Mord, tyranni och paranoia är de ord som jag förknippar Josef Stalin med så fort han nämns eller dyker upp på någon tv-dokumentär. Utan tvekan är den sovjetiska diktatorn av georgisk börd en av världshistoriens värsta diktatorer någonsin i världshistorien och märkligt nog fortfarande en hjälte hos en del människor. Med tanke på hans historia bestämde sig ryska utvecklare för att göra ett spel med honom i huvudrollen. Ja, tre stycken bestämde sig för att utveckla ett strategispel där Stalin beordrar en att stoppa en utomjordisk invasion i fjärran Sibirien, mitt under andra världskriget. Det började med en video på en dansande Stalin på Youtube och internethypen var igång, frågan är om det motsvarar förväntningarna.
”Please stand for the national anthem” är en uppmaning som dyker upp i början och den sovjetiska nationalsången börjar spelas upp. Den är pampig och respektingivande fast lång vilket jag hade glömt. Efter den spelats klart möts man av ett simpelt meddelande som tackar och inget mer händer. Kastar mig raskt in i spelet och i det första uppdraget får vi veta att diktator eller kamrat Stalin via underättelsetjänsten fått reda på att utomjordingar har landstigit i Sibirien. Detta sker mitt under andra världskriget och under tiden man väntar på att spelet ska ladda dyker det upp bilder på vad som ska föreställa originalbilder och retuscherade bilder. Ett annat sätt att driva med den sovjetiska statsapparaten som reutscherade bilder som inte passade i den kommunistiska propagandan. Första uppdraget handlar om att stå emot ett anfall från fienden med de soldater och stridsvagnar som jag fått till förfogan från Moskva. Utomjordingarnas infanterister är snabba och små, det är svårt att klicka på enskilda enheter som mina soldater ska attackera. Jag kan bara se på när mina soldater försöker göra sitt jobb med hjälp av spelets AI och jag frågar mig om allihopa ens försöker skjuta eller inväntar mina order. Problemet är inte grafiken i sig som jag tycker är bra, inte mer. Problemet är storleken på just de soldaterna och att zooma in hjälper inte så mycket heller då de attackerar i en rasande fart så att det blir tråkigt att möta dem. För varje dödad utomjording belönas man i form av saker som kan plockas upp, antingen är det full hälsa, effektivare attack som ger mer skada eller det kanske viktigaste av allt, pengar till förstärkning. Istället för att bygga baser köper man förstärkning, soldater eller stridsvagnar och ju längre man kommer desto bättre enheter låses upp. Det låter effektivt och skönt att slippa bygga baser fast det blir tråkigt i längden. Charmen med att bygga baser som antingen producerar soldater, stridsflyg eller stridsvagnar är att de måste skyddas mot fienden och det ger en spänning som inte finns i Stalin vs Martians.
Något som verkar genomsyra hela spelet är ordet upprepning och det på nästan alla områden. Ljudeffekterna som utomjordingarna ger ifrån sig är roliga i början likaså soldaternas rop som ”My name is Ivan and I like you” eller ”Lenin was my mother”. Musiken som man bjuds på är av en märklig blandning med rysk pop, billig techno eller rock. Problemet är variationen, då ljudeffekterna och soldaternas rop snabbt blir uttjatade redan efter andra uppdraget. Musikspåren har samma problem, här kan man få höra en och samma låt upp till tre gånger beroende på hur snabb man är med att genomföra uppdraget. Senare i spelet bjuds man mitt under uppdragen på en animerad video där utomjordingarna agerar som ett metalband, låten som verkar vara en licenserad sådan där de sjunger om Stalin, låter hemsk och tyvärr visar det sig att man låst upp den då den spelas under uppdragen. Variationen på uppdragen är nästintill noll, det handlar om att gå till ett område för att besegra fienden och när det är klart, ska man gå till ett nytt område där man stöter på nya fiender.
Det finns ingen som helst variation i uppdragen något som tråkar ut mig. Här märks det varför Starcraft eller C&C-serien säljer så pass bra där det förstnämnda fortfarande spelas online. De har en rik variation på miljöer, enheter, uppdrag, väl valda ljudeffekter som inte gör en irriterad och musik som inte stör. Stalin vs Martians saknar allt det där och någon spelbalans är det inte tal om. Soldaterna är enbart till hjälp när de mindre utomjordingarna attackerar, med flera tanks blir flera av uppdragen väldigt enkla. Dessutom dras spelet med irriterande buggar där soldaterna inte alltid lyder ens order och vissa halkar efter eller bara stannar när de börjar röra på sig. När man blir attackerad retirerar vissa så långt bak att jag tvingas leta efter dem och det går inte fort då spelet inte alltid lyder det man klickar på kartan, något man vant sig vid med andra strategispel. Ibland känns spelet väldigt framstressat då jag ibland frågar mig ifall de ens ansträngde sig? Lyckas man med ett uppdrag dyker en bild upp på Stalin som skakar hand med en general och på ryska står det ungefär såhär: ”Kamrat Stalin tackar dig för ditt goda arbete”. Märkligt nog dyker samma skärm upp när man misslyckats med ett uppdrag och jag hade i alla fall förväntat mig en arg diktator där det istället hade stått ”Du har svikit både kamrat Stalin och ditt moderland, härmed ska du avrättas för ditt förräderi”. Spelets innehåll är väldigt fattigt då menyn består av ”new game, continue, options” och så det alternativ som gör en gladast… ”quit”. Fast efter att ha spelat Stalin vs Martians några timmar, vem vill spela multiplayer? Hade spelet däremot blivit en hit så hade utvecklarna gjort en pinsam miss.
Med tanke på att tre utvecklare gick samman är det otroligt vilka irriterande buggar spelet har, hur repetitivt det är och hur fattigt det är på innehåll. Humorn i spelet gör att jag genomlidit vissa uppdrag och grafiskt är det inte världens snyggaste men fult är det inte heller. Det är de två områdena spelet får godkänt på. Resten är ren smörja från tre hjärnor och jag frågar mig hur det kunde bli så.
Bra
+ Humorn i spelet
+ Grafiken
Dåligt
- Tjatiga ljudeffekter
- Tråkiga uppdrag
- Fattigt på innehållet
- Buggar
- Ingen multiplayer
Ditt betyg:
UncleFester säger:
Lite småskoj upplägg på ett spel ändå, fast synd att det inte verkar hålla hela vägen fram.
den maj 11, 2009 kl kl. 10:55 -
Andreas Rikk säger:
Mezmer Games första titel var kanske inte vad vi hade hoppats på, men förhoppningsvis tar de lärdom av detta och visar vad de går för med nästa titel.
den maj 11, 2009 kl kl. 11:35 -
Robban säger:
Jag trodde faktiskt detta spel skulle få bättre betyg, men där ser man. Antar att det man sett på videos och liknande är ”the best of”.
den maj 11, 2009 kl kl. 11:44 -
Rachelew säger:
Är detta spel endast för PC-spelare? Eller ska det även släppas på Xbox Live, eller PSN?
den maj 11, 2009 kl kl. 12:10 -
Andreas Rikk säger:
Hittills är det enbart till PC, men man ska inte se det som en omöjlighet att det kommer komma till PSN och XBLA. Däremot tror jag det kommer dröja lite, för Mezmer har två spel till på G om jag minns rätt.
den maj 11, 2009 kl kl. 13:27 -
Jerry säger:
Hahaha, detta verkar ju vara ett helt galet spel. Synd att det inte riktigt räckte hela vägen fram bara.
den maj 12, 2009 kl kl. 21:47 -