1991 släpptes Street Fighter II och revolutionerade hela Beat em up-genren, samtidigt som det stal hjärtat hos varenda gamer i världen. Nu, nästan 18 år senare släpps Street Fighter IV och ingen kan väl ha undkommit hypen.
Själv började jag smiska på grannens Super Nintendo när jag var 6-7 bast, och blev fullkomligt förälskad vid första ögonblick. Tyvärr hade jag inget eget Super Nintendo, men en vacker dag hittade jag Super Street Fighter II: Turbo till mitt egna Sega Mega Drive. Resten är historia och otaliga blåsor på fingrarna.
Det var med stor förväntan jag matade mitt 360 med Street Fighter IV. All denna väntan sedan jag för första gången såg teasern, allt hypande kring spelet, alla skyhöga betyg på de asiatiska sidorna gav mig otroligt höga förväntningar. Det är nästan en spirituell upplevelse när introfilmen börjar, men det finns något som förstör min upplevelse. På skärmen ser jag brutalt snygga och stilistiska animatoner. Ur mitt hemmabiosystem dunkar en av de hemskaste poplåtarna jag någonsin hört. Jag är ställd, men låter inte detta förstöra min upplevelse. Till slut, efter lite mer än halva introfilmen börjar det. Street Fighter temat, nytt, fräscht och upphottat, och min nerdgasm får äntligen utlopp.
Capcom har lovat att vi skulle få tillbaka känslan från Street Fighter II, och trots mina onda aningar så lyckas de faktiskt. Man känner nostalgi men samtidigt enormt spelglädje. Hela känslan, atmosfären och upplägget är så Street Fighter det bara kan bli och jag är nöjd. Otroligt nöjd.
Kontrollerna fungerar oklanderligt, och det är snarare min oförmåga som förstör kombinationer och specialattacker än kontrollens utformning. Vill jag kasta en hadouken i anletet på Guile kan jag göra det utan problem. Karaktärernas rörelser fungerar smidigt och jag kan verkligen inte hitta ett enda fel i karaktärsrörelserna.
Street Fighter IV bjuder även på ett smörgåsbord rent grafiskt, och introfilmen är något av det snyggaste jag sett. Grafiken känns helt rätt, och jag vet inte hur man skulle kunna lösa det bättre. Ansiktsanimationerna bjuder på trovärdighet samtidigt som de bjuder på humor. Det finns inget mer tillfredställande än att avlossa en ultra-attack och se hur motståndarens ’oh shit’-uttryck går över till ett desperat försök att undkomma. Miljöerna kring fighterna är väldigt trevliga, och vissa har även en natt- och dagversion. Exempelvis är den klassiska kinesiska grändgatan med, och på dagen står folk och tittar på, hejar och cyklar nonchalant förbi. På natten stryker katter omkring och ett fyllo tragglar gatan ner, bara för att trilla ihop vid närmsta vägg.
Ljudet däremot bjuder på lite ont och lite gott. Som jag tog upp tidigare är en japansk pojkbands-popgrupp alá Backstreet Boys som huvudtema. Den förstör introt, men jag trodde att jag skulle slippa den senare. Tyvärr, den är med i menyerna och även på vissa stages i Challange läget. Den är hemsk, men man lär sig ignorera den. Trots det så nynnade jag på fanskapet när jag kokade pasta samma kväll.
Något som verkligen är skönt är att man kan själv ställa in om man vill ha den japanska eller amerikanska rösten på varje karaktär. Äntligen får man höra Guile avlossa en Sonic Boom på modersmål, utan att vara rädd för att Ryu ska låta som en hillbilly. Vid näst sista fighten får man även höra sin rivals gamla tema, upphottat. Man njuter av varje nostalgisk sekund.
De som spelat de tidigare Street Fighter-spelen kanske tror att Street Fighter IV är en dans på rosor. Jag kan lova att det finns utmaning för alla. Dels innehåller striderna nya plus vissa redan beprövade funktioner, så som Fokusattacker och Superattacker, men det som gör Street Fighter IV lite speciellt är att man behöver utveckla en viss strategi för varje karaktär man möter. Möter man exempelvis den ryske wrestlingbrottaren Zangief kanske det första man ska göra inte är att gå fram och försöka greppa. Tro mig, du får enormt mycket stryk.
Karaktärerna är också balanserade, precis som ett Street Fighter kan vara. Trots att jag är totalt värdelös med Dahlsim kan andra spöa mig med honom online. Det gamla uttrycket ”lätt att spela, svårt att bemästra” stämmer så bra in på karaktärerna, men även på spelet överlag.
Det enda irritationsmomentet, förutom det konstanta gnällandet från pojkgruppen, är Seth. Seth är precis som en sista boss ska vara, men som man inte vill att den ska vara; Svår, orättvis och sjukt ful. Han ser lite ut som Sagat, doppad i silver och med en stor Ying Yang boll uppkörd i….magen. Det tar tid, och på min första arcadeläges-genomgång med Ryu fick jag stryk i två timmar innan jag lyckades få honom på fall, och detta på medium. Man vet inte riktigt heller vart han kommer in i bilden, då själva storyn i spelet är väldigt, väldigt tunn.
Varje karaktär har en intro- och en slutfilm. Introfilmen berättar i bästa fall övergripligt varför karaktären är med i turneringen, ackompanjerat med lite japansk anime, taffligt animerat. Lite utav ett bakslag.
Trots att Street Fighter IV bygger på klassisk ’one on one’-fight, så blir det inte tråkigt, för det är precis så vi vill ha det. Och för den mer dedikerade spelaren finns challange-läget som ger en utmaningar och belöningar i form av titlar, nya färger på gubbarna och en liten snitsig medalj. Detta ger spelet en längre livslängd, tillsammans med 25 spelbara karaktärer att klara arcade-läget med.
Onlineläget hjälper ytterligare, det är simpelt att möta någon av samma kaliber som en själv, eller att quickmatcha om man nu vill det.
Skaffar man sig Street Fighter IV skaffar man sig inte bara ett superbt fightingspel, utan man får så mycket spelglädje för pengarna som nästan bara äldre spel kan ge nu för tiden. Är man även ett Street Fighter-fan, som jag själv, så bjuds det även på en nostalgitripp inte ens en resa till tredje världen kan överrumpla. Street Fighter IV har sina småfel, men trots detta så är det faktiskt det bästa fightingspelet någonsin, enligt min åsikt.
Bra
+ Grafiken
+ Spelglädjen
+ Nostalgin
+ Ansiktsanimationerna
Dåligt
- Pojkbandet
- Seth
- Den tunna storyn
Ditt betyg:
[ad#google-analytics]
Jerry säger:
Men vad i helskotta, här hinner man inte läsa klart en recension förrän ni kommer upp med en till. Detta ser också ut som att det är ett riktigt skoj spel, va faaan. Ska jag bränna nästan 1000:- på mindre än 30min? Hahaha. Bra recension förresten, PowerGamer är ”on-fire” idag. Men, pojkbandet?
den februari 20, 2009 kl kl. 15:53 -
Stewie säger:
Bra recension, om detta är som de gamla Street fighter spelen så är det ett givet köp för mig.
den februari 20, 2009 kl kl. 18:47 -
Sangaga säger:
Jag gillar den nya grafikstilen, den påminner jättemycket om den gamla fast med en ny fräsch look. Tummen upp för recensionen också, bra jobbat!
den februari 20, 2009 kl kl. 18:52 -
Andreas Rikk säger:
Stewie: Japp det är väldigt lik de äldre, och är nästan ett givet köp för alla gamers, SF-fans eller inte.
den februari 20, 2009 kl kl. 20:12 -
Johan32 säger:
Riktigt bra recension!
Street Figher-serien är helt klart min personliga favorit, med undantag för vissa av spelen, som egentligen inte ens har så mycket att göra med originalspelen. Men det verkar som om de verkligen lyckades med 4:an. Blir nog ett köp sen.
den februari 20, 2009 kl kl. 21:00 -
Ranger säger:
Ser riktigt grymt ut!
den februari 24, 2009 kl kl. 16:42 -
Sebastian Rikk säger:
NiiCCe Grafik!
den februari 26, 2009 kl kl. 11:56 -
Nils säger:
Tack för recensionen =D Ska köpa det så fort det kommer till pc (har inte ps3/xb), bra recension =)
den mars 4, 2009 kl kl. 17:00 -
Andreas Rikk säger:
Tack så mycket! Och du gör verkligen rätt i som gör det, för att du kommer inte bli besviken.
den mars 5, 2009 kl kl. 08:59 -