Det är nÃ¥got abstrakt över en morgon efter en kväll full av intryck. Det känns nästintill tomt, som att alla de bilder, ljud, händelser och information man mottog kvällen innan har sorterats under natten och hamnat i ett psykiskt bibliotek. Dock sitter de starkaste intrycken kvar tillsammans med känslan över det där speciella som man fick uppleva. Dessa starka intryck gick alla hem med efter kvällen pÃ¥ Konserthuset i Stockholm den 19′de Februari, när premiären till David Westerlunds tribut till Castlevania äntligen tog plats pÃ¥ scen.

Jag var ohjälpligt förväntansfull när jag intog mitt säte i Konserthuset. En lång tids väntan på just denna kvällen hade satt sina spår, då jag hade spenderat åtskilliga timmar med 8-bitars-ljud för att hamna i rätt sinnesstämning. Fansens förhoppningar ligger som en outgrundlig dimma över en av Stockholms finaste musiklokaler och det är omöjligt att inte förnimma den otroliga intensitet som svävar i luften.

Till slut, efter en nästintill plÃ¥gsam väntan, är det dags. Publikens uppspelta mummel övergÃ¥r till total tystnad när ljusen släcks och David Westerlund intar scenen, utklädd till ingen mindre än Greve Dracula. Det dröjer inte länge fören de första tonerna, framförda av Stockholms Ungdoms Symfoniorkester, letar sig fram genom hallen. Med ens involverar sig hela orkestern i kvällens öppningsnummer som snart övergÃ¥r till det välkända stycket ”Dracula’s Castle” frÃ¥n PlayStation-titeln ”Symphony of the Night”. PÃ¥ ett magnifikt sätt inleds en kväll som kom till att bjuda pÃ¥ sÃ¥ mycket energi, glädje, minnen, nostalgi och framförallt musik. Snart avslutas konsertens första nummer, nÃ¥got som det gör till tystnad. Ett par sekunders total tystnad övertar konserthallen. Sen kommer de öronbedövande applÃ¥derna.

Kvällen fortskrider som ett minnestÃ¥g. De klassiska tonerna frÃ¥n alla de odödliga spelen i serien avlöser varandra pÃ¥ parad och bidrar till ett fullhjärtat stycke av retro-musik i sin renaste form. Det framgÃ¥r tydligt vilken enorm respekt alla de inblandade hyser för bÃ¥de spelen och musiken, men framförallt för publiken. Det rÃ¥der ingen tvekan kring att Castlevania – The Concert är produkten av David Westerlunds enorma engagemang och glädje till det han skapar och ett projekt av denna kaliber hade aldrig kunnat sättas ihop om hans passion inte hade delats av alla de människor som hjälpt honom att sätta ihop ett program som stavas succé. David och hans medarbetare har trots de redan skyhöga förväntningarna och trots den enorma pressen pÃ¥ framträdandet lyckats överträffa allt som jag hade kunnat förvänta mig. Man har tagit allt det som vi känner igen och älskar frÃ¥n de gamla tv-spelen och blandat det med musikaliska arrangemang framfört pÃ¥ ett sÃ¥dant professionellt sätt som visar pÃ¥ kreativitet pressad till sin yttersta spets.

När konserten till slut når sitt avslut tvingas jag avverka en minut på att sitta lamslagen, tyngd av alla intryck i ett deliriskt glädjerus. Snart lyckas jag samla mig och beger mig ner till foajén för att delta i Meet & Greet, där David Westerlund och andra nyckelpersoner för konserten tar emot fansen. Jag lyckas tillslut ta mig fram till Michiru Yamane, kvinnan som har skapat majoriteten av musiken till Castlevania och som flugit in från Japan för att själv deltaga med egna stycken under kvällens konsert.  Det känns aningen surrealistiskt att slå mig ner på en stol framför denna kvinna som är en av världens mest ansedda kompositörer, men jag gör mitt bästa för att framhäva mig genom min hemmalärda japanska. Trots mängden av människor som hon har att ta emot innan kvällens slut går Yamane med på att svara på ett par av mina frågor genom sin svenska tolk.

• Michiru Yamane-san, hur har det varit att arbeta tillsammans med David och alla de andra inblandade för att göra kvällens konsert till en succé?

”Att vara involverad i detta projektet har varit väldigt spännande och roligt. Mycket av mitt arbete gick ut pÃ¥ att arrangera och lära in mina egna stycken som jag framförde under kvällen, men jag har även hjälpt till lite med den andra musiken. ”

• Hur kom det sig att du blev involverad med att skapa musiken till Castlevania-serien?

”Det hela började väl när jag studerade pÃ¥ en musikhögskola i Japan. Trots att jag ville arbeta med musik och komponering sÃ¥ fanns det inte mÃ¥nga jobb inom branschen. Konami hade annonser pÃ¥ min skola där de sökte arbetare, sÃ¥ jag gav det en chans. Jag kom in och halkade in pÃ¥ NES-produktioner, där jag av en händelse hamnade pÃ¥ spelet Vampire Killer. Pressen där var stor, jag kunde stöta pÃ¥ folk i hissen som sa ”Du gör musiken till Vampire Killer, va? Se till att du gör bra musik!”"

• Jag förstÃ¥r att det här är en svÃ¥r frÃ¥ga, men kan du välja ut en personlig favorit ur alla Castlevania-stycken?

”Ett stycke som jag gillar väldigt mycket är ”Lost Painting”, det var ocksÃ¥ den lÃ¥ten som jag tycker var roligast att framföra ikväll. Men det är en väldigt svÃ¥r frÃ¥ga för mig att svara pÃ¥, det finns för mÃ¥nga bra bitar ur serien.”

• Under allt ditt arbete med att tonsätta Castlevania, vad har varit det bästa?

”Det största är när en tredje part, som en orkester, framför mina stycken. Det ger nytt liv till lÃ¥tarna och otroligt roligt och spännande att höra. Därför har det varit stort att vara en del av kvällens konsert.”

Med de svaren fick jag nöja mig med min intervju, men inte utan att jag hann be om att bli fotograferad tillsammans med Yamane. Tillfreds med kvällen kunde jag ge mig ut i ett Februari-kallt Stockholm och konstatera att luften omkring mig kändes varmare än pÃ¥ ditvägen. Fredagen den 19′de Februari bjöd David Westerlund och hans medarbetare pÃ¥ en magisk kväll i Stockholms konserthus och jag ser det som en omöjlighet att nÃ¥gon deltagande gick hem utan sina förväntningar uppfyllda. PÃ¥ tÃ¥get hem kunde jag konstatera att jag nu hade en utmaning framför mig, för det är svÃ¥rt att skriva en artikel när man saknar ord.