Det var ett tag sedan Donkey Kong hade ett eget spel. Senast var Jungle Beat till Gamecube som trots att det var väl mottaget av kritiker ändå gick många under radarn. Nu har Nintendo äntligen droppat 3D-miljöerna och gått tillbaka till det Donkey Kong gör bäst, springa i sidled. Det märks att Retro Studios har gått tillbaka till rötterna för att se vad Rare gjorde med Donkey Kong på SNES och resultat kommer värma många förlorade själar.

Donkey Kong-spel har, precis som Mario, en förmåga att berätta en historia utan att nämna ett enda ord. Från första början förstår man att någon stulit Donkeys och Diddy Kongs bananer, men förövarna är inte de som verkar skyldiga vid första ögonkastet. Istället är det ett gäng voodooinstrument som hypnotiserar alla djur för att komma åt det gula guldet. Äventyret i sig börjar med att ett instrument försöker hypnotisera Donkey Kong som vänligt avlägsnar det med en knytnäve, för att sedan upptäcka att hela hans bananförråd har blivit stulet.

Som sagts ovan så har det lagts stor fokus på de allra första spelen där Donkey Kong etablerade sig som älskad plattformshjälte. I princip finns allt vi älskade förr i tiden representerat och det märks att Retro Studios har försökt ta tillvara på föregående kritik till serien. Kenji Yamamoto som varit aktiv inom Nintendos egna avdelningar ett bra tag har verkligen lyckats att fånga Donkey Kong i ljud, då soundtracket i sig är en reflektion av vad vi alla kopplar till en förbannad men folkkär apa. Ljuva toner, fångande ljudeffekter och ett fantastiskt ledtema är alltid välkommet.

Donkey Kong Country är uppbyggt av åtta världar, med sju banor plus en boss i varje. Banorna har inte lika smart bandesign som dess överlägsne storebror Super Mario, men har samtidigt ingen anledning att skämmas. Precisionshoppning, snabba reflexer och tålamod är något du som spelare däremot kommer att utveckla då Donkey Kong Country: Returns är ett av de svåraste spelen till Wii. Jag skulle vilja säga enbart utmanande, men så är inte fallet. Spelet har fantastiska ögonblick och bjuder på riktigt bra utmaning, men lider av ett problem som finns representerat hos alla Donkey Kong-spel. Apor kan inte precisionshoppa, om de inte har en jetpack på ryggen. Diddy Kong är, om man spelar själv, nästan ett måste på de senare banorna då Donkey Kong ofta är mycket större än ansatserna man ska landa på. Det känns konstigt när den sekundära huvudkaraktären är bättre än karaktären som spelet är döpt efter.

Det betyder dock inte att man konstant irriterar sig, däremot visar det på vissa brister i bandesignen. Co-opläget är fantastiskt och man brukar ju säga att ju fler man är desto roligare blir det. Samma princip går absolut att applicera på Donkey Kong Country: Returns, men bara under första halvan av spelet. Sedan blir det alldeles för svårt för att man ska kunna synka sina rörelser och hålla tempo samtidigt. Tar man dessutom diverse minispel som finns representerade på vissa banor, t.ex. när man åker gruvvagn eller flyger en tunnraket, så förlorar tvåspelarläget helt sin betydelse. Dels dör du två liv istället för ett när du gör ett misstag, bara för att en av er ska betrakta. Man gör helt enkelt bäst i att gå ut i menyn och droppa den andre spelaren istället för att förlora liv i dubbel fart. Så en hel del missar finns i designen som annars är fantastisk. Det är varierande, nya fiender presenterar sig hela tiden och även om det alltid finns en eller två banor man hatar i en värld finns det samtidigt alltid en eller två man älskar. Världen är dessutom otroligt levande och vacker där 3D-elementen används smart och sparsmakat istället för att användas som ett måste.

Jungle Beats till Gamcube var kompatibel med en trumma, men gimmicken till Wii är överrepresenterat viftande. DKC: Returns är inget undantag. Däremot är viftandet inget som överrepresenterar, vilket för mig var en enorm lättnad. Viftandet används bara vid tillfällen då du ska rulla, banka i marken eller blåsa. Det enda jag känner att de hade kunnat skippa är blåsandet som används för att få fram gömda mynt, bananer och liknande. Det stannar upp ens framfart genom banorna och kräver emellanåt irriterande precision. Det blir dock bättre mot slutet då blåsandet även får en funktion för att ta sig förbi hinder på banorna.

Donkey Kong Country: Returns är svårt. Flera hardcore-gamers kommer finna sitt signum i utmanande banor och bossar, men på andra sidan myntet finns den yngre publiken som inte riktigt växte upp med charmen de svåra spelen gav oss under NES- och SNES-eran. Det kan bli lite avfärdande, men precis som i de nyare Mario-spelen kan man nu efter att ha dött ett antal gånger på samma bana få hjälp som visar hur man bäst tar sig genom banan.  Även om balansen där man tillfredsställer både harcore och casual-publiken är enormt svår att hitta känns det som en bra kompensation. Men vissa designbrister, även om de är få, bidrar helt klart till svårighetsgraden på ett antal banor och det är inte acceptabelt.

Donkey Kong Country: Returns kanske inte når upp till samma nivå som Super Mario, men har ingen som helst anledning till att stå i skuggan. Tillsammans med en vän kan du ta dig an ett av de absolut svåraste spelen till Wii samtidigt som ni har kul hela vägen. Det är inte många spel i dagens läge som utmanar dig som spelare på ett sådant bra vis och med massor av saker att samla, time attacks och upplåsbart material finns det nog för att hålla perfektionisten upptagen ett bra tag framöver. Även om man inte kan blunda för bristerna och de irritationsmoment som uppstår så är Donkey Kong Country: Returns på det stora hela underbart, precis som det var för 16 år sedan, då Donkey Kong för första gången visade vem kungen av djungeln verkligen var.