Fjantsporten wrestling har lyckats engagera USA:s rednecks till arenorna och tv-apparaterna där The Rock, Hulk Hogan och John Cena lyckats bli megastjärnor. Trots att jag avskyr sporten lyckades spelet baserat på spektaklet överraska mig rejält. Jag pratar om Smackdown vs Raw 2010 och har fått uppdraget att ta mig an den årliga uppföljaren.

Inte många i Sverige vet vem John Cena är överhuvudtaget medan snubben är en megastjärna i USA. Tack vare Smackdown vs Raw har jag lärt mig han förutom att slåss på ringen även rappar med sina motståndare och fans, eller snarare fans av sporten som avskyr sportens ”whigger” det vill säga en vit person som försöker vara en svart person från ghettot. Men hur wrestling lyckas engagera så många i USA har alltid varit en gåta för mig där en amerikansk vän sa till mig att många rednecks tittar på spektaklet. Meningen med hela ”sporten” är att se en teateruppsättning med bråk, drama, matcher och oviss framtid beroende på hur matcherna slutar.

Yukes som utvecklar spelet har tagit fasta på det och till i år introducerat ”Road to Wrestlemania”, där en känd wrestler väljs och skapar en karriär åt den. Allianser och fiendeskap byggs på medan man rör sig fritt på arenorna så länge det inte pågår någon match med möjligheten att prata med andra eller bråka. Just den delen innebär en chans att samla på sig erfarenhetspoäng som används för att förbättra wrestlern, synd bara att det inte fanns någon rolig träningsdel där man tvingas göra övningar. Menyn under ”Road to Wrestlemania” fungerar likt GTA IV där mobilen ersätter menyn och är den främsta källan till information även om det känns segt, rörigt och konstigt fast man lär sig att spela under läget.

På förpackningen har Yukes stoltserat med en ny fysikmotor och efter ett par matcher märks det att de faktiskt har jobbat med det även om inte allt är positivt. För det första är det inte lika lätt att kasta sig ned och knocka någon utan kräver mer planering än förr annars finns risken att ens wrestler själv råkar illa ut, något motståndarna kan utnyttja. Att greppa någon är inte lika lätt beroende på storleken och hur mycket motstånd som rivalen bjuder, är inte lika lätt som förr. Fast själva nöjet med wrestling är att kunna använda ringen för att motståndarna ska börja springa okontrollerat tack vare lassoeffekten för att ögonblickligen slå ned han eller hon, beroende på vilka man väljer. Fast väldigt många kastas ut från ringen snarare än att hålla sig kvar inne medan de lyckats simulera bra i momenten där de blir knockade när man kastar de mot ringhörnorna.

Smackdown vs Raw 2011 är ett väldigt roligt spel och än bättre blir det när man spelar mot en kompis eller flera stycken på samma tv. Tyvärr fungerar det inte helt perfekt online med lagg och kanske inte så oväntat är de flesta amerikaner så förbindelsen blir inte alltid den bästa. Därför föredrar jag att spela offline med flera personer och även om många är helt okända för än utvecklas matcherna till riktigt roliga, ibland minnesvärda ögonblick med mycket humor. Dessutom har grafiken blivit snyggare, både på alla wrestlers och arenorna även om publiken inte känns helt levande medan menyerna har blivit lite snyggare men mer funktionell. Synd bara att varje gång John Cena & co pratar synkas inte munnen med de i övrigt fjantiga dialogerna som hör till wrestling.

De som har bra ljudanläggning kan faktiskt se fram emot häftiga ljudeffekter, passande musik och kommenterar som inte säger så mycket. Dialogerna har som jag tidigare nämnt passerat statusen ”häftigt” för längesedan och passar utmärkt på skolgårdarna, inte hos en betydligt mer vuxen publik även om USA:s rednecks inte tycks se samma sak som jag. För hela wrestlingvärlden påminner om en b-film i teatertform med vänskap, fiendeskap, drama och ovisshet en del av receptet för framgång.

Även om det finns förbättringar känns steget från 2010 till 2011 inte så stort och de som har tidigare versioner bör kanske fundera på en uppgradering. De som äger Smackdown vs Raw 2010 kan spela det i något eller några år till innan en uppgradering ska ske. Men den röda tråden är underhållning och det har Yujes lyckats med i det jag kallar för en ”fjantsport” i form av wrestling.