När Borderlands visades upp för första gÃ¥ngen var det mörkt och planeten Pandora var inte alldeles för hemtrevligt. Nu, när Borderlands fÃ¥tt ett ansiktslyft blir det istället lite färggladare med en grafisk stil kallat ”Concept art”, vilket är ganska likt cel-shading i praktiken.

Historian om Borderlands utveckling är lång. Historian i spelet däremot är inte alls lika svår och komplex. Du är på jakt efter ett valv som det gått sägner om i åratal på planeten Pandora. De olika ryktena berättar om skatter, utomjordisk teknik och kvinnor (hur gamla är de egentligen!?)  som ska berika detta valv och självfallet sätter du fart för att göra dess rikedomar till dina egna.

Borderlands är en genre-hybrid mellan RPG och FPS. Du erbjuds därför fyra olika val av karaktärer att spela med, antingen som Berserker, Hunter, Soldier eller Siren. De olika klasserna erbjuder olika sätt att spela på i form av färdigheter. Själv valde jag en Berserker, en karaktär som tål väldigt mycket stryk och har som specialattack att kunna gå just bärsärkagång. Men bortsett från deras specialattack är det inte mycket som skiljer klasserna åt utan i längden kommer man spela de alla på ett ungefärligt liknande vis.

Konceptet i spelet är likt vad vi ser i MMORPG-världen, där du tar diverse quests från NPCs som du sedan ska slutföra för pengar, exp och föremål. Vanligtvis handlar det om att du ska antingen samla specifika föremål, slå på olika spakar, döda ett antal av vissa fiender eller döda en specifik fiende. Det kan bli lite enformigt i längden då spelet ligger på mellan 15-25 timmar och den ena questen liknar den andre.

Det är väl där skon klämmer som mest för Gearboxs Borderlands, variation. Planeten Pandora ska vara öde, men mestadels är det enbart verklig ödemark vi träffar på, på hela planeten. Visserligen får man syn på ett par växter, lite snö och det finns byggnader, men annars är det kal ödemark. Fienderna varierar inte heller så väldigt mycket, då de olika raserna av fienderna går att räkna upp på handen, men återfinns i olika sorter. Jag hade velat se ett större utbud av fiender och framförallt bossar. Bosstriderna förekommer i två olika manéer, antingen med en stor fiende eller en mindre med massvis av underhuggare. Jag hade velat se fler stora bossar, då de få som finns känns fantastiskt kul att möta och väl genomarbetade, medan de mindre endast känns som man drar igenom en hord av fiender.

Humor genomlyser Borderlands, och oftast finns det roliga referenser eller humoristiska one-liners. Exempelvis heter alla sällsynta och starkare versioner fiender ”badass” före deras vanliga namn. Ett annat exempel är när första bossen 9-toes presenteras och det stÃ¥r inte parantes (Also, he has three balls). Det är alltsÃ¥ ett ganska stort steg Borderlands har tagit frÃ¥n det vi sÃ¥g när de presenterade spelet för första gÃ¥ngen.

Grafiskt är ändÃ¥ den absolut största skillnaden frÃ¥n första presentationen och är numera mer ”tecknat”. Det ser väldigt bra ut och jag själv faller lätt för ex. concept art och cel-shading. Men däremot sÃ¥ undrar jag om de verkligen har tagit sig tillräckligt med tid när de gjorde om grafiken frÃ¥n början. Spelet är väldigt buggigt och det gÃ¥r inte att sticka under mattan med. Ibland kan du fastna när du trillar ut för ett stup eller sÃ¥ ser du fiender som fastnar i luften, hustak med mera. Texturerna hinner inte med alltid, nÃ¥got vi fick uppleva nog av i Mass Effect. Det ser ut som gräs och buskage växer fram i hyperfart när du kör över ödeslätterna och varför blir det inga vÃ¥gor pÃ¥ vattenytorna när man kör över dem?

Spelar du ensam blir ödemarken på Pandora lätt repetativ och lite småtråkigt i längden. Men det kan du råda bot på genom att spela antingen med upp till tre andra online eller via det hederliga alternativet split-screen. Spelet i sig får verkligen ett lyft när man spelar med någon annan och även om fienderna blir svårare så uppmanar det till taktiskt spelande. Här är Borderlands som bäst, när du verkligen kämpar för att överleva och du tillsammans med din kompis gör allt som står i er makt för att fälla alla fiender. Split-screen har lite problem med yta för rutor när man exempelvis går upp i level, men annars gillar jag starkt att Split-screen finns med som ett alternativ.

Tvärr är inte Borderlands så pass finslipat som man vill att det ska vara. Men spelet lyckas ändå leverar i form av hårdkokt action, speciellt om du har någon att spela med. Jag vill nästan påstå att det är ett måste, för Pandoras ödemarker blir väldigt mycket bättre om det upplevs med någon annan. Hade det inte varit för buggarna och de småmissar som hittas lite här och där så hade Borderlands nästan fått ett toppbetyg.