När Braid för första gången såg dagen gry till Xbox Live Arcade så var jag inte ensam om att tycka att Jonathan Blow hade gjort ett nutida mästerverk. Det är alltid lika kul att se hur indiespel når ytan och överträffar all förväntan. Braid var ett av dem och nästa gång jag skulle få ta del av ett spel i samma kaliber så blev det i form av Machinarium, ett renodlat peka-och-klick-spel i sann klassisk anda utvecklat av sju tjeckiska visionärer under tre års tid.

Ända sen Lucas Arts hade sin guldålder med spel som Monkey Island, Grim Fandango och Day of the Tentacle så har världen trånat efter något jämbördigt. Genren i sig suddades ut och andra genrer blomstrade i Sverige såsom rollspelen, actionspelen och i nutid shooters som tog väldigt stor plats. Andra företag kom med ett par uppstickare inom genren, men de höll aldrig samma mått som Lucas Arts fantastiska äventyr.

Inte förrän idag. Machinarium kom från ingenstans och slog mig med storm. I en surrealistisk värld  tar du dig an rollen som en liten söt robot. Din första uppgift blir att ta dig in i robotarnas stad vilket inte är helt enkelt då bara vissa får gå in i staden. Porten vaktas av en vakt och du får själv se hur vakten släpper in en annan vakt och dina tankar dras till deras säregna utseende; långa, med konformad mössa som det sitter en lampa på.

Du kan nu styra din karaktär genom klicka på den interktiva omgivningen för att hjälpa dig ta dig vidare. Du ser en kon, en hink med blå färg och dessutom sitter det en lampa i en gatulykta. Genom att ta den blåa färgen och hälla i den vita färgen får du samma blåa nyans som vakterna har. Efter att ha doppat konen och sedan pluggat i lampan i toppen så är det bara att sätta hatten på huvudet och gå in. Eller ja, du måste även manipulera din robots kropp, vilket du kan göra i en dimension. Antingen drar du honom så han blir längre, eller kortare, vilket i sin tur ger nya möjligheter.

Machinarium har en fantastisk atmosfär och miljö. Det liknar en lite post-apokalyptisk sopgård där allt är byggt av återvunnet material. Med spelets väldigt unika stil får man intryck av en söt men samtidigt väldigt bisarr värld där allting går i sitt eget tempo. Atmosfären i spelet höjs till sin absoluta kulm av ett helt fantastiskt soundtrack där progg möter new age i en underbar kombination. Visuellt presenterar Machinarium en hel värld medan musiken ger dig känslan att du kan ta på världen som ögonen ser. Det är svårt att inte sugas in och fastna ett par timmar för länge då spelet charmar en med den gulliga fast samtidigt spännande helheten.

Det är svårt att peka ut några brister i Machinarium. Det är utan tvekan det bästa peka-och-klicka-spelet sedan Lucas Arts tid och skulle det vara något är det att man ibland finner sig smått mållös kring vad man ska göra. Men å andra sidan så är det så ett peka-o-klicka ska vara, det ska vara utmanande och Machinarium gör det så rätt det bara kan bli för det mesta. Denna ensamma brist försvinner dock i ett hav av nostalgi och kärlek till en förlorad genre som äntligen funnit land.