1990 hittade sig Bionic Commando hit till Sverige, och sedan dess har fansen gått korståg för en uppföljare. När Grin sedan utvecklade remaken Bionic Commando: Rearmed fick vi kittla nostalgimusklerna, men samtidigt blev hypen kring den kommande uppföljaren, med samma namn som originalet större än någonsin. Nu är Bionic Commando äntligen här, med mycket att bevisa. Men håller Grin verkligen måttet för att fylla ett så stort hål som Capcom lämnade efter sig de senaste 19 åren? Jag ska försöka reda ut det  för er här.

Tio år har gått sedan det första spelet och vår bioniska soldat, Nathan Spencer,  väntar dödsstraff. Men på dagen för straffet blir Nathan friad av ett ansikte vi känner igen från föregående spel och rymmer. Det finns dock en hake, och Nathan måste ta sig an ett uppdrag mot sin egen vilja. Han känner sig bedragen och förbannad, men kan inget annat än gå med på deras villkor.

Under de första två timmarna av Bionic Commano hände det inte mycket, och jag ställde mig frågan om det här verkligen var allt som väntade. Det var mest en massa svingande med lite fiender utspridda här och där. Men efter dessa två timmar går spelet upp i tempo och då är Bionic Commando verkligen som bäst. Som en en mans-armé svingar du dig genom en sargad stad, tar dig smidigt undan flygande kulor och bestraffar de ansvariga med en bil i anletet. Det är intensivt och dina skickligheter med den bioniska armen sätts på prov.

Plötsligt dÃ¥ gick det upp för mig vilket brilljant drag Grin hade gjort som lät spelaren svinga runt lite ”trÃ¥kigt” i början. Svingkontrollen tar tid att bemästra och under intensiva förhällanden gäller det verkligen att vara vän med den, för den är ditt bästa vapen och försvar. Det Grin lÃ¥ter oss göra är att komma igÃ¥ng med svinget och därpÃ¥ lägga till ytterliggare färdigheter under spelets gÃ¥ng. Inlärningskurvan är till en början segstartad men gÃ¥r sedan i perfekt symbios med spelet, ända tills sista actionsekvens.

Något annat som kan tyckas vara enformigt i början är miljöerna, då de för det mesta består av fallfärdiga byggnader. Men även här blomstrar spelet på senare timmar och miljöerna blir mer och mer varierande, vilket faktiskt kan vara ganska sällsynt i dagens actionspel. Rent visuellt bjuder Bionic Commando även på en hel del godis, trots att det kan hacka till emellanåt vid stora händelser.

Om vi återgår till Nathan Spencer, så är det en av de skönaste karaktärerna jag mött i spelsammanhang på senare år. Det är attityd, svordomar, ironi och humor utan att vara krystad eller överdriven. Ackompanjerat av ett bra  röstskådespeleri känns Nathan som en ideal huvudkaraktär under de rådande förhållanden spelet har och jag njuter av varje sekvens där han är inblandad.

Men Bionic Commando är inte bara en dans pÃ¥ rosor utan det har sina baksidor. Främst är väl att det är lite väl linjärt än vad man kunnat önska. SÃ¥ fort du tar dig utanför den ”osynliga passagen” finns det radioaktiv strÃ¥lning som tar kÃ¥l pÃ¥ dig illa kvickt om du inte finner din väg tillbaka snabbt nog. Dessutom är det svÃ¥rt att fÃ¥ ett grepp om storyn och ännu svÃ¥rare om man inte är insatt i föregÃ¥ngaren. Man kan dock läsa till sig en del när man hackar diverse elektronik, men jag hade velat se lite mer handling och lite mer ”därför gör du det här”.

Bosstriderna är en av höjdpunkterna i spelet, men de är på tok för små. Däremot ställs man mot en hel del minibossar, men dessa tunnas ut i längden och får lite av den bossjukdomen God of War hade. Men när du väl ställs mot en boss är det utmanande och förbannat roligt.

Bionic Commando är utmanande, speciellt för under de sista timmarna och riktar sig i första hand inte till den bakfulle Viva Pinata-spelaren. Sparplatserna är väldigt sparsamt utplatserade vilket givetvis höjer svårighetsgraden ett snäpp, men samtidigt känner jag ingen frustration över det förutom vid enstaka tillfällen. Får man göra om mycket så beror det oftast på att man är ett klantarsle och inte en dumt utplacerad sparplats.

Spelet ligger pÃ¥ cirka 10-12 timmar rent gameplay, men för den som söker lite extra finns det en del att hämta. Varje bana har ett X antal ”collectables”, som rätt och slätt är samlingsbara ikoner att hitta. Dessutom finns det challanges inbyggda i spelet. Challanges innebär exempelvis att du ska döda sex grunts med en granat och för detta belönas du ibland med en uppgradering av ett vapen eller sköld. Bionic Commando bjuder även pÃ¥ tre svÃ¥righetsgrader; Normal, Hard och Commando för hardcore-liraren. Normal räcker dock för att den alldagliga gamern ska fÃ¥ lite att bita i och det är med ett visst välbehag man klarar spelet.

Om själva singleplayer inte var nog för livslängden finns det även en multiplayer-del som bjuder en pÃ¥ en uppsättning av klassiska lägen sÃ¥som ”death match” och det är fruktansvärt roligt när ett gäng pÃ¥ Ã¥tta spelare kör ett intensivt race om förstaplatsen i varje rond.

Grin har lyckats väldigt bra med att fånga det som var viktigast i spelet och svingkontrollen är suverän när man väl fått grepp om den. Tyvärr så finns det som sagt lite mer jag hade velat se av storyn samt en önskan om lite större frihet. Vänder man däremot på myntet kanske vi inte hade fått det intensiva actionspelet som gör mig till en så stolt svensk idag.