I USA är wrestling en stor sport eller show, beroende på hur man ser på saken. En hel del i Sverige frågar sig vad det är som lockar jänkarna till arenorna för att se en uppgjord fight. Min amerikanske vän David kunde inte riktigt svara på den fråga men trodde att anledningen var att wrestling kunde jämställas med en film. Varje fight har sin handling och sina intriger, men David betonade att varken han eller kompisarna tittade på det. Majoriteten av åskådarna på arenorna är rednecks enligt David.

Redan till NES kom det ett wrestlingspel och den har varit min favorit. Enkel kontroll och möjligheten att använda repet gjorde att matcherna blev komiska. Även om det har kommit till de senare konsolerna så har jag faktiskt inte testat fler än det till NES och hade inga förväntningar alls när jag skulle få recensera WWE Smackdown vs Raw 2010. Hade någon annan fått recensera detta så hade jag utan tvekan ignorerat och sett det som en i raden av alla wrestlingspel som släpps. Likt min amerikanske vän, tittar inte heller jag på spektaklet och har svårt att finna det roliga med detta.

Efter varningstexten om att inte ”prova detta hemma”, får jag känslan att utvecklarna Yuke’s har kopierat EA Sports. Träningsarenan är det första som syns och här ges möjligheten att sparra med en opponent, precis som i EA:s sportspel. En ruta vid hörnet visar vilka slag som kan genomföras där varje avklarad bockas av, vilket är utmärkt träning. Trycker man på start så dyker det upp en meny väldigt likt den som återfinns hos EA Sports titlar. Skillnaden är att Yuke’s har lagt till en hel del spellägen och förutom den traditionella 1vs1, finns det så pass många olika varianter att jag nästan blir tokig. Tänk er FIFA10 med strand-, inomhus-, street- och fotboll på lerig plan och det går att spela både med fem, sju eller elva spelare på planen. Bara att WWE Smackdown vs Raw 2010 har ännu fler varianter och för wrestlingfans, är detta en guldruva medan resten lär kanske prova alla men efteråt knappt röra de andra och istället fortsätta med wrestling på ett traditionellt sätt.

De enda wrestlers jag känner till är Hulk Hogan, dock är han pensionerade sedan länge och Rey Mysterio (Den mystiske kungen). Han påminner faktiskt väldigt mycket om El Fuerte från Street Fighter. I övrigt rekommenderas det att testa de tillgängliga wrestlers för att kunna hitta sin favorit Alla har sina slag och kast där några är riktigt häftiga medan andra är väldigt roliga. Det går att välja om en match ska avgöras på KO och för de som inte väljer att ha det, blir matcher längre. Det går inte att knocka sin motståndare fast eftersom matcherna avgörs med submission, måste motståndaren få tillräckligt med stryk för att han eller hon inte ska orka stå emot. Än roligare blir man matcherna när möjligheten ges att plocka upp objekt för att kunna slå sin motståndare och på något sätt är det då jag känner igen mig i sporten. För just wrestling förknippar jag med kast, sparkar, slag och att någon går ur ringen, tar med sig en stol och slå sin motståndare. Tyvärr sker det inte så ofta men de gånger möjligheten ges, är väldigt roliga.

I början kan kontrollen te sig väldigt fattig på variationer och den kanske mest använda i början är slagknappen. Med hjälp av den andra analoga utförs de olika kasten och tack vare träningsarenan, lär man sig allt fler kombinationer av slag som blir användbart på ringen. Variationen är dock inte alls så stor om vi pratar om kontrollen, utan den infinner sig i alla wrestlers vilket är naturligt. Ingen sparkar, kastar eller gör spektakulära tricks på samma sätt. En av mina favoriter måste ändå vara Umaga. När en motståndare ligger nere på marken, ser han till att de ligger med magen nedåt och går sedan över ryggen. Saken är att Umaga väger över 100 kilo och de kompisar som drabbas av hans promenad, börjar naturligtvis skratta. Matcherna blir än roligare tack vare möjligheten att slå ned domaren, men där gäller det att vara försiktigt. Det går att kasta sig nedför ringen med t.ex. Umaga, finns risken att domaren ligger kvar på ringen med smärtor alldeles för länge om det var en bra träff. Utan en domare går det inte att vinna en match på submission och de blir istället olidligt långa, även om det är riktigt roligt att slå rättskipparen.

Att spela online fungerar även om de flesta kommer från USA och samt Sydkorea eller Japan. Oftast brukar det lagga men det är knappast utvecklarnas fel att få européer dyker upp då wrestling är populärt i just USA och Asien. Istället är det med flera kompisar som WWE Smackdown vs Raw 2010 kommer till sin rätt och spelet lyckas även bjuda på en hel del skratt, där protester mot ett ganska så klart domslut blir oerhört roligt.

Mina kunskaper om denna spektakulära fejkshow är riktigt usla och Rey Mysterio är den enda jag känner till av dagens aktiva. Av att döma från de bilder jag har sett på de mest kända, är WWE Smackdown vs Raw 2010 riktigt snyggt och alla ser väldigt lika ut sina verkliga förlagor. Varje wrestler har sina entréer och den mest spektakulära måste ändå vara R-Truth som dansar och rappar mitt bland publiken. Fast det är där klasskillnaden syns i grafiken: publiken ser riktigt ful ut medan alla wrestlers ser väldigt detaljerade ut. Utbudet av wrestlers är enormt och de kommer från jordens alla hörn vilket ger en oerhörd rik variation i musiken då vi får höra t.ex. italiensk rockopera, latinamerikanskt, hiphop och självklart rock.

Just den musikaliska bredden är en fördel vid skapandet av en egen wrestler. Det går att skapa en egen entré och tack vare att det finns kvinnliga, går det att göra riktigt sjuka saker. För de som vill ha transvestiter på ringen, finns möjligheten att klä sin manliga karaktär i bikini eller få den att röra sig feminint under entréerna. I början finns det inte mycket slag eller kast att välja mellan och nyckel till att låsa upp fler är karriärsläget. Synd bara att det är så enformigt och möjligheten att träna finns inte. Istället gäller det att variera sina slag under matcherna och efter varje avslutad, ges poäng i de områden där spelet anser att man har använt sig mycket av. Dessutom går karriärsläget ut på att vinna varje bälte och det kunde helt enkelt ha varit roligare. Möjligheten att låsa upp olika spellägen med stålburar på ringen, är den enda motivationen jag hittat för att ens spela vidare.

Jag måste erkänna att WWE Smackdown vs Raw 2010 överraskade mig väldigt mycket. För det är ett ganska så bra spel och det bjuder på väldigt mycket humor faktiskt. Wrestlingfans bör utan tvekan skaffa detta men de som är tveksamma till sporten, skulle jag rekommendera att åtminstone testa. Att spela wrestling på sin konsol är betydligt roligare än att titta det på tv. Enda minuset jag kan komma på rak hand förutom laggiga matcher och tråkigt karriärsläge, är kommentatorn. Här hade jag velat ha Lennart ”Hoa Hoa” Dahlgren som kommenterar matcherna på Eurosport. Han är faktiskt riktigt rolig och svär emellanåt och jag är övertygad om att vi hade skrattat ännu mer.