Mario och Nintendo har gjort mycket bra pÃ¥ sistone. 2007 släpptes Super Mario Galaxy och bevisade att Mario fortfarande har vad som krävs i 3D-världen.  2009 visade Mario och Nintendo att de fortfarande kan göra plattformsglädje bättre än nÃ¥gon annan i 2D med New Super Mario Bros Wii. De lärde oss även att ju fler man är, desto roligare blir det – om än lite omständligt. Nu är Mario tillbaka i den första renodlade uppföljaren sen Super Mario Bros 2.

Super Mario Galaxy 2 bygger på samma principer som föregångaren och kan i enklaste drag sammanfattas som en uppdatering med nya banor och ett par nya krafter. Prinsessan Peach blir återigen bortrövad av Bowser och trots att de försökte göra en lite mer avancerad historia i Super Mario Galaxy märks det att de nu skalat ned det till minsta möjliga. Precis så ska Mario vara då plattformselementen alltid talat för sig.

Mario har alltid varit i en klass för sig i plattformsgenren och i Super Mario Galaxy 2 visar man inga tendenser på att gå ned sig. Bandesignen är genomgående briljant och genomtänkt. Ingen bana liknar den andra och nya tvister med ren spelglädje som lösning finner man sig själv sitta med underhållning av högsta kaliber, från början till slut. Under sina år har man tagit sig genom ett och annat plattformsspel och därefter samlat på sig förutfattade meningar. Jag vet till exempel att ökenbanor är skitjobbiga och vattenbanor frustrera mig mer än något annat. Men Super Mario Galaxy 2 ger mig en örfil och påminner mig om att det faktiskt handlar om hur banorna är designade och inget annat.

Ett par nya krafter finns tillgängliga och de känns genuint genomarbetade och utplacerade i sina rätta element. Bland dessa nya finner jag Moln-Mario charmigast, där Mario kan skapa nya plattformar av moln genom en att skaka Wii-moten. Vi får även ett par kära återseenden i form av banor, men den kanske mest uppskattade av dem alla är Yoshi. Den gröna krabaten har i sig själv tre egna krafter att samla för att ta sig förbi diverse hinder.

Super Mario Galaxy 2 är ackompanjerat med ett helt underbart soundtrack där varje låt lyfter banan och upplevelsen i sig. Musiken känns aldrig tafatt och ljudeffekterna gör sitt för att ta upplevelsen ännu högre.

Det är svårt att hitta något att klaga på när man väl satt sig ned och börjat analysera. Vid första åtanke känns spelet kort, men efter att ha tittat på min playtime visade det sig att jag faktiskt hade spelat 16 timmar för att bara klara precis det jag behöver. Det finns mer banor och fler stjärnor att erövra, vilket fick mig att inse att spelet inte var kort utan att jag helt enkelt ville ha mer. Men om man ska klaga på något så är det möjligheterna till co-op som erbjuds. Det känns aldrig intressant eller aktuellt, då spelare två enbart kan hjälpa till att samla kristaller samt göra livet lite lättare för spelare ett. Annars känns Super Mario Galaxy 2 väldigt komplett och fulländat. Mario och Nintendo har återigen bevisat att de är bäst  på det de gör.