Med ett ytterst välgjort onlineläge och en omfattande kampanj är ambitionsnivån för Battlefield: Bad Company 2 redan från början tydlig; Det här är ett spel som ska ge Modern Warfare 2 en rejäl strid om spelarnas tid.

Det första Bad Company-spelet gjorde sig känt för sin oseriösa attityd och komiska inslag. Dessa inslag är som bortblåsta i Battlefield: Bad Company 2, och istället har Dice gett spelet en betydligt mer allvarlig känsla. Spelets kampanj inleds med ett prologuppdrag under andra världskriget tänkt att sätta stämningen, en uppgift det lyckas bra med. Efter det gör spelet ett jättehopp till nutid, där vi presenteras för Bravo 2, en grupp spydiga soldater ute på rutinuppdrag i snöiga Ryssland. Snart märker spelaren att de är något betydligt större än vad de först trott på spåren; Ryssland planerar att skaffa massförstörelsevapen som ska hjälpa dem att invadera USA.

Spelets historia är bÃ¥de dum och totalt oengagerande, och fungerar enbart som en värdelös ursäkt att skicka karaktärerna världen över. MÃ¥nga tyckte det första Bad Company kändes alldeles för fÃ¥nigt, men själv hade jag hellre sett en fortsättning pÃ¥ det stuket än nÃ¥got sÃ¥ här grÃ¥tt och slätstruket. Det samma gäller karaktärerna – Bravo 2 bestÃ¥r av ett gäng krigare sÃ¥ stela, klyschiga och stereotypa de över huvud taget kan bli. Jag tror detta är ett resultat av Modern Warfare 2, att Dice velat anpassa sig och försöka fÃ¥ sin del av den publiken, men resultatet blir bara platt.

Spelmomenten är bättre, om än inte perfekta. Tempot är vansinnigt högt; man kastas mellan den ena striden intensivare än den andra, knappt utan någon möjlighet att andas ut. Fienderna anfaller i stora vågor från olika håll, och det gäller att avancera försiktigt för att kunna ta ut dem utan att själv bli prickad. Banorna är överlag välgjorda, men tyvärr för linjära och scriptade. Den enda direkta valmöjlighet man har är om man ska ta skydd bakom stenen till höger eller husväggen till vänster, i övrigt finns det för det mesta bara en väg och den går framåt.

Svårighetsgraden är inte jättehög, men bjuder på tillräcklig utmaning. Något som irriterar är fiendernas och medhjälparnas AI. Medhjälparna är för det mesta urbota korkade och står mest och beundrar den vackra miljön. Fienderna fokuserar tvärtemot all sin eldkraft mot spelaren; skitsamma att jag gömmer mig i gräset på en kulle 100 meter bort medan mina medhjälpare står och stirrar på fienderna 10 meter ifrån dem, det är ändå mig hela fiendestyrkan tvunget ska stå och försöka pricka. Å andra sidan är det kanske inte så dumt tänkt, i och med att ens medhjälpare är odödliga (man får aldrig någon direkt förklaring till varför det inte gör dem något att bli hagelpumpade i huvudet, men så är det i alla fall) och att det således vore ganska korkat av fienderna att slösa skott på dem.

Något som imponerar väldigt stort är ljudet. Vapnen låter precis sådär underbart tunga som man vill att de ska göra. Ljudet från studsande skott ekar mellan husväggarna och granater river med högljudda smällar upp marken runt omkring dig. Ljudarbetet är briljant och bidrar starkt till att öka inlevelsen i striderna.

Spelaren och Bravo 2 kastas tvärt mellan olika platser i världen, någon som ger spelet en ganska hoppig och ofokuserad känsla, men som samtidigt bidrar till en rätt välkommen miljövariation. Ena stunden utforskar man en snöby, nästa stund paddlar man på en flod i djungeln, och ytterligare en stund senare kör man buggy genom öknen. Grafiskt är det blandad kompott; vissa miljöer, särskilt djungeln, är väldigt vackra och inbjudande. Andra miljöer känns halvfärdiga och oinspirerade. Även spelmomenten är rätt varierade, men trots detta känner jag aldrig någon motivation eller något sug att fortsätta framåt. Jag tror att kampanjen hade tjänat på att vara mer fokuserad, att hålla sig till färre spelmoment och miljötyper och istället ta igen det på att utföra dessa moment riktigt bra. Kvalitet framför kvantitet är något Dice borde hållit sig till, men som de här försummat till förmån för att trycka in så mycket av allt de bara kan.

Som synes är jag inte särskilt förtjust i singelplayer-läget. Det känns ytterst medelmåttigt, och med undantag av ett par minnesvärda passager är den i sig inte värd någons pengar. Men så kommer de allra flesta heller inte köpa Bad Company 2 för dess storyläge utan för onlineläget.

I onlineläget kommer spelet till sin fulla rätt och Dice visar där upp sig frÃ¥n sin allra bästa sida. Det är där alla deras Ã¥r med Battlefield-serien verkligen visar resultat. Dice har skalat ner onlineläget till de mest nödvändiga spellägena och fokuserat pÃ¥ det som faktiskt spelar roll – bandesignen och klassbalansen. NÃ¥gra stora nyheter behövs inte, utan det räcker gott med att slipa nÃ¥got som redan sedan tidigare är nära pÃ¥ perfekt.

Samma områden som i singelplayer-läget återfinns i onlineläget, med skillnaden att onlinebanorna är betydligt större och öppnare. Där kampanjen känns för linjär är det online fritt fram att tackla varje situation precis som man vill. Bandesignen är klockren. Fokus ligger på samarbete och att nyttja fordon på rätt sätt. Till skillnad från Call of Duty går det som bekant i Battlefield att köra både land-, vatten- och luftbaserade fordon av olika typer.

Vill man spela pÃ¥ egen hand gÃ¥r det givetvis bra, men samarbete gör inte bara allt lättare utan belönas även. Att ensam smyga runt kan även vara rätt svÃ¥rt pÃ¥ grund av att det här inte är mÃ¥nga skydd som varar särskilt länge. Ett nyckelord i Bad Company 2 är nämligen förstörelse. Träd, hus, de flesta tänkbara skydd – med rätt vapen gÃ¥r det mesta att spränga totalt. Detta fyller flera funktioner. Dels blir det svÃ¥rt att spela defensivt, eftersom man tvingas sicksacka fram och tillbaka mellan olika skydd medan allt runtomkring fullkomligt demoleras av motstÃ¥ndarlaget. Det är sÃ¥ledes ingen hÃ¥llbar strategi att ensam sitta och snipra i ett hus, när det när som helst kan komma en pansarvagn rullande som inte bara spränger dig utan även hela byggnaden i luften. Att spränga saker leder även till stora rökmoln som skapar förvirring, och genom att utnyttja detta korrekt gÃ¥r det att enkelt flankera fiender. Därtill är det som vi alla vet jäkligt kul med explosioner, och när de är sÃ¥ snygga som här blir det lätt att man ibland inte kan hÃ¥lla sig frÃ¥n att spränga nÃ¥got enbart för skojs skull.

Onlineläget i Bad Company 2 är redan på ett så här tidigt stadium relativt buggfritt. Ett par matcher har jag mötts av ganska intensivt lagg, men för det mesta flyter det på fint. Frameraten är inte alltid perfekt, ibland är det lite hackigt, men överlag är det inga stora problem på den fronten.

Att gå upp i rank, låsa upp nya vapen och uppgradera sin karaktär blir lätt beroendeframkallande, och med rätt personer är onlineläget vansinnigt underhållande. I Bad Company 2 har klassantalet blivit mindre sedan tidigare, det finns nu endast fyra olika klasser att välja mellan, men det känns helt rätt när de balanserats ut så väl. Något som är kul är att det finns många vapen som alla klasser kan använda, och att det därför går att utveckla klasserna i många olika riktningar och skapa precis den karaktär man vill använda.

Jag har blandade tankar om Battlefield: Bad Company 2. Är du ute efter en bra online-skjutare är få spel bättre än Bad Company 2, så enkelt är det. Singelplayer-läget känns däremot med sin värdelösa historia och för linjära banor totalt oengagerande. Man får helt enkelt känna efter vilken grupp man själv tillhör och vad man förväntar sig av spelet innan köp, är du främst ute efter att bomba dina vänner över nätet kommer Battlefield: Bad Company 2 garanterat bjuda på många timmars underhållning.