Bioware har gjort oss bekanta med ett par fantastiska RPG under åren, Mass Effect, Knights of the Old Republic, Neverwinter Nights med mera. Nu är de tillbaka med Dragon Age: Origins där alver, dvärgar och drakar är vardagsmat medan alla darkspawn väntar utanför din port. Det är med en stor förväntan på ett vältrimmat manuskript jag stoppar i denna rollspelssaga.

I Ferelden är ett nytt ”Blight” på gång, en händelse där alla darkspawns samlas och blir organiserade av en gemensam ledare, ärkedemonen. Här kommer gruppen Grey Wardens in i bilden, personer som genom en speciell ritual blivit handplockade att bekämpa Darkspawns. Nu när en ny Blight är runt hörnet får Grey Wardens en mer aktuell roll än vad de har i vanliga fall och därav är de i ständigt behov av nya medlemmar.

Här börjar du ditt spel. Du kan välja som att spela som tre raser, dvärg, människa eller alv. Varje ras har två olika balgrundshistorier som påverkar vilka klasser du kan välja. Klasserna består av Warrior, Mage och Rouge, klasser som senare i spelet kan specialiseras åt fyra olika håll vilket ger upphov till nya skills. Förutom det får du även designa din karaktär hur du vill. Sedan drar historien igång och är till en början helt olik, beroende på dina val.

Ett rollspel måste ha ett välskrivet manusskript som sedan ska framföras på bästa vis. Bioware har lyckats åtaliga gånger förr och Dragon Age är verkligen inget undantag. Röstskådespeleriet är helt fantastiskt och är tillsammans med Mass Effect i särklass bäst denna generation. Ferelden med sin trollbindande historia får en att fastna och bakom varje karaktär, varje händelse eller varje byggnad finns en historia att berättas. Med ett sådant djup gör Bioware oss bortskämda och man blir så involverad att man nästan kan smaka på atmosfären i det sargade Ferelden vi kämpar för att förena.

Men det gäller även att inte bli alldeles för serverad i en historia, därav ”roll” i rollspel. Man måste få ta en betydande roll i spelets händelser, kunna välja fritt och få påverka det som händer kring en. Även här briljerar Dragon Age, och för varje händelse finns ett val. Valen i sig är oftast inte heller svart på vitt, där man direkt kan se vad som är ont och gott. Här får du istället betrakta dina val och beroende på hur djupt du dykt ned i de olika partiernas bakgrund, eller vad det nu gäller, fått dig en bild av vad som står för vad.

Även små händelser, konversationer med främlingar till exempel, påverkar dina svar vad dina kamrater tycker om dig. Detta har inte heller med ont och gott att göra, utan här är det istället karaktärernas egna värderingar som kan krocka med dina egna och därefter påverkars positivt eller negativt. Bioware ger oss fantastiskt dynamisk karaktärsutveckling där andra karaktärers bemötande till dig blir direkt påverkade av dina val. Här gäller det att lära känna sina vapendragare och deras historia, om man vill göra val som ger en bättre relation jämtemot en annan.

Allt det här ger Dragon Age ett väldigt bra omspelsvärde då det egentligen går att göra allt annorlunda, ända in till slutet. Komplettera detta med sex olika bakgrundshistorier från din karaktär och man kan knappast fråga efter mer. Det är inte konstigt att man överöser Dragon Age och Bioware med superlativ till höger och vänster.

Soundtracket återspeglar och bidrar till atmosfären perfekt och det märks att även här har Bioware lagt ned massvis med tid för att tillfredställa behovet hos alla gamers därute. Vad sägs om att 30 seconds to Mars gjort låten This is War helt exklusivt till Dragon Age? Det visar prov på ambition och framåtsträvan i min mening.

Stridssystemet till konsol är dock lite mindre smidigt än PC-versionen. På konsol kan du styra dina karaktärer en och en, där du med ett knapptryck väljer vilken fiende du vill anfalla eller vilken skill denne ska utföra. Förutom förinställda taktiska val,  kan du i PC-versionen istället ha en större överblick av vad som händer på stridsfältet och göra smidiga taktiska drag. Ett litet minus på konsolsidan, men inget som gör spelet ospelbart på något vis. Strategi och taktik är något man måste ha för att lyckas i Dragon Age, för det finns svårighetsgrader som ger även den mest inbitna strategen huvudbry, men även innehåller en lagom utmanande nivå för den nye spelaren.

Det finns dock två saker att klaga på i Dragon Age, även om det inte är mycket. Grafiken är lite föråldrad där texturer inte sjunker in i omgivningen på det sätt man kanske önskat. Men annars är Dragon Age visuellt väldigt stiligt och man får smaska sig gott på storslagna strider, blod och varierande miljöer. Inget plats är lik den andra och man kan nästan orientera sig i skogen utan karta och kompass i slutet, genom att gå efter vissa riktlinjer.

En annan önskan är ett coop-läge, även om det är svårt att implentera på ett smart vis i ett sammanhang som detta. Men bara att kunna ha valet att spela med en kompis hade gett mig tillräckligt med tillfredsställelse för att nöja alla  mina behov.

Det går inte att sticka under mattan med, Dragon Age är helt fantastiskt och förtjänar varje superlativ i ordboken. Inte bara har Bioware lyckats överträffa sig själva återigen, och jag börjar undra om de faktiskt vet hur man misslyckas. De har även kanske gett oss årets spel och en julklapp i förtid.