flag och som grädde på moset avslutas varje spelrunda med en videsekvens där matchens bästa spelare hyllas. Därefter väljer du din proffession, där val såsom marksman och medic känns igen från liknande speltitlar. Under matchernas gång samlar du poäng genom att fälla någon i motståndarlaget, hela dina fallna lagkamrater eller snickra ihop ammunitionslådor, för att nämna några sätt. Multiplayerläget i Killzone 3 är skrämmande snyggt, välgjort och beroendeframkallande. Tankarna förs till andra starka fps titlar, såsom Call of Duty och med en förvånansvärt befriande spelkontroll kan detta mycket väl vara titeln som får pc-frälsta att börja lira fps på konsol.